Det har varit en solig dag, inte ett endaste moln har synts till, trots att solen har varit framme så har luften varit behagligt sval. Nu börjar dagen gå mot sitt slut, luften blir allt mer kylig ju mer tiden går. Vinden drar i det gula gräset då och då. Het ånga reser sig från sprickor ur marken här och var, siktar upp emot skyn. De många våta stenarna är hala, man får passa sig, ha huvudet på skaft så att man inte halkar. Något väldigt grönt sticker ut ur landskapet, passar inte in. Det är en valp, hon vilar nära ett ensamt barrträds stam, utmattad. Hon har gått långt, väldigt långt. Tassarna pulserar, gör ont. Något flaxar till uppe i trädet och valpen hoppar till, det var hon inte beredd på, men är hon någonsin beredd? Hennes blick är fäst upp emot trädets topp, hon undrar vad det var. Snart får hon svar på sin fråga. Den lilla fågeln breder ut sina vingar, ger ifrån sig ett läte och flyger iväg. I samma stund som fågeln gav ifrån sig sitt läte ställde sig valpen upp, fort gick det. Hon hade blivit skrämd. Hick sa det. Hick. «Inte nu igen» suckar valpen. Hick. «Det var ju hick inget o bli rädd för» säger hon ynkligt till sig själv och skäms, hennes syster har alltid retat henne för att hon varit lättskrämd och därför skäms hon. Varje gång hon blir skrämd får hon hicka, det är något som hon inte tycker om. Valpen ruskar på sig, försöker skaka av sig känslan. Men förgäves, den är kvar. Hon känner hur ett hick rör sig upp ur strupen och försöker hålla andan, vill inte att det ska komma ut. Kinderna är uppblåsta. Hon håller andan så länge så att ögonen går i kors. Hick! Säger det tillslut och snabba andetag kommer från valpen. Suck. «Jag vill inte ha hicka när jag är stor, hick vill inte» klagar hon. Snart inser hon att det inte kommer göra någon nytta att klaga eller tycka synd om sig själv, med en något småsur min fastklistrad i sitt ansikte sätter hon fart på apostlahästarna, trots att det värker i de små tassarna. Det sträva, gula gräset knastrar något under tassarna medan stenen ger ifrån sig ett mer dovt ljud tillsammans med rispande klor. Snart är valpen i full galopp, snabbt går det. Eller ja, snabbt i en valps värld.

Muntra något musikaliska toner kom från Esk där han gick och skötte sina egna angelägenheter. Han var medvetet närvarande på omgivningen och gick med spetsade öron. Hans gång var förvånansvärt normal utseendet till trots. Han hade en helt annan takt i stegen än någon på fyra ben, men han hade levt länge nog för att behärska konsten att ha sex stycken. När Esk var liten och hade korta betar så fick han alltid höra att han skulle förstå ditten och datten så fort han blev lite äldre. Idag, inte långt från medelåldern, förstod han fortfarande inte hälften av sakerna han undrat som yngre. När hans underliga ögon undrande såg bort mot det gröna i gräset en bra bit bort förstod han inte vad i hela världen som var blekgrönt. Han hade aldrig sett något så konstigt grönt förr, och han hade ingen aning om vad det var. Esk var mitt i en promenad, dock ensam vilket han ofta tenderade att vara om kvällar. Han hade som rutin att gå en sväng innan sovdags med sonen. Sträcka lite på benen som ännu inte var stela eller trötta av ålder, han var ännu inte särskilt gammal trots allt. Plötsligt kunde han identifiera det gröna då det reste sig upp invid trädet och började springa. Esk såg förvirrat på det omisskännliga som var en ... valp. Han spetsade öronen ytterligare. Varför var valpen ensam? Tja, man kunde väl även ifrågasätta varför hans son också var ensam. Säkert fanns valpens föräldrar i närheten. Han såg bekymrat på ynglingen och det fanns inget tvivel om att hans dåliga skämt behövdes i denna stund. Hanen som såg konstigare ut än vad som helst som kunde vara grönt, tänkte gå ända fram utan att tveka. Hans lugna blick på valpen försäkrade att han inte var något hot. 
  "Hallå!" ropade han, för att pocka på valpens uppmärksamhet, ivrigt i en tillmötesgående ton.
  Han väntade på att valpen saktade in medan han försökte trava ikapp genom att snedda i dennas riktning. När han kom närmare hörde han första hickandet från den lilla och han fick en spontan idé om ett riktigt uselt skämt.
  "Vet du vad mer som är grönt, men som hoppar himla mycket snabbare?"

Någon ropar på henne, hallå, säger rösten. Överrumplad utav det plötsliga ropet på uppmärksamhet snubblade den lilla valpen på en utav dem många hala stenarna, pladask med hakan före och tungan i kläm mellan tänderna. Hon kved till. Hick. Tungan blöder svagt, ingen större fara men svider gör det. Valpen sätter sig upp, skakar på huvudet och låter tungan gå in och ut genom munnen som om hon slickar efter något. Men mitt i hennes ritual möter de rosa ögonen någon.. förvuxen insekt? Hon hoppar till av rädsla, aldrig har hon sett en sådan stor insekt förr, den ser konstig ut men ansiktet säger att den är vänlig. Trots det reagerar hennes kropp med att hicka. Hick, hick, hick. Skäms gör hon men döljer det väl. «Vet du vad mer som är grönt, men som hoppar himla mycket snabbare?» frågar insekten. Hick, hick. «N-nej» svarar valpen utan att försöka komma på vad det var insekten syftade på. Ju mer som hon granskar den andre, ju mer lik verkar den vara en varg, men det är väl ingen varg? Den har ju sex ben, precis som en humla. Den har två betar, precis som en grön sandjägare. Flera ögon, precis som en spindel. Och en klyvd svans, precis som en tvesjärt. Om man bortser från dess öron och päls, är det definitivt en insekt. Valpen skiner upp som en sol, den första nya insekten som hon aldrig tidigare sett! Tala kan den också. Detta måste hon undersöka. Snabbt är hon uppe på tassarna igen, springer några varv runt den stora insekten men saktar snart in. Stannar framför insektens långsida för att få en bra sideview av de sex benen. Hon undrar varför och hur insekten lyckades bli så stor. «Herr insekt.. hur blev ni så stor?» frågar hon nyfiket, ögonen fortfarande fästa på de många benen.

Valpen han var på väg mot snubblade till, och verkade ha blivit väldigt överraskad. Esk kunde först inte förstå varför hans lugna närvaro skrämt upp valpen. Han var lite besviken, men inte nödvändigtvis på valpen eller honom själv. Tikvalpen darrade 
  "Åh, låt mig berätta", sade han, men med en orolig underton till hans glada, trygga röst.
  Esk studerade valpen en kort stund. Bäst att inte bygga på någon spänning, bäst att berätta vitsens svar fort.
  "Svaret är: en gräshoppa", avslöjade Esk. "Har du sett en gräshoppa förut, min vän?"
  Hans huvud lät blicken följa valpen som undersökte hans existens i flera varv runtomkring honom. Hon ställde en lustig fråga, och Esk skrattade hjärtligt. Herr insekt? Stor? Visst var han det, men han var väl ingen insekt. Från vad fick hon det ifrån? Insikt om insekters antal ben dök upp i huvudet när hon fokuserade blicken på hans ben. Esk ville skämta om det, säga att han visst var en insekt, men bara en blandning. Varg och insekt såklart, men det kanske skulle skrämma henne även om hon verkade intresserad av att studera hans anatomi. Han ville inte ta risken. Esk bestämde sig för att svara som det var. I en lugn och sansad ton, och ett fint litet leende.
  "Men... jag är ju ingen insekt", sade han mjukt. "Hördu, det blir nog svårt att övertala dig men jag är varg, med vissa såkallade mutationer som är typiska för min typ. Jajamensan, Esk heter jag. Trevligt att råkas. Vad kan flickan med hickan heta?"
  Esk pausade med ett hummande. Han var lite bekymrad över valpens hicka.
  "Konstigt, brukar man inte sluta hicka om man blir skrämd? Min avsikt var ej att skrämmas men det blev så, ser jag", förklarade han med ett höjt ögonbryn. "Jag har haft hicka en gång eller två, minns inte riktigt. Hur brukar du bli av med hickan? Jag minns inte det heller."
  Esk kom plötsligt ihåg valpens ursprungliga fråga.
  "Ville du veta varför jag är så stor?" frågade han med tindrande ögon.
  Alltid kul att berätta en kort historia. Särskilt denna.

Insekten ville berätta svaret på gåtan som han tidigare frågat, valpen riktade sin blick mot ansiktet prytt med betar. Hick. «Svaret är: en gräshoppa» insekten pausade kort. «Har du sett en gräshoppa förut, min vän?» Vän? Han verkar riktigt trevlig, den här insekten. Gräshoppa? Är det den insekten han är? Nej, eller? «Ja!» utbrast hon, ögonen lös av glädje. Insekter är nämligen hennes hobby. «Men bara gröna och hick några bruna.. jag älskar insekter» förklarar hon. Precis när valpen skulle fråga om han var en gräshoppa, började han att tala igen och hon satte sig ner med en duns, baktassarna upp i luften. Insekten log. «Men... jag är ju ingen insekt. Hördu, det blir nog svårt att övertala dig men jag är varg, med vissa såkallade mutationer som är typiska för min typ. Jajamensan, Esk heter jag. Trevligt att råkas. Vad kan flickan med hickan heta?» men vad är det han säger? Är han ingen insekt? Tydligen är han en Mu.. Muntatirvarg? Något hon aldrig hört förut vilket inte är så konstigt, hon har endast varit omgiven utav sin syster, mormor och några enstaka Silannis då och då. Men valpen accepterade den andra, eh.. vargens.. förklaring och tänker inte fråga mer om vad han är. Hon tvekar över att svara när han kopplar ihop henne med hickan som hon nästan dagligen har, något som hon inte vill bli förknippad med utan snarare bli av med. Valpen skäms något. «Hejsan Esk» börjar hon tveksamt, ser ner på tassen som hon krafsar med på stenen i skam. Hick. Bestämmer sig för att svara eftersom han faktiskt inte varit osjysst eller elak mot henne på något sätt, om man bortser från hick-flicke-grejen. «Welgi, heter jag» det sista hennes mormor hade sagt till henne innan hon gav sig iväg var att aldrig berätta sitt riktiga namn för andra, hon förstår fortfarande inte varför men berättar inte att hon egentligen heter Welgishe, ändå. De rosa ögonen vandrar åter upp till Esks ansikte, för att sedan landa på hans betar. Hick. «Konstigt, brukar man inte sluta hicka om man blir skrämd? Min avsikt var ej att skrämmas men det blev så, ser jag. Jag har haft hicka en gång eller två, minns inte riktigt. Hur brukar du bli av med hickan? Jag minns inte det heller» hon skämdes åter och ögonen drogs snabbt bort ifrån Esks ansikte, skulle hon berätta? Han är ju trots allt en främling. «Jo.. men det verkar inte som att jag är sån» hon suckar, hick, tittar på hanens ben. «Jag har testat allt.. men inget verkar funka. Det går över snart.. antar jag» man hör den sorgliga tonen i hennes röst men inget i hennes ansikte, valpen försöker möta Esks blick. «Ville du veta varför jag är så stor?» frågar insekten, nej, vargen. Valpen nickar blygsamt och tittar under lugg. «Ni behöver inte berätta ifall ni inte vill.. ni kanske inte gillar att vara stor» säger hon förstående, Esk kanske skäms över sin storlek? Precis som valpen skäms över sin lättskrämdhet och hicka?