(Vi tar det här kort och snabbt ^^ )

Tillbaka i öknen igen. Trots att det var höst i resten av Numoori sken solen lika obarmhärtigt i detta helvete av sand. Men Tass hade äntligen börjat vänja sig vid den brännande hettan, han blev sällan trött och svag av värmen längre, men svetten mellan tassarna och den brännande känslan över ryggen, det skulle han aldrig vänja sig vid.

Hans ärende i öknen var brådskande, han behövde ett par spioner lediga för ett uppdrag. Snabbt sökt han av öknen efter några devilsar, han kände Zayevs sinne, inte alltför långt ifrån honom och snart upptäckte han även Azazels. De var ingen spioner, men han var säker på att de skulle uppskatta uppdraget.

"Kom." sa han till de båda hanarna i deras sinnen. Han log för sig själv och hoppades att de skulle bli riktigt skrämda av att plötsligt höra betans röst i huvudet. Alltid lika roligt.

Det skulle inte vara någon konst för de båda hanarna att hitta Tass, vinden låg åt deras håll, så de kunde bara följa hans vittring.

Solens gassande hetta värmde den stora buken som blottades mot skyn. På den spruckna lerbädden, så torr och dammig att luften kändes sträv i lungorna, låg den brune fakargen på rygg. Med vingarna utfläkta över marken och tassarna mot himmelen ovan studerade han det oändligt blå himlavalvet. Intet moln i sikte. De varma vindarna steg mot en kal oändlighet. Hur länge hade han legat där? Kanske någon minut, kanske en timma. Han visste inte riktigt säkert. Som Omega i flocken hade han väntat sig att jagas runt på olika uppdrag rätt och slätt. Onödiga sådana, som de första han kastats ut i. Men det skedde allt för ofta att han slöade bort dagarna. Han spenderade mer och mer tid ensam, liggande på marken eller seglande på termiken. Till en början hade det glatt honom. Friheten uppskattade han vart ögonblick av. Men med tiden hade det börjat bli drygt. Långtråkigt. Han hade sett öknen. Sanden, stenarna, kaktusar och tjockbladade plantor. Gult och brunt gräs. Mer sand. Med en suck drog Azazel in ny luft i lungorna. En kraftig hostning följde inandningen. Dammet yrde när en het bris passerade.

Den plötsliga rösten som ekade i fakargens sinne fick honom att hastigt kasta sig upp från liggande pose till stående. Fjädrarna prasslade och sand och damm bildade moln i luften omkring honom. Blicken kastades hastigt runt innan han insåg att han var ensam. Tramptass stod inte där. Men han hade hört betans röst, det var säkert. Han ruskade kraftigt på sig för att slippa dammet i pälsen och ett nytt moln av smuts yrde omkring honom. Azazel hostade åter igen innan han travade ut ur dammolnet och sträckte på sig. Var fanns betan? De himmelsblå sökte i landskapet. Ingenstans att se. Ensam.

Vinden förde dock med sig den andres doft och den lejonlike vände snabbt stegen ditåt. Kanske betydde detta att han fick något att göra trots allt.

Solen värmde den breda ryggen. Utan större svårigheter vandrade den blå helveteshunden över den heta sanden. Värmen hade han lärt sig att tåla. Han hade till och med kommit att uppskatta den. Det enda var sanden som vek undan från hans tunga tassar som skapade små balansproblem då och då. Inget stort, men märkbart nog för att vara irriterande.

Zayev hade sina fyra ögon riktade mot horisontlinjen. Långt där borta låg hans mål. Vad hans mål var mer exakt kunde han inte säga, men det fanns där borta. Som alltid då han var ensam omslöts han utav sina egna tankar. Han mindes Tai. Han saknade henne någon fruktansvärt. Zayev visste inte hur länge sedan det var de sist hade träffats, eller ens sett varandra. Kanske skulle han ge sig ut för att söka upp henne? En plötslig röst avbröt hans tankar. Abrupt stannade den blå upp. Det lät precis som Tramptass. Han kunde väl inte missat att betan stod precis intill honom? Den orange-röda blicken sökte området, men ingenting fanns att se. Zayev vred lätt öronen bakåt. En röst utan kropp. Han drog ett djupt andetag. Het luft och sand. Ingen lycka där. Helveteshunden gjorde ett försök i att ändra om molekylerna i luften. Han stängde sina ögon för att kunna koncentrera sig bättre. Ljudet utav snabba tassar nådde hans öron. Då en vindpust lätt smekte hans ansikte drog han på nytt in dofterna. Han kände Azazels bekanta doft. Zayev öppnade ögonen. Betans doft hade funnits där också. Han var visst inte den enda som hade blivit kallad. I lätt trav satte den blå av mot Tramptass. Frågan var bara: vad skulle ske?

Betan behövde inte vänta länge förrän två prickar blev synliga mellan sanddynerna. Men öknens illusioner är förrädiska, de två hanarna var längre bort än Tass först hade trott. Det tog dom säkert en halvtimme att komma fram till honom.

"Mina herrar." Sa han lugnt och lät blicken vandra mellan de båda då de hade anlänt. "Jag har ett viktigt uppdrag till er och jag förväntar mig att ni inte klantar till det." Rakt på sak gick han. "Vi befinner oss på randen till krig som jag hoppas att ni är medvetna om." Han gjorde en paus för att låta orden sjunka in. "Vi behöver information om fiendeflocken."

Tass visste inte om de två hanarna var redo för ett så stort och viktigt uppdrag. De hade inte hans fulla tillit, men han gillade dom.

"Ta er till Qus revir osedda. Ta reda på hur många dom är och vad dom sysslar med. Ta reda på sådant som kan hjälpa oss. Ställ inte till med en scen."

Det lät enklare än vad det skulle bli. I synnerhet när Zayev inte hade något direkt kamouflage.

"Det här blir er chans att visa var er lojalitet ligger. Sköter ni jobbet bra kommer många tänka högre om er."

Efter en längre vandring över den dammiga lerbädden övergick marken i sand. Det mjukare och betydligt flyktigare underlaget var svårare att hålla lika högt tempo över, men med sina stora tassar slapp han åtminstone sjunka särskilt djupt. Halvjoggande rörde han sig över den stekande sanden. Värmen var han ännu inte riktigt van vid, men det gick lättare för var dag. Och han tänkte inte låta sig stanna upp bara för att det sved i trampdynorna.

Efter vad som kändes som en evighet stannade han upp framför betan. Redan tidigt hade han kunnat skymta den mörka gestalten likt en dansande skugga över sandens heta yta, men det hade tagit honom åtminstone en halvtimme att nå fram. Inte allt för långt bort och i nästan samma riktning som fakargen själv hade han efter bara en kort sträcka skymtat figuren av Zayev. Den stora, blå flockbrodern var ingen man missade så lätt.

När de nu båda nu stod framför flockens beta hälsade han dem. Azazel böjde märkbart på nacken till svar, medveten om att han var lägst i rang här. Så låg i rang han kunde komma. När Tramptass fortsatte att tala blev fakargens örontippar synliga i den täta manen. Spänt, kanske nervöst, väntade han på vad betan hade att förkunna. Ett uppdrag? Kriget visste han om. Efter att ha talat med Tramptass senast fick han sina frågor angående det ämnet bevarade. Var det så nära? Kanske var han mer än nervös. Ivrig?

"Vi behöver information om fiendeflocken."

Vid Tramptass ord ryckte det knappt märkbart i Azazels mungipor. En aning om vart det hela var på väg började ta form i hans huvud. Han hade kanske inte varit med länge, och hade kanske inte fått göra något utav större vikt än. Men...

"Ta er till Qus revir osedda. Ta reda på hur många dom är och vad dom sysslar med. Ta reda på sådant som kan hjälpa oss. Ställ inte till med en scen."

Ett litet leende, eller kanske ett ivrigt flin, hade smugit in i Azazels breda ansikte. Han kunde inte låta bli att känna energin riva i benen och en längtan att få komma iväg ta form. Smyga var något han kunde, och flykt var han expert på. Om trubbel vankades kunde han fly utan skam, utan att dra för mycket uppmärksamhet åt sig. Leendet var inte speciellt brett, men ivern att få ta sig an ett uppdrag av mer värde än att döda en björn var stor. Det låg mycket vikt i det han kanske skulle få komma att göra.

När Tramptass talade igen slöt Azazel ögonen när han på nytt böjde på nacken. Ivern växte allt efter som han insåg hur mycket som fanns att vinna på det. Kanske kunde detta vara hans chans att visa sig mer värd än sanden.

Hans chans.

Utan att försöka verka allt för ivrig höjde Azazel på huvudet för att se på Tramptass när han sade: "Jag kan se vikten i ett uppdrag som detta och måste få fråga; Varför oss?" Oavsett hur ivrig han var att få delta så visste han innerst inne att frågan måste ställas. Han brydde sig inte om ifall Zayev tog illa upp över att han menade på att de båda kanske inte var de bästa alternativen. Den blå var låg i rang, visst, men Azazel var än lägre. "Det vore en ära att få ta sig an ett uppdrag som detta. En ära om ni lägger denna tillit till oss." Han böjde nacken på nytt i en kort bugning.

[Det... låter lite lamt när Az talar, men jag kom verkligen inte på något vettigt alls XD]

Det hade tagit den blå Helvetesvargen en dryg halvtimme att nå Tramptass. Azazel hade slutit upp vid hans sida och nu stod de båda framför betan. Zayev böjde på nacken i en bugning i respekt för den svarte. Då denne började tala lystrade han uppmärksamt till det han hade att säga dem båda.
"Jag har ett viktigt uppdrag till er och jag förväntar mig att ni inte klantar till det."
Det ryckte lätt i den blås högra öra.
"Vi behöver information om fiendeflocken."
Zayev anade vart detta var på väg.
"Ta er till Qus revir osedda. Ta reda på hur många dom är och vad dom sysslar med. Ta reda på sådant som kan hjälpa oss. Ställ inte till med en scen."
Precis som han hade anat. Dock blev han inte klok på varför Tramptass tilldelade Zayev själv och Azazel uppdraget. Ingen utav dem stod högt i rang. Men det var en chans att stiga i rang. Om de klarade det vill säga. Då Azazel talade bredvid honom kastade han en snabb blick på honom. Det flockbroden kom att säga irriterade honom aningen. Detta till trots var det sant och den blå nickade lätt instämmande till det fakargen hade sagt.

Zayev såg likgiltig ut då Tass hade talat, han sa ingenting utan Azazel verkade föra bådas talan. Varför oss frågade han. Egentligen var svaret enkelt. Men Tass dröjde ändå med att svara, för han ville inte att det skulle låta fel i deras öron.

"Jo." Han harklade sig. "Det finns många anledningar till att jag valde er två. Dels var ni båda i närheten, och Azazel, du har ett perfekt kamouflage, din pälsfärg smälter in i slättens gulnande gräs, och Zayev, du har ett skräckinjagande yttre, skulle ni stöta på hinder på vägen finns det en liten chans att hindren skräms iväg innan det blir bråk - och bråk ska ni undvika. Och dels, skulle ni inte komma tillbaka så vore det inte en så stor förlust för flocken..." I den sista meningen sänkte han rösten och undvek deras blick. Men trots att åtgärderna så tyckte han att uppdraget plötsligt lät som ett självmord.

Tass såg på dom igen och log den här gången. "Men det här klarar ni grabbar." Och det trodde han också.

Tramptass svar var i grunden inget som överraskade fakargen, men det var samtidigt inget han hoppats på att höra. Utseendena spelade inte allt för stor roll, det fanns garanterat andra i flocken som var bättre på att dyka upp och försvinna utan ett spår. Men delen där betan nämnde scenariot där de inte återvände som en mindre förlust var inget roligt. Öronen hade försvunnit in i pälsen igen och den blå blicken hade omedvetet sjunkit mot marken. Nej, han var ingen stor förlust. Som en av de nyaste och en av de med lägst rang var han knappt medlem i familjen än. Det var som att förlora en del av sanden de stod på, det hål om bildades skulle snart fyllas ut av ny sand.

Han satte tillbaks den tass han lyft under tankegången när gropen efter tassen jämnats ut och lyfte åter blicken vid Betans uppmuntrande ord. Det lilla flinet dök upp igen. Ivern sken i de himmelsblå ögonen. Han skulle komma tillbaka. Komma tillbaka och visa att han var mer än en grop i sanden. Svansen slog bakom den kattlika kroppen och stjärtfjädrarna frasade när den passerade.

"Jag ska göra mitt bästa." En ny böjning på nacken och en kort blick åt Zayev. Orden var sanna, han skulle ge allt, men han kunde inte tala för Zayev. Det enda han hoppades var att den blå också lade sitt allt i det. Den blå tungan smackade av dålig vana i gommen när han väntade - längtade? - efter fler ord från Tramptass. En order att utgå.

En chans.

Tramptass ord innehöll sanning. Azazel hade ett bra kamouflage. Zayev gjorde det inte. Vilket innebar att det fanns en risk att bli upptäckta. Men som betan sade såg han skräckinjagande ut. Ett drag hos honom han hade avskytt som valp. Att se ut som han gjorde det avsevärt mycket svårare att skaffa vänner. Men det fick inte ta över hans sinne nu. Nu krävdes det att han koncentrerade sig på uppdraget han hade blivit tilldelad. Tramptass sista ord gjorde att Zayev vände blicken ner i marken. Visst var det kanske sant, men det var inte något större nöje att höra dem. Dock hade han blivit lärt och uppvuxen med orden 'Sanningen är inte alltid vacker, men undvik inte att tala den för det.'

"Men det här klarar ni grabbar."
Zayev vände de fyra ögonen mot Tramptass när han talade. Det ryckte kort i mungipan på honom. Den blå böjde på nacken.
"Vi ska inte göra er besvikna."
Orden var sanna. Han vägrade göra hela flocken besviken på grund utav ett misstag han kanske kom att begå. Aldrig ville han göra ett fatalt misstag igen. Aldrig.

Responsen Tass fick från de båda hanarna var han nöjd med. De verkade ta uppdraget bra, de kändes till och med lite uppspelta.

"Då så. Utgå." Han stod kvar och såg på dom, väntade på att de skulle ge sig av.

[Avslutat..? ]

Lika snart som Tramptass uttalat ordern ville Azazels ben sätta fart. Han höll sig dock i skinnet en extra sekund för att inte rusa iväg likt en annan valp. De breda tassarna lyftes sedan en efter en när han vände sig norrut, travade bort en kort sträcka och vände sig om för att se åt Tramptass en sista gång. Han nickade, blickade efter Zayev och fällde sedan hastigt ut de vida vingarna. Med ett språng framåt och ett par kraftiga slag med vingarna lyfte han och var på väg. Inte för högt, utan i så pass låg höjd att han, utan risk för att fylla Zayevs ansikte med sand när han slog följe med den blå, kunde konversera med denne om så blev fallet.

Kanske.

Kanske var detta den chans han väntat på.

[Tycker vi avslutar efter Zayevs svar C: ]

Zayev nickade vid Tramptass order och såg mot Azazel då denne travade iväg. Den blå följde fakargen en bit och när han slog med vingarna var han tvungen att blunda. Han hade fått sand i ögonen tidigare, och det var ingenting han längtade efter att få uppleva igen. Zayev kastade en blick över axeln mot den svarte innan han bestämt vände blicken framåt och började vandra. Det här skulle de klara. Båda två.

[Kort och askasst, men nu är det avslutat iallafall xD]