Allt hade gått åt helvete, inte sant?
Fenris låg stilla på intill en varm källa. Jordens inre värme spred sig upp ur vattnet, genom stenen och pulserade in i hans kropp. Hans turkosa blick tycktes frånvarande, fixerad någonstans bakom ångornas mitt. Dom långa morrhåren var klädda med vattendroppar och darrade knappt märkbart i takt med långsamma, tunga andetag. Ur hans skuldror sköt skimrande kristaller vars färger matchade Islagunens vattenkällor perfekt. Hans tjocka vita päls, klara blick och utsmyckade kropp gav intrycket av att han var född ur den här platsen. Det var han såklart inte, men något dom många främlingar som rörde sig i hans omgivning inte visste var att han skapats av samme varg som grundat denna mötesplats.
Halva sitt liv – om inte mer – hade han levt på glaciären och den typ av yttre värme som Eriinaris källor erbjöd var inget han kände ett behov av, men han hade dröjt här ett bra tag nu. Få ställen i landet erbjöd så mycket informationsutbyte som Islagunen. Först hade han kommit hit för att hitta vidare, lyssna på viskningarna och försöka lokalisera Othello. Figaro. Nätverket. Men en känsla hade infunnit sig i honom en mörk natt, källans varma vatten hade mjukat upp hans muskler och hans blick var hypnotiserat fäst vid norrskenet ovan bergen, och han hade vetat att det var över. Fenris var inte den som gav upp utan orsak, men han hade lärt sig att lita på sin magkänsla. Hade vid det här laget börjat ana att det rörde sig om mer än intuition, han var trotts allt inte kvinna. Övernaturligt klarseende var honom inte medfött på det viset, men möjligen på andra. Och detta seende sade honom att kampen var förlorad. Kanske inte den evigt stora, ännu kunde Numooris öde ändras markant, men Nätverket var nu en borttappad pusselbit. Öppningen dom haft var över, schack matt innan dom hunnit mer än att förflytta några bönder. Han hade känt bitterhet, sorg, ett stick av skam han ännu ej erkänt, och ett enormt lugn. Inte förrän horisonten börjat ljusna hade han lämnat vattnet och med det sina forna planer. Vattendroppar dansade runt honom då han ruskat sig torr och istället för att luska fram information om sina forna kamrater börjat fundera på vilka nya vägar som öppnat sig. Kaos uppskattade han ännu och kaos avsåg han uppnå.
Nå, givetvis fann han det aningen poetiskt att det var just slumpen som splittrat hans komplott.
Dom långa bleka klorna rispade mot stenen då han sträckte på sina tår. Det var månader sedan han fått sin insikt under norrskenet. Ofta hade han genom sitt liv tagit ära i att inte vara begränsad av stolthet, men ännu var det tveksamt om han skulle erkänna sig tillfälligt besegrad. Trotts att han så uppenbart blivit slagen ur spel var det en öm tå få skulle ges tillstånd att kliva på utan repression. Han kunde inte föreställa sig någon faktiskt, kanske delvis för att han var en herre som djupt värdesatte artighet. Få talar det språket numera. Han hummade.

Nibber hade betraktat honom ett tag nu, och den vitpälsade hanen verkade ännu inte ha upptäckt honom, där han låg platt på mage uppepå en högre mur. Hanen i fråga var inte särskilt sevärd, vit och fluffig som vem som helst, men vad som stack upp genom den tjocka fällen var desto mer intressant. Det såg ut som is, men var inte genomskinligt på samma vis en istapp skulle vara, och spelade istället i blått, turkos och vitt.  
   Nibber reste sig plötsligt upp. Han kikade ner över murens kant för att måtta höjden ner till marken, och landade smidigt nedanför, precis intill den främmande hanen. Han travade utan vidare halva varvet runt för att kunna positionera sig framför den andre, och stirrade (utan några som helst hämningar) rakt upp i hans ansikte. Även där fanns en – ja, vad det nu var. Lustigt.
   Han fortsatte runt under ett obegripligt, tankfullt muttrande, och stannade åter vid den vites sida. Blicken var nyfiket fäst vid de största föremålen över skuldrorna, och för ett ögonblick såg det nästan ut som om han tog sats för att undersöka närmre. Wapun verkade dock komma på andra tankar, och sneglade slutligen upp mot den främmande vargen.
   “Det där kan inte vara bekvämt”, kommenterade han. “Får du inte kramp?”

Sannerligen få..
Han sneglade på den insektslika vargen, lika närgången och ihärdigt irriterande som krypet hen efterliknade. Det ena ögonbrynet var något höjt då han begrundade främlingens fråga. Svaret kom i ett rosslande som kunde tolkas som ett hest skratt likväl som en varnande morrning beroende på lyssnarens inställning. Att kristallerna skulle ge kramp hade han faktiskt inte hört förr, dock hade han mött mer än en varg som gojjat om att dom skulle kunna bota lite vad som helst. Islagunen var full med vargar av denna stil och han trodde sig kunna bli rik på information bara genom att skapa ädelstenar. Kroppslig besmyckning var tydligen också något som uppskattades numera, mer än en varg hade han passerat som bar en annan varelses päls över sin egen och allt från pärlor och stenar till metallringar kunde ses pryda vargars svansar och öron. Ännu något som många gånger hade lockat honom att humma fundersamt i en ton som var svår att tolka. I allmänhet var Fenris numera allt svårare att tolka, han kunde lika gärna beundra dig som i sin tysthet döma. Glöden bakom den intensiva blicken hade inte slocknat men blivit mer diffus, svår att utläsa. Kanske skulle det passera, antagligen, han hade mött större motgångar än dessa (intalade han sig).

”Jag besväras icke utav det som är en del av mig”
Sade han med lugn stämma, efter en lite för lång väntan. Han blinkade, först med ena ögat och sedan efter en lätt fördröjning det andra, ett drag som han skamlöst men omedvetet mimikerat från en tidigare bekant.
”Namnet var Fenris, vem är ni?”
Med en basröst likt en demon och något som han själv eventuellt skulle beskriva som en ängels tålamod försökte han föra in civiliserad dialog och artighet i meningsutbytet.

[Gud vet ej vad jag ska göra av honom när han inte längre kan börja dra en monolog om sitt nätverk direkt]

Nibber hummade för sig själv när gissningen bekräftades. Så kristallerna var en del av hanen - de satt inte bara fästa i pälsen. Så intressant. Han tänkte just kläcka ur sig ytterligare en fråga innan den stora, vita hanen åter tog till orda. 
   Nibber fick lägga band på sig för att inte himla med ögonen eller sucka. Småprat. Han hade ingen som helst lust att småprata, men det kanske var priset han fick betala för att kanske få reda på mer om de där kristallerna - hade han riktigt tur kanske han kunde få tag i en, och byta ut den mot någonting användbart. Han var övertygad om att mängden kött han skulle kunna få tag i utbyte mot en sådan skulle räcka i flera veckor. Det hade varit en stor vinst. Han avskydde att jaga ute på det blåsiga Eriinari, och han hade tröttnat på möss för länge sedan. Hanen verkade för övrigt inte särskilt imponerad av hans närvaro, så istället tassade han tillbaka samma väg han kommit för att återvända upp på muren. Att utmana ödet var trots allt inte planen.
   "Nibber", svarade han i förbifarten, ointresset tydligt trots att rösten förblev densamma. Han slog graciöst sig ner på krönet. "Så, Fenris." Han drog ut på namnet med flit, rullade lite extra på R. "Vad har du för ärende till Islagunen?"

Den lilla varelsen gick tillbaka samma väg han kommit, slog sig ner på ett behörigt avstånd. Oväntat vist agerat. Fenris hummade igen, lät sekunderna ticka förbi utan att ge någon respons på frågan. Tillslut särades dem bleka läpparna, men bara för att tungan skulle kunna fukta den lika bleka nosen. Vattendropparna som tyngt hans krusade morrhår föll till marken av rörelsen. Ljudlöst. 
"Vad brukar föra en varg till denna plats?"
Svarade han slutligen, något kryptiskt, och log mjukt mot vargen vid namn Nibber. Det outtalade svaret: information. Möjligheten att bekräfta intressanta rykten.
"Vad har fört er själv till lagunen? Du ser inte ut som någon som badar för nöjets skull."
På den punkten kunde han iallafall potentiellt relatera till insektsdjuret.

Det var egentligen ingenting annat än ren och skär nyfikenhet som tagit honom till Islagunen. Han gillade att vandra och se nya, spännande platser, och när han givit sig av från Draugai var det ett lika bra mål som något annat. Bättre, då han faktiskt kände till platsen till att börja med och hade ett hum om hur han skulle kunna hitta hit. Han hade spenderat ett tag i Eriinari vid det här laget. Han hade inte tröttnat, inte än. Till Islagunen kom intressanta vargar som uppseendeväckande föremål och spännande historier att tjuvlyssna på.
   "Intresse" svarade Nibber med blicken fäst på en av hanens ryggkristaller. Ja, det, och faktumet att hans vän dött, flock fallit i bitar och adoptivsyster stannat kvar, men det kände han inte för att dela med sig av. "Det är väl därför de flesta kommer hit. Byteshandel, uttråkning. Sällskap." 
   Han log ett smalt leende och såg på hanen där han satt, ensam. 
   "Fast du är nog inte här för sällskap."

Fenris gav ungvargen en kall blick då han hörde det sista, krypets försök till en pik. Långsamt höjdes ena ögonbrynet upp mot kronan av kristall.
"Så sant."
Svarade han honom kort, och såg bort.


[Avslutat]