[DETTA ÄR ETT ENSAMROLL OCH SKA EJ BESVARAS :)]
Cerulean blundade hårt över de gyllene irisarna. Kylan från grottans golv spred sig upp genom buken och genom kroppen likt trånande trådar av väta. Han trivdes i Volantis.. Det gjorde han faktiskt. Men han längtade ändå "hem", till Numoorislätten. Till de vidsträckta vidderna, alltid badande i solsken, de friska brisarna och himlen som öppnade sig med sin blå kupol ovanför - inbjudande, välkomnande för en stund i friheten högt uppe bland molnen. Det slog honom att det var fyra månader sedan han flugit på riktigt. Visst hade han flugit, men inte för nöjets skull. Bara för att det var nödvändigt, eller helt enkel i förtvivlans energi då hans sinne för hundrade gången givit vika, för att sedan sakta byggas upp igen till en ny kollaps av smärta och ångest. Det knep till i magen. Åh, vad han saknade det! Vingarna hade blivit till otympliga knölar uppe på ryggen, musklerna var stela och ovilliga av bristen på motion som annars höll de i topptrim, mjuka och varma. Till och med fjädrarna verkade ovant.. annorlunda. Inte lika mjukt formade, putsade och skötta av vinden uppe i himlen..
Cerulean öppnade långsamt ögonen, och blickade ut i månskenet. Det var säkerligen midnatt. Stjärnorna blänkte uppe i himlen, men mörka moln lappade då och då över sikten och försatte månen bakom en tjock ridå, hindrade ljuset från att strila ner över världen utanför. Det var lätt kyligt i luften, nästan som om det vore höst – vilket var en aning ironiskt om man tänkte på var flocken befann sig.
Med en suck av frustration hävde hanen sig upp, rätade upp sin ömmande kropp och satte sig upp. Virade svansen runt tassarna. Blicken vandrade över grottan, livlös och tom, likt hans ögon som av innehållna känslor grumlats av dimma. Inte för att han var direkt ovan vid ensamheten, faktum var, det var vargen sannerligen. De senaste veckorna i Volantis hade varit gynnsamma för honom, eller borde varit iallafall. Alla hade varit synnerligen vänliga mot honom, nyfikna utan att vara påflugna och gav honom utrymme när hans yttre skrek i tystnad om att han behövde det. Hans ögon talade jämnt om en inneboende stress, en förtvivlan så stark att han ibland kunde försvinna ut i skogen och yla i protest mot omvärlden. Speciellt hade Tien varit enormt villig att hjälpa. Kiera hade fortfarande hållit sig på sin kant, om än tinat upp något, även fast inte många meningar var uttalade från hennes sida. Cerulean anade ändå att hon ville honom väl, hennes blick var aldrig skarpare än åt andra när hon såg på honom. Eller?
Det värsta var att hon var vit. Likt tiken han träffat i skogen förut.. Han mindes inte hennes namn. Hade hon ens uttalat det? Det han egentligen mindes var att hon varit högrest med lång svans. Kanske hade hon ljusa ögon. Gula kanske. Eller bruna. Och så luktade hon inte som Numoori. Hade hans inneboende sorg verkligen varit så stark att han inte ens mindes hennes utseende trots det utdragna mötet ..
Hon hade påmint honom om albinon.
Han kunde inte uttala hennes namn för sig själv ens.
Hon som inte ville ha honom - han dög inte.
Du är en valp i vuxen kropp, omogen och dum - vad trodde du?
Tyst.
Cerulean kunde inte driva bort de stormande tankarna på hennes silkespäls och mjuka anletsdrag, hur vacker hon var. Hon hade säkert rätt. Han var inte rätt för henne. Jayce var rätt. Hennes hjärta tillhörde honom, som hon så tydligt talat om för hans gråtande, sammansjunkna gestalt.
Hon hade tryckt upp ensamheten och sorgen i ansiktet på honom – men trots det, hatade han henne inte. Tvärt om. Kunde inte förmå sig att känna annat än förbjudna känslor.
Han var så ledsen för allt han vräkt ur sig inför henne. Det var inte hennes börda att bära. Om han bara hållt sin förbannade käft i styr så hade allt varit som normalt. Cerulean hade haft en vän, en mycket god vän, som skulle ställa upp för honom i alla väder. Trodde han iallafall. Det måste vara så.. Hade Blue ens haft så höga tankar om honom?
En fuktdroppe landade mellan ögonen på honom. Frenetiskt ruskade han på huvudet för att få bort den, och vattnet förenade sig med en salt tår. Åh, vad han skämdes.
Han älskade ju henne.
Han brydde sig inte vad hon sade. Vad hon skulle säga om hon egentligen fick reda på det, fick reda på att han inte ljugit. Han älskade henne. Det var så. Hon kallade det vänskap, och det kanske det var. För henne. Hur skulle han kunna låta bli att älska någon som varit så vänlig mot honom? Den enda som lyckats få honom att inse vem han egentligen var. Den som lockat fram den riktiga Cerulean, den som fått hans frusna hjärta att bulta i kramper. Hennes molnlika doft som fått hans medvetande att sövas i trans och ge azurblå ögonen.
Hon var så vacker..
Ett plågat stön slapp ut mellan Ceruleans grå läppar då han klumpigt reste sig upp på de vitmålade tassarna. Stegen styrdes framåt på stela ben, sedan vände han om och vankade långsamt tillbaka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka - om och om igen över det kyliga golvet medan illamåendet vred om matsäcken. Oförmögen att somna, som de flesta i flocken säkerligen gjort. I vänskapens tecken, säkerligen två och två, eller tre och tre, eller fem och fem. Åh, vad han saknade gemenskapen. Gemenskapen i en familj.. Cerulean mindes plötsligt kvällen vid Tårarnas Träd. De tre syskonen hade kurat ihop sig tätt intill varandra, trängdes vid moderns mjuka mage medan Neroc satt intill och höll vakt.Tystnaden hade varit kompakt, bortsett från deras lågmälda andetag. Den tryggheten, tätt intill sina syskon och omgiven av moderns doft.. Han hade aldrig saknat dem som han gjorde nu. Tanken var olidlig och fruktansvärd. De ljuva drömmarna fanns alltid i huvudet, påminde gång på gång om hur mycket saknad som doldes innanför. Drömmar som han inte kunde sätta stopp för, samtidigt som de aldrig någonsin skulle bli sanna.
Det var drömmar om att varje kväll se henne somna med ena vingen över den ihopkurade kroppen. Att varje morgon vakna upp intill hennes sida, lyssna på de lugna andetagen och njuta hennes närhet. Att se lyckan i hennes ögon då hon springer intill en strandkant med sand i pälsen och rödrosigt skinn av saltvatten. Att hålla om hennes darrande gestalt under ångestattackerna och att kyssa bort tårarna ur hennes ansikte. Det var drömmar om ett lyckligt liv, att vara lycklig med henne. Det var allt han någonsin skulle önska sig.
"Vad gjorde jag för att förtjäna detta? Vad gjorde jag någonsin för fel!"
Rösten var svag och andlös. Senaste gångerna han tänkt på sin familj, eller Blue, hade hans strupe snörts ihop och ångesten tvingat honom liggande på marken, länge, innan han lyckats lugna ner sig – men nu hade han nått till en gräns där ångesten inte räckte för att dämpa sorgen. Han klarade inte av att bara vara, fundera över sitt öde hela dagarna, hela nätterna, utan någon vettig anledning. Vad var meningen med att bara.. vara? Vad var meningen, när det inte fanns någon? Vad var meningen när allt var förlorat och ingenting fanns kvar..
”…”
Cerulean stannade till och höjde huvudet en aning. En tanke hade glimtat till genom hans huvud, som om någon hade velat hjälpa. Vaksam över sig själv rannsakade han den och andades ut, långsamt, som av lättnad. Undersökte varenda kant, ojämnhet, i tanken. En plan började ta form. Meningen.
Blicken hade plötsligt fått en viss skärpa. Inte som de varit när ha varit med Blue, det var inte livets gnista, utan en gnista av målmedvetenhet. Fortfarande grumlades hans syn av något han knappast kunde sätta punkt på, men han visste sitt nya mål. Rösten var ändock svag då Cerulean fuktade nosen och tvingade stämbanden till sammarbete.
"Jag kan inte vältra mig i kylan längre.. Jag måste.."
Rösten dog bort då han tappade styrkan och blicken föll ner i marken.
"Jag.." Luften tvingades ner i lungorna, kippade efter andan då syret plötsligt inte ville ansluta sig till blodet. En effekt av ångesten. "Jag måste bort. Jag måste bort härifrån."
Cerulean andades ut i en suck då han lyckades få fram det. Nu, visste vad han behövde göra. Han behövde göra en resa. Inte den resa han hittils trott sig behöva ta - inte resan till gudarna. Inte dödens resa.
Han skulle.. Göra ett nytt försök. Ett sista. Samma försök som gjorts halvåret innan han träffade Blue. I sanning hade Cerulean aldrig trott att det skulle sluta så. Han hade i sitt då naiva sinne trott att alla sagor slutade lyckligt, iallafall om det redan skett en sån tragedi som hans olycka. Så elaka kunde inte gudarna vara, att de berövade honom den lilla lyckan han funnit.. Mer fel hade han aldrig haft.
Dagen han träffade Gideon, och därefter Crusoe och Alduin, visst var de så de hette?, hade tagit hårt på honom. Cerulean hade bestämt sig för att resa tillbaka till slätten, för att återigen sluta in sig i sitt skal. Äta, sova, vaken, tänka, sova, dricka. Om och om igen i en oändlig, apatisk spiral.
Det var då, ett halvår senare, han träffade henne. Albinon. Driven av nyfikenhet över hennes färg hade han försiktigt sökt kontakt med henne, och en kaskad av färg hade sköljt över hans tomma tillvaro, som om den blivit duschat av en regnbåge. Som om solen trängt igenom regnmolnen och blixten blivit till blom. Cerulean hade blivit chockad och överväldigad av henne, hur hon än burit sig åt så hade hon vandrat raka vägen in i hans tomma hjärta och fyllt det med liv.
Åh, sorgen när den tvåfärgade insett sanningen om världen. Smärta, svek, och blodiga sår i ett sönderslitet hjärta. Aldrig hade han anat att gudarna kunde vara så hemska. Ingen fick han behålla. Bara sitt eget, halvdöda medvetande som en påminnelse om hur allt tedde sig i världen.
Med en rysning, och en tår som droppade ner i stenen, rätade han på sig och sträckte upp vingarna. Vandrade långsamt, men med kraft i steget (om än inbillat) ut ur grottan och fortsatte förbi de andra vilande varelserna som doldes i mörkret dit månens sken inte nådde. Cerulean blickade upp mot silverpärlan, högt där uppe, men fortsatte framåt. Visste inte alls var Kiera och Tien kunde befinna sig, men de skulle höra honom bara han kallade. Varghanen stannade några hundra meter ut i reviret, suckade djupt och tänkte, så han visste att de skulle höra honom;
"Kiera. Tien. Jag behöver tala med er."
[ 
![När stormen inte tycks bedarra [P] Dot_cl10](https://i.servimg.com/u/f21/16/45/03/26/dot_cl10.png)
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
Rubrik: När stormen inte tycks bedarra [P] 