Framåt.
     Ett steg i taget. Så länge nu.
     Ända sedan Ehtna dött på Stäppen hade hon rört sig framåt. Steg efter steg. Det var oklart om hon ens kunde kallas för Ehtna längre - det var mer ett vandrande lik än en faktisk varg. Vandringen hade tärt på henne. När hon fallit ihop en gång hade hon legat där länge nog för att en fågelmamma skulle bygga bo inne i buken.
     Men hon - liket - reste sig alltid igen. Alltid.
     Det var doften som drev den. Den där doften. Ibland kunde liket koppla doften till olika saker, som en vargtik eller ett kärt minne. De skulle ju alltid vara tillsammans. Den insikten försvann oftast lika snabbt som den kommit. För det mesta var doften bara en doft som liket följde slaviskt. Varför visste det inte, men det var å andra sidan inget som den reflekterade över.
     Den hade följt efter doften länge nu. Ju längre tid som gick, desto svårare hade liket skador blivit, och desto svårare var det att hänga med. Ibland bleknade doften, och liket gick på måfå. Otroligt nog verkade kroppen ändå lyckas styra åt rätt håll, och så småningom fann liket den där doften igen. Det kom motgång efter motgång, men den kämpade på ändå. Instinktivt, som det rovdjur det var, så kunde den känna att jakten snart ledde till sitt slut.
     Nu. Något rörde sig mellan träden, och två vargar närmare sig. Liket reagerade på rörelsen, men inget mer. Den stod stilla, medan vargarna verkade återhämta sig från en smärre chock.
     "Ehtna? EHTNA!" De skrek. Likets halva öra ryckte. Det förstod inte vad som sades, men det reagerade på rösterna. Högtljutt. Vargparet kom närmare. Den ena, den större av de båda djuren gav ifrån sig underliga läten. Hade liket fortfarande haft ett medvetande hade det nog kunnat förstå att det var snyftningar. Det var dock långt över vad liket kunde förstå. Allt det kunde känna var hunger. Galen hunger som klöste i buken. Ehtna svajade på stället. Den mindre av de båda närmare sig liket. Varför brydde den sig inte om. Skoningslöst högg den varghonan i halsen, ruskade på huvudet och högg igen. Blodet sprutade, men liket kände bara ett tillfredsställande rus. Mat.
     "RITHA!" Nu skrek någon igen. Liket vred på kroppen och högg den andra i halsen. Ett kvävt, gurglande ljud lämnade hanen när han försökte kämpa emot, men det var lönlöst.
     Liket stannade kvar resten av dagen och kalasade på det som en gång varit dess föräldrar. Plötsligt var doften den ointressant. Det var som att den hade lett liket fram till denna stund, och behövdes därför inte längre.
     Utan mål dröjde det inte länge innan Ehtna föll isär till småbitar. Trots det gjorde hon inget motstånd. Hon hade återvänt hem till sina föräldrar.

[Ehtna följer efter sin syster tillbaka till Nordan, där hon återförenas med sina föräldrar <3]