Blod och förbannad aska! Det var inte såhär det skulle ha blivit. Zayev hade svurit och spottat ilskna ord över giftvargstiken som berövat honom hans syn sedan de lämnade Ötamon. På grund av henne hade resan tagit oerhört mycket längre tid än vad den egentligen borde ha gjort. Och han avskydde det. Han avskydde att han blivit en sådan börda för de resterande patrullmedlemmarna. De försäkrade honom gång på gång att det inte var någon fara, och han litade på dem. Men det förhindrade inte att han kände sig klumpig och... värdelös.

    "Inälvsmask!" svor han då han tillfälligt tappade fotfästet ännu en gång.
Hade resan genom Ötamon tagit tid var det ingenting i jämförelse med hur det hade varit att navigera genom bergen. Men vägen ned i dalen var utan tvekan den värsta biten på hela färden.
    "Vi är nästan nere nu." hörde han Niyaha säga.
Hon hade upprepat de orden så många gånger att han undrade hur sant det egentligen var.
    "Nere."
Denna gången var det Theanos röst som nådde honom.
    "Tacka gudarna för det!" suckade den blå hannen djupt.
Han skulle aldrig mer lämna dalen. Inte så länge det innebar att han var tvungen att klättra.
    "Jag säger till de andra att ni är på väg."
Han höjde huvudet och riktade ansiktet åt det håll han hörde Nadie försvinna ifrån.
    "Ser fram emot det här." muttrade han tyst. "Haaah..."
Ett glädje löst skratt lämnade honom då han insåg vad han hade sagt. Han kunde kanske inte se längre, men han kunde känna blickarna de andra två gav honom.
    "Kom."
Med lugna steg ledde Niyaha och Theano honom mot revirets mitt.

[Öppet för alla i flocken att joina! :D]

Det hade tagit alldeles för lång tid för patrullen att återvända. När de första telepaterna i flocken noterade Nadies närvaro så sprang de vännen till mötes. Arno önskade att han också haft telepati. Så att han också kunnat känna hennes närvaro. Det tog inte lång tid förrän Dimitrij tydligt talade om att alla var hemma, och orden fick en hård knut i Arnos bröst att lätta. De var hemma, allihop. Han hade varit så rädd. Så fruktansvärt rädd för att de skulle återvända, men sakna någon. Att de skulle komma tillbaka med aska i ansiktet.
     När de mötte upp Nadie så var det ändå något som var tydligt fel. Nadie var klart lättad av att vara hemma, men när hon hojtade på dem att komma med, och när Dimitrij mötte henne och frågade vad som hade hänt, så dök knuten i Arnos bröst upp igen. Något hade hänt. Självklart hade något hänt, annars hade de inte varit så sena, men något hade hänt. Något som inte var bra. Han hörde sin pappas namn, och den omedelbara rädslan i hans inre var som ett sugande tomrum.
     Han hade sprungit med de andra, så snabbt han förmått, för att återförenas med patrullen. De brukade springa, glädjen och lättnaden över att höra att familjemedlemmarna var hemma igen fick dem alltid att springa. Men den här gången sprang de för att något var fel. Något hade hänt dem. Något hade hänt Zayev.
     När de, efter vad som kändes som alldeles för lång tid, till slut mötte resten av patrullen så saktade Arno bara in tillfälligt. De var där, allihop. Zayev, Niyaha, Theano, och Nadie som hämtat flocken. Där var ingen aska. De stod upp, de rörde sig mot dem. Arno mötte Niyahas blick, kände ett stygn av lättnad genom rädslan. Men han hann aldrig stanna förrän han såg felet. Han ökade till fulla språng på nytt.
     ”Pappa!” kallade han, med en röst som steg i gällare ton än vad den brukade. Zayev rörde sig på långsamma, trevande steg. Hans ansikte, uppåtvänt och sökande, som så länge Arno kunde minnas alltid klätts av stora ärr och vit päls, var sargat och sårigt. Inga ögon mötte sonens förskräckta blick.
    ”PAPPA! Gudar, pappa!” Arno slängde sig mot Zayev, tryckte sig själv så nära som möjligt. Han var där. Han var där och han var vid liv. Lika snabbt som Arno tacklat fadern drog han tillbaks huvudet för att se Zayev i ansiktet. Synen fick hans mage att vrida sig.
     ”Nej, nej, nej, nej-” Arnos röst sjönk i ett skärrat mantra. Vad hade hänt? Hur hade det hänt? Pappa. Pappa pappa nej nej nej.
     ”Vad har hänt?” Dimitrijs hårda ton hördes bakom Arno, men han registrerade inte orden helt.

Ljudet av flockmedlemmarna kom närmare. Arnos gälla röst fick det att skära i bröstet på honom.
    "Arno." andades han.
Ljuden kom närmare. Sonens röst ljöd ännu en gång.
    "Ouff."
Han hade inte varit beredd på kollisionen som skedde. Zayev satte sig ner och höll Arno nära intill sig. Med lugnande röst hyschade han honom.
    "Det är ingen fara. Jag mår bra. Jag är här."
Försiktigt vaggade han honom. Den familjära doften av sonen var lugnande även för honom.
    "Pappa!"
Denna gången var det Azdells röst som nådde hans öron. Han sträckte ut tassen för att öppna upp sin famn. Dottern slog emot honom och han omfamnade även henne.
    "Det är okej. Jag är här."
Han upprepade orden som en mantra. Allt i ett försök att lugna sina valpar. I ett försök att övertala sig själv om att allting var okej. Även om det inte kändes som det.
    Med valparna fortfarande tryckta mot sig höjde han huvudet för att, av vana, se på Dimitrij. Men det fanns ingenting där. Det fanns ingenting utöver mörker längre.
    "Giftvarg..." rösten dröp av bitterhet och förrakt. "Hon attackerade med anledning 'för många ögon'."
Av alla anledningar bakom en attack han hört under sin livstid var nog hennes en av de absolut sämsta.

I motsats till sina syskon förblev Oberon vid Dimitrijs sida. Blicken flackade över faderns såriga ansikte och svullna ögonlock, där mjölkig vätska trängde fram. Oro blossade i helveteshundens bröst - bildades till en klump i halsen - och ändå fann han sig själv känna en bisarr typ av lättnad. Han levde. Zayev levde, och alla de andra också.
    Medlemmars röster och ledarens fråga dränkte Oberons egen när han talade. Vad hände? Såren var varken av tänder eller klor. Åsamkade av något annat, men vad? Med Arno och Azdell i sin famn såg Zayev upp med en blick som inte följde. Den förblev frånvarande; inåtvänd och dold. Oberon visste inte var han skulle titta när inga ögon fanns att söka sig till. Det kändes fel var än han vilade blicken.
    "Giftvarg... hon attackerade med anledning 'för många ögon'."
Oberon suckade genom spända käkar; en blandning av uppgivenhet och ilska i varje andetag som lämnade honom. "Vid gudarna..." Vassa svordomar följde innan han tyglade sig i ett försök att se bortom ilskan. "Du kommer klara det här", blev hans ord när han lämnade Dimitrijs sida för att sluta avståndet mellan honom och fadern. Det var ett konstaterande så väl som ett löfte, utan rum för tvivel. Inget annat alternativ var godtagbart. De kunde inte förlora honom igen. Zayev skulle klara sig. Pappa skulle klara sig. Rösten var fortsatt skarp och resolut när Oberon talade på nytt. "Du kommer klara det här, hör du det?" Han tvingade upp blicken i Zayevs sargade ansikte, där röda ögon inte längre mötte honom. Du ska klara dig.

-----
Oberon:

[Förlåt, var tvungen.]

”Ser fram emot det här… Haaah…” Niyaha snörpte på munnen i ett halvhjärtat leende och såg på honom. Hon visste att han inte kunde se henne, även om det var svårt att förstå, och han skulle ändå aldrig se hennes medlidsamma leende, men hon kunde inte hålla det tillbaka. Det gjorde ont i hennes hjärta, och hon var rädd.
     ”Pappa!” Niyaha vände blicken framåt, och hennes djupblå ögon mötte Arnos, bara för ett ögonblick. Hon kunde se hur hans hjärtat sjunkit i bröstet på honom. Hon stannade, såg hur Zayev omfamnade sin son. Tårar brände i ögonen, men hon ville vara stark. För Zayev, för Arno och Oberon, för flocken.
     Men de var hemma, och allt skulle bli bra nu, för oavsett vad som hände, så var de alla tillsammans och vid liv.