Under det mörka himlavalvet låg området upplyst av det mjuka skenet från alla de facklor som stod strategiskt utplacerade för att ge bäst ljusspann. Platsen myllrade med vargar av alla dess sorter och storlekar trots att natten var kommen - men det verkade störa dem lika lite som det störde Garn själv.
Fascinerad hade han vandrat runt bland alla de varustånd som stod uppställda på området. Det hade funnits allt från skinn, torkade växter, föremål skapade i metaller och andra mindre intressanta saker. Byteshandeln hade definitiv inte varit så här stort tidigare och den här platsen hade definitivt inte existerat när han vandrat genom området tidigare år.  

Det hade passerat flera vintrar sen han varit så här långt söderut, och det var uppenbart att mycket hade förändrats på den tid han varit hemma hos sin klan. Att saker och ting förändrades var visserligen naturligt, precis som årstiderna kom och gick, men han fick en känsla av att han missat mycket mer än vad han kunde se genom sina ögon.
Inte för att det påverkade honom.

Under sin visit i norr så hade han spenderat större delen av sin tid med att umgås med sin bror och brorsdotter. Specifikt sin brorsdotter. För fanns det någon som han avgudade i denna värld så var det Varga. Den bästa brorsdottern man kunde ha. Han hade tagit med sig gåvor till henne, och de hade passat på att sparra och jaga tillsammans. Varga hade visat alla de saker hon lärt sig under tiden Garn varit frånvarande och han hade hyllat hennes färdigheter till skyarna.
Något som gladde honom än mer än att få spendera tid med henne hemma var att hon valt att följa med honom söderut, för den här gången var hon gammal nog. Garns bror hade tvekat först men efter några dagars försök till övertalande från både Varga och Garn, samt uppvisande av färdigheter, så hade han gått med på det. Han lovade också, om något skulle hända hans dotter, att han skulle leta upp Garn och kastrera honom. Men det var något som Garn bara viftat bort. Hans bror var ändå mycket mindre än han själv och skulle aldrig lyckas övermanna honom.
Nu var de dock här, i Eriinari. Varga hade valt att vandrat iväg på egen tass för att se sig om och Garn hade fastnat vid ståndet där man bytte till sig av mammutkött, vilket han precis sett till att göra. Med en rejäl bit kött i sin käft rörde sig den bastanta hannen nöjt bort mot en av vattenkällorna som stod orörd. Den korta stumpen till svans vaggade glatt fram och tillbaka.

Nibber hade långsamt makat sig närmare den grå hanen, som nyligen slagit sig ner intill samma varma källor Wapun själv befunnit sig vid. Blicken flackade hungrigt fram och tillbaka mellan den kraftiga individen och det präktiga köttstycken han höll mellan framtassarna. Nibber var hungrig, men det blåste kallt och hade ingen som helst lust att ge sig ut utanför Islagunen för tillfället, ens med huvan uppdragen över öronen. Dessutom skulle han bara behöva en obetydlig bit, inte mer än en fånig slamsa i förhållande till den andres storlek. Med lite tur kände han kanske för att dela med sig. Förhoppningsvis.
   "Hörru." Rösten var på gränsen till inställsam, men blicken plirade vaksamt ut från de mörka fältet runt ögonen. Nibber var väl medveten om att få gillade när andra försökte lägga beslag på ens eget byte - han hade inte för avsikt att utmana ödet allt för mycket. "Ska du äta allt det där?"

"Hörru."
"Huh?" 
Garn såg hastigt upp från köttstycket som han säkrat mellan sina framtassar när hans blick fästes på den mest underliga lilla figur han någonsin skådat. Det var något med den som väckte ett vagt obehag i honom. Kanske dom små pärlformade ögonen som tycktes försvinna in i det svarta pälsen.
"Öh... ja? han tvekade något på rösten men harklade sig och svarade med ett betydligt säkrare tonfall än innan. "Ja." Det var klart han skulle ha köttbiten eller, ja, det var tanken i alla fall. 
Garn spände fundersamt blicken i den lille krabaten. Hade den skinn över sin egen fäll? 
"Vad är du för något?"

Nibber stannade besviket upp när hanen slutligen både uttryckte att han planerade att äta hela stycket, samt verkade totalt ha missat den dolda frågan. Han rätade lite på sig, men släppte inte den väldigt mycket större hanen med blicken. Han hade ingen lust att få stryk om han plötsligt fick för sig att försvara köttstycket.
  "Vad är du för något?" Nibbers blick smalnade märkbart, och någonting avigt framträdde plötsligt i kroppsspråket. En liten irriterad rynka framträdde vid nosen, men inte tillräckligt för att faktiskt blotta tänderna.
   "En Wapu", svarade han enkelt. "Vad är DU för något?" Den andra såg faktiskt väldigt lustig ut själv. Stor, klumpig, och med massa blå man som stack fram. Han fixerade obstinat den andre med blicken.

Näe. Den där känslan av att vara obekväm i den lille figurens närvaro gjorde sig påmind igen när wapun, med en vass ton ställde Garns fråga tillbaka till honom. Han vred på sig och såg bort från de pliriga ögonen som verkade söka hans blick. "Jamen," sa han lågt och med en smått irriterad ton. "En varg ser du väl?" De blå ögonen sökte sig som hastigast tillbaka till wapuns samtidigt som han drog köttbiten närmre till sig. Han litade inte på den. Inte alls. Men, samtidigt så var han nyfiken. 
Han höjde ena frambenet något och la det istället på köttbiten, innan han tog till orda igen: "Så, vad gör en wapu för något? Å varför har du skinn över ryggen så där?" Tänk om den inte hade egen päls där och det var därför den tagit något djurs päls som sin egen?

Nibbers ansiktsuttryck surnade i uppenbar besvikelse när den större hanen drog köttstycket till sig och till större delen gömde den från den mindre vargens åsyn. Han hade egentligen inte förväntat sig att han säkerligen skulle dela med sig av en bit, men den andres korkade kommentarer hade fått Nibber på dåligt humör. Han hade god lust att lägga en kommentar om att det minsann inte gick att gissa sig till att han var en varg, men blev distraherad.
   Där låg också något annat i främlingens kroppsspråk, och det hade tagit en stund för Nibber att utläsa vad. Som om han vore obekväm i hans närvaro. Insikten fick honom nästan att höja på ögonbrynen. Någon liknande hade han aldrig varit mer om förut. Han visste inte hur han skulle ställa sig till det heller, men hann inte reflektera mer över saken innan nästa - dumma - fråga kom. Vad en Wapu gör? Svälter, är åtminstone vad den här Wapun gör, tänkte Nibber. Han suckade ljudligt.
   "För att det är kallt" svarade Nibber defensivt. Det hade inte tagit många sekunder för honom att gå upp i varv, och nu hade han ingen lust att svara på frågor längre. Istället vände han om i en dramatisk gest och tassade kvickt iväg från platsen, bort från den store klumpen till varg. Han var fortfarande hungrig. Förbannade lagun!

[Vi kan avsluta här, eller så skriver du något mer!]