Ovanför trädens kala grenar hängde den grå vinterhimlen tungt. Ett lätt snöfall hade börjat då han satt sina tassar i skogen, som för att välkomna honom hem. Försiktigt fångade han en flinga på nosen, som genast smälte. Ett leende spred sig på hans läppar.

Trots att han varit borta en tid kände han ingen brådska. Han skulle nå reviret långt innan mörkrets fall, och medan han uppskattade flockens närvaro fanns det något speciellt med att vandra själv. Men han hade saknat sina syskon. Kali. Till och med Iro och Kogan. Det skulle kännas bra att se dem igen.
    Med dem i åtanke ökade han steglängden och kom snart upp i en lugn trav. På hans rygg gungade vingarna i takt till hans rörelser. Han passerade revirets gräns och stannade upp. Med ett brett leende höjde han nosen mot skyn och lät ett långt yl lämna honom.

Han var hemma igen.

Mira låg ner med Cy en bit ifrån sin sida, blicken var klar och intensiv. Den var alldeles brinnande livfull och fortfarande lite valpig. Hon studerade vinterhimlen mellan Kaiwoods trädkronor samtidigt som hon lyssnade till Cy's djupa lugnande andetag. Det var en fridfull natt och Mirai hade träningsvärk i mer eller mindre hela kroppen, men ändå kunde hon inte sova. Det var något som höll henne vaken, tankarna surrade samtidigt som en mystisk känsla hade smugit sig innan för skinnet. Som om något roligt skulle hända och om hon somnade så skulle hon missa det. Med blixt snabba rörelser höjde hon huvudet från den lugna positionen över hennes framben när ett yl bröt den djupa tystnaden. Cy muttrade något i sömnen men återgick till sitt slumrande. Mirais öron var knivskarpt spetsade samtidigt som hon funderade över valet att lämna Cy's sida åter igen eller om hon skulle stanna. Ylet hann inte tystna innan hon rest på sig och med långa bestämda travsteg tog hon sig allt närmre ljudkällan. Abraxas var hemma igen. Det tog inte långtid innan hon klev fram mellan buskagen och där stod han. Iklädd vingar? Hon hejdade sig i sina steg och öronen vändes bakåt istället, smått osäker. Hon drog in doften djupt i sina lungor. Fast det luktade som honom. Ena örat åkte fram igen och hon gick med lugna steg närmre. Smått förvånad. Vad hade hänt honom? 
- Flockbroder. Välkommen hem. 

Han sänkte nosen igen och fortsatte med förväntansfulla steg längre in i reviret. Någon var ju tvungen att möta honom. Hans syskon. Kanske till och med modern. Det var nästan så han förväntade sig att se Abizou komma studsandes så gott hon kunde mellan träden. Men det skulle inte hända. Det var ett faktum har var allt för medveten om. Men en varg kunde alltid drömma.

En bekant doft slog emot hans nos och han stannade upp. Mirai. Han kunde inte förneka att han var besviken över att det inte var hans familj, men samtidigt var han inte lika missnöjd som han kunde ha varit. Abraxas gick för att möta henne, och snart kunde han se henne komma fram mellan buskaget. Till och med hennes kluvna ansikte tvingade fram ett litet leende på hans läppar. Hennes ord fick honom att roat skaka på huvudet.
    "Du är lika stel som alltid du." sade han med retsam ton.
Han gick fram mot henne och buffade försiktigt till henne med nosen i en hälsning.
    "Hej, valpspoling."
Med en sökande blick höjde han huvudet. Han kunde varken se eller känna doften av någon annan ännu, men någon mer var väl ändå tvungen att möta honom. De kunde inte alla ha blivit plötsligt döva!

Mirai fnös till vid hans ord, nog var det Abraxas alltid och ett leende smög sig fram. Stel. Var det så andra uppfattade henne. Hon skulle säga beräknande. Läste av en situation innan hon kastade sig in i den. Nyfikenheten tog snabbt över och hon buffade tillbaka mot Braxen för att sedan ta ett snabbt varv runt honom med stora ögon studerade hon vingarna som faktiskt tycktes växt fram från hans skuldror. Inte påklistrade alltså. 
- Kul att se dig med kusin. 
Sa hon och stannade framför honom igen. 
- Jag är faktiskt tonåring snart.. Men du måste berätta! Vad har du gjort? Vart kommer vingarna ifrån?!
Hon lät till en början väldigt stolt och motsträvig när hon talade för att sedan snabbt gå över i förvåning. Det var något som hon aldrig sett tidigare. Eller ens hört om tidigare. Antingen föddes man med vingar eller så förblev man utan. Hur hade han lyckats med detta? Hon sträckte på sig lite till och drog huvudet åt ena hållet för att åter igen studera ena vingen på hans rygg, som om den skulle ha försvunnit och hon skulle se dum ut som ens ställde en så absurd fråga.

Sekunden broderns kallelse nått honom hade han slutit sina ögon för att söka rätt på hans sinne. I utkanten av reviret strålade hans närvaro stark. Det var verkligen Abraxas, han hade äntligen kommit hem. Vad hade dröjt så? Corson skulle aldrig tvivla på sin broder, men ändå fanns det ett stygn av oro som lossade nu när han äntligen var tillbaka.
     Det ärende som egentligen kallade fick vänta. Genast satte unghannen av, spårade brodern med hjälp av telepatin. Mirai var där, hon hade hunnit före. Corson sprang fortare än han vad han skulle erkänna. I skogens dunkel kunde han höra dem innan han såg dem.
     “Vid alla Gudarna!” utbrast han. Förvåning var en känsla Corson ytterst sällan visade - även om alla sorts känslor var generellt frånvarande - men han kunde inte undvika det nu.
     “Vingar?!” han skyndade sig fram genom busksnåret innan han stannade upp. Det perplexa uttrycket i det mörka anletet såg malplacerat ut. “Du kan inte mena allvar…” hörde han sig själv säga, helt ur balans från sin sedvanliga likgiltighet. Hur i hela friden kan man växa vingar i den storleken, på en sådan pass kort tid? Det fanns ingen förklaring, han kunde inte förstå.
     “Har du varit och vänt i Chaibos grottor? Vem har du stulit de där av?” Det fanns något retsamt i tonen och man kunde höra att han log, även om läpparna inte påvisade det.

Han skiftade fokus igen när hon började röra sig runt honom. Storögt såg hon på hans vingar.
    "Men jag är faktiskt tonåring snart."
Ett lätt skratt lämnade honom.
    "Du kommer alltid vara en liten valpspoling för mig." svarade han retsamt.
Innan han hade chansen att säga någonting om vingarna uppenbarade sig Corson ur buskaget. Abraxas svans började vifta vilt och han såg leende på sin bror. Ett kort ögonblick åtminstone. När han såg hans chockade min brast han ut i ett högt skratt. Det såg så fel ut i hans annars neutrala ansikte.
    "Jag ska minnas den minen för all framtid." lyckades han kväka fram mellan kvävda skratt.
Han drog ett par djupa andetag för att återhämta sig.
    "Tro det eller ej, men de är inte ens stulna."
Ögonen började nästan tindra på honom.
    "Corson. De är en gåva från gudarna."
Han kunde knappt tro det när han sa det, och han var där.

Mirai gav bara Abraxas en smått bister min innan hon också bjöd på ett glatt skratt när Corson stormade fram med världens roligaste min i sitt ansikte. Hon hade aldrig sett honom så förvånad någonsin. En fantastisk syn. Och hon kände sig faktiskt som en del i familjen, en del av flocken. Även bland dessa två sammansvetsade bröder. Svansen svepte lugnt bakom henne av all uppståndelse kring Abraxas hemkomst och överraskning. Det var en sådan härlig stämning tyckte hon. Hon kände sig heller inte så liten längre då hennes mankhöjd endast var snäppet under Corson. Hon kände sig nästan som deras lilla syster, som snart skulle växa om de båda. Höjden vid den unga åldern skvallrade om det. 
- Vilken gåva. De är väldigt fina. Kan du flyga med dem? Hur gick det till? Varför fick du dem?
Sa hon sedan utan att tänka sig för, orden och frågorna bara hoppade fram av ren nyfikenhet. Hon kunde inte känna någon avundsjuka utan hon kände bara ren och skär glädje, för hans skull. Vilken gåva.

"Dito"
Den mörka stämman följde kusinens uppspelta frågor. En inte helt lyckad svensk variant av "What she said". Man kunde höra hennes leende på rösten även i det korta ordet.
Lamia hade stretchat efter ett träningspass, andats djupa andetag och följt snöflingorna med ett meditativt lugnt då broderns yl ljudit genom skogen. Likt Corson hade hon rört sig snabbare än vad hennes stolthet tillät henne att erkänna, hon var vuxen nu och tänkte ej kännas vid den uppspelta känslan Abraxas röst skapat i henne. Hon var ingen otålig valp utan skulle föreställa en ärad del av en växande välkomstkommitté. Men svansen slog snabbt bakom henne och hon skakade lätt på huvudet medan hon rörde sig den sista biten fram till bröderna och Mirai. Skrattade utan att kunna dölja hur imponerad hon var.
"Gudarna är goda mot oss, välkommen hem broder."
Huvudet sänktes i vad som först såg ut som en bugning men hennes steg saktades inte av och snart slog hennes panna hårdhänt men kärleksfullt in i Braxens kind. Snarare stångade än buffade honom.

“Corson. De är en gåva från gudarna.”
     Anletet slätades ut igen. Det kalla lugnet sköljde över honom igen. Känslor blossade upp, känslor så intensiva och sprakande att det var näst intill omöjligt för honom att lägga band på dem. Det en ny, främmande sensation för honom vars känsloliv annars var så blekt, och därför betydde den så mycket mer. Om det inte var för att Mirai stod här, och systern Laima kom bufflandes, hade han kanske gråtit. Den färglösa blicken mötte sin broders och han visste att Abraxas förstod. Gudarna hade gett dem deras välsignelse.
     Egentligen önskade han att få tala med Abraxas ensam, att samla ihop deras vänner. Men han visste att han behövde vara tålmodig. Istället såg han på sin syster och sedan tillbaka på Abraxas.
     “Jag undrar vad mor kommer säga.”

Han såg på Mirai och skrattade lätt, men hann aldrig svara henne innan Lamia dök upp. Han mötte hennes huvud med att trycka sin kind mot henne.
    "Hej syster." sade han med ett leende.
När hon lämnat hans kind såg han på kusinen igen. Det var kusligt hur lik hon egentligen var Shiva.
    "Jag kan inte flyga med dem än, mina muskler skulle inte klara av det."
Frustrerande nog. Men han skulle lära sig. Det hade han redan bestämt sig för. En gåva från gudarna var ingenting han tänkte kasta bort.
    "Och de växte ut. Väldigt våldsamt ska jag tillägga." han andades ut ett skratt.
Den smärta han känt hade varit olidlig, och var endast någonting han önskade sina fiender och ovärdiga.
    "Varför jag fick dem... är en längre historia jag inte orkar upprepa."
Han kunde se frustrationen hos den yngre, men hon dolde den väl. Abraxas riktade blicken mot Corson. Mötte hans blick. Han förstod.
    "Jag undrar vad mor kommer säga."
Vid alla gudarna, han hade inte ens tänkt på det.
    "Vi får hoppas att hon inte får ett anfall av överraskningen." Hans ton var skämtsam, men han var trots det orolig över vad hon skulle säga. "Ska vi gå och se efter?"
Han passerade Corson utan att vänta på ett svar, och de som kommit för att välkomna honom hem följde efter mot revirets hjärta.

[tänker att de som vill får svara här, så avslutar vi rollet efter det c:]

Mirai studerade syskonen framför sig, med en viss glimt i ögat när hon skymtade Abraxas blick till och från. Hon försökte dölja frustrationen i bristen på svar hon fick från honom, men samtidigt förstod hon varför. Många var glada över att se honom hemma igen och Mirai kunde känna deras syskonkärlek till varandra. Den var tydlig och hon kunde känna ett sting av saknad slå till. Hennes bortgångne broder var högt saknad. Hon hade Keisuke kvar och Arashi, däremot blev bandet till systern allt svagare och de drogs allt längre ifrån varandra för var dag som gick. Att de ens var släkt var för henne ett stort frågetecken. Hon kände större sammanhållning och band till fadern som trotts det varit frånvarande större delen av uppväxten. Hon tänkte tyst för sig själv att hon gärna tog den där berättelsen vid ett annat tillfälle och skulle säkerligen söka upp kusinen igen i hopp om att få den återberättad. Hon vinklade ett öra bakåt när Cy dök upp i snåren. Han hälsade Abraxas välkommen med en nickning och ett svagt leende för att sedan med en sträng blick be Mirai ansluta sig vid honom. Dags för träning. Hon log mot de andra. 
- Vi ses.
Sa hon bara och vände om åt motsatt håll för att sedan ansluta sig hos Cy som tålmodigt väntade på henne. Han stod ut med mycket han.