Snöstormen tog den lilla 'familjen' med total överraskning. Ingen av dem var beredd på den isande kalla vinden och snön som piskade deras kroppar förrän den var över dem. Ingen chans att finna skydd hade de på den öppna snöslätten. Miran och Chco talade med varandra i den rytande vinden men de såg inget annat val. Den lilla valpen satt vid sin mormoders tassar och skakade av köld. 

Mirain och Chico lade sig ner med valpen emellan sig för att skydda den mot vinden och snön och ge den av deras värme. De låg tätt tätt intill varandra medan vinden slet i deras pälsar och snön piskade deras kroppar. Den enda som låg skyddad var den lilla vita valpen mellan de båda vuxnas kroppar. 

timmarna gick och mörker sänkte sig över snöslätten och temperaturen sjönk ännu mer. de båda vuxna huttrade i kylan men valpen låg skyddad mot vind och snö.

Morognen grydde och Hoshime vaknade, ännu frusen och han kände sig inständ mellan de båda vargarna. Han knuffade på dem. "Mormor jag vill komma lös" Han knuffade igen men fick ingen reaktion. "Chico" Sade han nu med en skrämd röst men allt var stilla, ingen av de båda reagerade på hur valpen stretade emot deras kroppar och nu lade man märke till hur stela de var runt honom. Paniken drev honom till att åla och skarpa sig fri från de båda kropparna och gå han tumlade ner bakom ryggen på mormoderns stela kalla kropp såg han hur snön lagt sig i en stor driva mot hennes rygg. Han gick fram till där mormoderns huvud låg tätt intill Chicos, såg hur isen bildats kring ögonen och nosen. Då gick det upp för honom att livet hade lämnat de två och han var ensam på denna vida kalla slätt. Ensam och övergiven. Ett ensamt sorgset yl lämnade den lille. Ett rop på hjälp.

Ira sträckte ut i snön i långa kraftfulla språng. Snöstormen hade lämnat slätten vidöppen och orörd, underbart! Den stora kraftfulla vargen var som gjord för det snötäckta landskapet med långa ben och medelgrov kroppshydda hade hon mycket muskler som enkelt kunde ta henne fram genom den djupa snön likt en stor sibirisk tiger. Ögonen lös giftigt gröna med de svarta markeringar runt omkring och den svart turkosa tungan hängde ut genom de särade käftarna. Smidigheten i rörelserna kom från det lilla karganlaget som fanns kvar i hennes blod och den tjocka pälsen kom från bergsvargens sida. Överlag hade hon inte ärvt speciellt mycket från sin mors sida överhuvudtaget. Det var ytterst sällan hon ägnade sitt gamla liv någon tanke alls, men när hon hörde en valps ensamma ylning fick hon en svag flashback. Hon hade vandrat ensam väldigt länge som liten. Endast 6år gammal och på snudden till att stryka med hade hon också varit. Hielo hade senare tagit henne under sina vingar och hon kunde inte tänka sig en annan plats i livet än där hon är just nu. Kämpandes för det som är rätt. Hon styrde sina steg emot valpens närvaro som hon kunde känna genom sin kraft. Valpen upplevdes kall och Ira var säker på att valpen ägde iskrafter av något slag. Kanske kyla. Men vad gjorde den här ute efter stormen, alldeles ensam? Synen som mötte henne när hon kom fram var sorglig. Två vuxna vargar ihjälfrusna låg intill varandra och valpen satt framför dem. Hon hade saktat in farten och stannade en bit ifrån, mest för att inte skrämma den lilla valpen. 
- Är du ensam kvar? Vart kommer du ifrån?

Då ljudet av steg i snön nådde den vita valpens öron vände han på huvudet och de ljusa himmelsblå ögonen föll på den större grå då hon närmade sig och han sjönk ihop lite. Blev lite osäker på den främmande, moderns ord ekade i hans huvud: håll dig borta om livet är dig kärt. Lita inte på någon förutom mormor: De himmelsblå ögonen mötte ändå hennes griftgröna och han längtade efter tröst och närhet. Tårar rullade ner för hans kinder men frös snabbt till is. Även hans andedräkt stod inte ut som ett stort moln ur hans nos och mun då han andades. Allt tydde på den kyla som levde i honom. Hans inre kyla hade varit en bidragande faktor till att de båda vuxna vargarna frusit ihjäl.

Då tiken frågade om han var ensam kvar nickade han bara sakta men vid frågan om vart han kom ifrån vek han undan blicken men rädslan och paniken som den frågan ingav honom syntes tydligt i både blick och hur han sjönk hop ännu mer. "Jag har ingen" Gnydde han fram. Åter vändes den himmels blå blicken mot honan och han reste sig upp för att gå fram till henne. Utan någon tvekan nu satte han sig och försökte luta sig mot henne. Sökte tröst och närhet. Han var så liten ännu bara runt 5 m-år och redan upplevt sådan sorg och blivit så sviken av flock och sin mor som övergav honom även om det var för hans eget bästa. Nu var även hans enda trygghet han haft de senaste månaderna borta.

Ira kände en viss svaghet för valpen, den var helt ensam och försvarslös. Hans ända familj hade troligtvis frusit ihjäl i stormen och han skulle troligtvis inte hitta tillbaka till någon flock om han hade en. Ira satte sig ner och lät valpen komma nära. Hon lyfte sin framtass och la den mot valpens rygg som ett skyddande täcke. 
- Ira, mitt namn är Ira. 
Sa hon bara lugnt och stilla. Det var ändå en ganska tuff liten valp som inte ryggade vid åsynen av henne. Den var väldigt ung, yngre än när Ira själv kom till Nordriket. Vilket inte alls var något negativt, ju yngre desto bättre. Det skulle gå ganska fort med omväxlingen från gammal familj till ny familj och med iskrafterna skulle han säkerligen bli en tillgång till flocken. 
- Jag bor uppe i bergen, med min familj. Vi är både vuxna och unga. Flera valpar. Vi tränar, håller efter varandra och vi alla svarar till vår kung. Han tar hand om oss. 
Hon började prata lugnt och stilla, övertygad om att valpen skulle lyssna och kanske bli nyfiken. Det var i alla fall så hon hade funnit sin nya familj i Nordriket. Hielo själv hade hämtat henne och låtit henne följa med till Nordriket, men det var dags för en ny generation och denna lilla valp skulle passa perfekt. Men bara om han själv ville följa med såklart. 
- Där lär man sig bemästra sina krafter, utvecklas och vi ser till att allt är i sin ordning i Numoori. Man får en ny familj, en bättre sådan. Där kan du lära dig mer om dina krafter. 

Han kom fram till tiken och satte sig nära henne och han kände hennes tass mot sin rygg och även om hon var lite läskig var det ännu mer läskigt att vara ensam på snöslätten och på något sätt kände han en trygghet av denna unga tik. Valet han hade var att rygga och fly ensam för att få fortsätta vandra ensam eller att våga lita på denna tik som ändå erbjöd honom ett skydd och tröst. Då hon dessutom presenterade sig slappnade han av ännu mer. Sedan talade hon med en lugn och stillsam röst. En trygg röst i den ensamma rädda valpens öron. Han såg upp på henne med sina himmelsblå ögon och lyssnade till hennes ord. Tog åt sig allt hon sade. Han var dock så pass ung att han inte riktigt kunde ta in detta med att lära sig sin kraft och träna men det som fick honom att lystra var ordet familj. Att han kunde få en ny bättre familj. 

"Familj" Sade han med en låg stämma. Blicken föll på mormoderns kropp. Hon hade varit hans trygghet en tid men ändå inte som om han var del i deras familj. Åter vände han upp blicken mot tiken och log lite mot henne. "Ira blir min familj? Ira vill ha Hoshime?" Han tryckte sig närmare mot henne. Hon hade kommit till honom i hans värsta tid i livet som en räddande ängel och att få vara med i Iras familj gjorde att det lättade om hans ensamma trasiga hjärta. Han ville så gärna ha en familj, han ville så gärna vara del av något mer. Han ville följa med Ira om det så skulle bli till världens ände och om Ira följde en kung skulle han följa den kungen om Ira ville ha honom i sin familj.

Ira förstod att valpen var för liten för att förstå exakt allt hon pratade om i minsta detalj, men hon hade någon slags förhoppning om att orden skulle trigga valpen i framtiden till någon slags extra motivation. Så att den skulle förstå varför den gjort det här valet, så att det skulle bli en självklarhet. Att Nordriket var den bästa platsen för utveckling, trygghet och den bästa platsen för att känna sig som hemma. Hon kunde inte se sig på någon annan plats, inte med någon annan flock eller utan sin familj. Hon var en del av Nordriket och det var där hon hörde hemma. Hon hade spenderat mer tid i Nordriket än hos Draugai. Även fast hon fortfarande kom ihåg sina föräldrar, syskon, tidigare flockmedlemmar så betydde de ingenting för henne. Hon hade lämnat dem av en anledning och det var för att Nordriket var hennes rätta hem. Valpen skulle växa upp med samma förutsättningar och han skulle få en familj han aldrig skulle vilja byta bort mot något. 

Hon lät valpen komma närmre, lät honom ta del av den värme hon kunde ge honom. Inte för att han egentligen behövde det. Hon var övertygad om att hans kraft var det som höll honom vid liv, rent instinktivt. Den gjorde honom tålig för kylan och valpen hade troligtvis en naturligt låg kroppstemperatur. Det kunde säkert också vara så illa att han hade varit en bidragande faktor till de vuxna vargarnas död som låg där borta i siluetter av is. Det var inget hon tänkt nämna för honom däremot. Han kunde vara lyckligt ovetandes. Hon log svagt mot valpen, att ordet familj hade fastnat för honom var för henne mycket förståeligt. Det var ändå något som han säkert saknade väldigt mycket, speciellt nu. Nu när han var ensam kvar i världen. 
- Hoshime, vilket fint namn. Ja om du följer med mig till Nordriket blir du en del av min familj. Hielo är vår kung. Vill du följa med och träffa honom? Du får ett nytt hem och en ny, bättre familj. 

Han sökte stödet och närheten hon erbjöd honom. Han var liten och förvirrad, sorgsen och ensam. Då Ira sa att han fick bli en del av hennes familj sken de lilla sorgsna ansiktet upp. Han log mot henne. "Ja jag vill följa Ira" Han reste sig upp och viftade ivrigt på svansen. Jag vill träffa Helo" 

De himmelsblå ögonen såg på Ira med beundran. Hon hade kommit till honom då han var som mest utsatt och som mest trasig inuti och gett honom nytt hopp. Den lilla valpen var inte de minsta rädd för Ira utan såg nu upp till henne. Han skulle följa henne till världens ände om hon bad honom och var hon Heilo trogen skulle han följa Hielo. Han skulle göra allt Ira bad honom om. Han skulle träna som hon sa. Han skulle göra sitt bästa.

(hehe Ira har fått en liten följeslagare nu :-P)

Ira såg på valpen med sina skarpa ögon som lös i sin giftiga färg. Valpen ville följa henne och hon kunde se hur nytt hopp tändes i den lilla valpens blå ögon. Han var ju ganska söt faktiskt. Och skulle troligen bli en bra tillgång till Nordriket. Han var väldigt ung och där med otroligt formbar. Hon kunde minnas tillbaka när hon själv valde att följa kungen. Hon hade varit några år äldre till och med. Och Nyaldi äldre än henne själv. De hade länge varit ensamt i Nordriket, men familjen hade växt sig större. Och nu var det dags för nästa generation. Hon var övertygad om att de alla skulle bli nöjda. 

- Ja men först ska vi fixa lite mat till dig, så att du orkar vandra. Det är en ganska lång resa för en liten valp.
Sa hon och log med ett litet leende mot valpen. Det fanns ingen direkt värme eller känsla i hennes leende, men det var vad hon kunde åstadkomma och i stället för att se varm ut försökte hon tala med självsäkerhet och trygghet. Som i alla fall inte skulle skrämma valpen. Hon nickade sedan framåt och valde att anpassa sina steg, inte marschera på i för höghastighet så att valpen enkelt skulle hinna med att pulsera genom snön. Det skulle ta ett tag, så hon började med att leta upp vittring av vilt som redan låg i riktning mot Nordriket. 

[Sådär, vi får väl ta ett roll med Konungen nu också kanske, Men Ira är glad för sin lilla efterföljare :')]

Han var snabb att hänga på henne och vid hennes ord om mat kurrade hans mage då han kom och tänka på hur utsvulten han var. Men han sade inget utan hängde bara på Ira. Att hennes leende saknade värme var inget han lade märke till. Ung och naiv som han var så såg han ett leende som ett leende oavsett om det var värme i det eller inte. Han var lycklig att få följa med Ira och såg nu fram emot att få träffa denna kung. Att få bli en del i denna familj som Ira talade om.

(Avsluta nu och ta ett roll med Hielo där Ira visar upp sin lilla beundrare :-P )