Under den stjärnklara natten som varit hade snön fallit och ökat tjockleken på det vita täcke som gömde Numoorislättens gräsklädda natur. Shona blundade då hon med varsamma steg tog sig framåt. Trots att temperaturen var under fryspunkten värmde solens strålar hennes ansikte. Hon öppnade ögonen igen och var tvungen att vrida huvudet åt sidan på grund av den plötsliga ljusförändringen. Blicken föll på sonen som gick vid hennes sida. Ett leende lekte på hennes läppar. Hon stannade upp.
    "Kodiak."
Då han med ett frågande uttryck vände han sig mot henne kastade hon upp snö i hans ansikte med tassen. Ett bubblande skratt lämnade henne då hon såg hennes min. Ett lekfullt morrande lämnade sonen och Shona satte av i galopp. Bakom sig kunde hon höra Kodiak sätta av efter henne.

Det dröjde inte länge innan han kom ikapp henne. Med ett dramatiskt yl föll hon ihop i en hög i det mjuka underlaget.
    "Du fick mig!" utropade hon med överdriven röst och lade en tass över ögonen.
    "Men snälla nån..."
Ett nytt skratt bubblade ur henne. Hon rullade över på tassarna men förblev liggandes. En sällsynt vindpust hade svept med sig doften av unga valpar. Shona såg bort mot buskaget där de befann sig. Leendet på hennes läppar mjuknade och hon kastade en hastig blick på Kodiak.
    "Hej på er." sade hon sedan.
Svansen viftade försiktigt bakom henne och hon placerade huvudet mellan framtassarna.

Vidar kunde inte förstå vad som hade hänt med pappa. Han och Kithara hade vaknat upp en morgon, och inte kunnat hitta pappa. De hade letat i evigheter, men allteftersom tiden gått hade deras lekfulla jagande övergått till seriösare rop och knutar i bröstet. Det hade gått dagar nu, och de var fortfarande ensamma. Vidar hade ännu inte riktigt insett att han troligen aldrig skulle få se sin pappa igen, det var en alltför ofattbar tanke. Han var alltför upptagen med att gömma sig och vara förvirrad över livet.
   Ljuden från de två större vargarna skrämde honom. Han hade aldrig stött på främmande vargar förut, och de här kom hela tiden närmare. Stressat tryckte han sig mot sin syster, men försökte intala sig själv att det var lugnt. De var osynliga! Buskaget dolde dem väl, det var han säker på. Vargarna skulle passera förbi, och då kunde han och Kithara slappna av.
   Men det gjorde dem inte. Istället vände sig den stora varghonan - till Vidars fasa - mot buskaget och talade. Han pep till, och drog sig längre bort från honan. Hennes vänliga ord noterade han inte alls, utan fokuserade bara på att hon hade upptäckt dem. Vidar önskade att Kithara också skulle backa, så att vargarna kanske skulle tro att de bara inbillade sig.

Förvirringen, desperationen, ensamheten... Allt detta obehagliga som hade drabbat henne sedan far försvunnit, allt detta hemska som tidigare hade varit okänt för den unga honan, allt det hade förändrat henne. Och från att ha varit en glad, skrattade liten valp hade hon blivit allt mer tystlåten och rädd. Tryggheten som fanns kvar var Vidar, men hur långt räckte den egentligen? Om sanningen skulle fram var hon skräckslagen. Världen som tidigare hade varit så spännande och vacker var nu bara skrämmande och hemsk.
Och där hon låg hopkurad tillsammans med sin bror var förtvivlan den starkaste känslan i den unga honans kropp. Inga tårar rann längre längs hennes kinder, de hade för länge sedan tagit slut.

Plötsliga ljud fick den lilla kroppen att rycka till för att sedan stelna med musklerna på helspänn. För där hade två stora vargar kommit farandes, helt utan förvarning. Tänk om de skulle upptäcka Kithara och henens bror?
I samma stund som hon tänkte den tanken vred den ena av dem huvudet mot valparna, och en mjuk röst klargjorde att de inte längre var dolda bland buskarna. Vidars ynkliga läte fick Kithara att även hon dra sig bakåt, följde broderns rörelse, och tryckte sig tätt intill honom. 
Vilka var de två främlingarna? Vad ville dem? Och hur skulle hon och Vidar kunna undkomma den här situationen? Snabbt kasta Kithara en blick omkring sig, letade desperat efter en flyktväg utan att finna någon. Och när hon insåg detta lät hon blicken åter landa på de stora vargarna.

När hon såg de små skygga tillbaka höjde hon huvudet något. Hon hade inte menat att skrämma dem!
    "Kodiak, stanna där," sade hon och gav honom en menande blick.
Med ett lugnt och vänligt ansiktsuttryck såg hon på valparna igen. Hon hade inte noterat det först, inte förrän de hade flyttat på sig lite, men de var båda tunna. Lite för tunna för att vara valpar. Oro sken i hennes ögon även om ansiktsuttrycket inte förändrades något avsevärt. Hon lade huvudet mellan tassarna igen.
    "Skrämde vi er?"
Inget svar. Shona studerade valparna lite närmre. De verkade inte vara speciellt gamla, men tillräckligt för att kunna leva utan mjölk. Däremot var de för små för att kunna jaga någonting själva. Hon undrade hur länge de hade gått utan mat.
    "Är ni hungriga?"

Snön som modern kastade upp i hans ansikte fick honom att förvånat stanna till, men det dröjde inte länge efter att han skakat av snön till att han med ett lekfullt morrande satte av efter henne. Han kom ikapp henne utan större svårighet, troligtvis så hade modern inte direkt försökt öka avståndet mellan dem. Han brottade ner henne på marken och tillät sig tumla runt under en kort stund innan hennes ord och stämma byttes ut mot en nästan orolig sådan.
Han stannade upp lika plötsligt som hon gjort det, vilket fick honom att lägga märke till den doft som fångat hennes uppmärksamhet. Var det doften av valpar? Han kunde inte känna doften av några föräldrar i närheten, och de kunde inte ha varit där på länge heller.
Han stod kvar då hon uppmanade honom till det. Han hade ingen erfarenhet av valpar annat än den från sina syskon när han själv var liten. Det skulle knappast hjälpa mycket, men mor å andra sidan. Mor skulle nog kunna hjälpa dem. Valparna verkade dock väldigt skygga, till och med rädda, av sig. Vilket kanske inte var så konstigt om de blivit övergivna. Kanske var det dumt att dra förhastade slutsatser, men det verkade ganska troligt. Otroligt, hur kunde någon ha hjärta att lämna så små valpar ensamma så länge? Det var inte rätt.
Hans moder frågade valparna om de var hungriga, vilket fick en tanke att slå honom. Kanske han ändå kunde hjälpa till på något vis.
''Mor, jag går och letar upp något att äta''. Utan att vänta på ett svar så vände han om och försvann ut över slätten.
Det tog honom inte allt för länge att få upp vittringen av en hare. Det var inte mycket, men nog för två små valpar att återfå lite styrka, hoppades han åtminstone.

Då han väl lyckats fånga in haren, efter några minuter av misslyckade försök, så tog han sig tillbaka till modern och de små. Kanske inte det präktigaste av byten, eller godaste för den delen, men det fick duga. Det var snabb energi.
Han närmade sig busken med varsamma steg innan han placerade haren någon meter ifrån. Såg till att slita upp skinnet så att de små lättare skulle kunna äta innan han försiktigt föste den närmare med hjälp av sin nos.
Sedan tog han ett par steg tillbaka och slog sig ner vid sin mor.

| Wooh, ett svar till sist! |

”Skrämde vi er?” Varken Vidar eller Kithara svarade. Själv var han alltför upptagen med att försöka samla modet till att se rakt på främlingarna. Efter många peppande monologer vågade han kika, mycket snabbt, upp mot honans ansikte. Hon såg orolig ut. Han visste inte riktigt vad han skulle göra med den informationen, så han såg undan igen.
     ”Är ni hungriga?” Vidar kunde inte tro sina öron. Han och Kitharas hunger var det minsta - eller ja, egentligen nästan det största - av hans problem. Var främlingarna hungriga, det var den verkligen frågan. Kanske var det vad hon hade sagt? Är vi hungriga? Syskonen skulle dö, här och nu! 
     ”Ät oss inte!” pep Vidar, innan han tystnade tvärt. Hjärtat bultade i bröstkorgen. Valpen försökte lugna sig själv med att hon sett orolig ut. För deras skull, hoppades hon. Annars kanske det var för att hon trodde att valparna var farliga. Båda fungerade fint för Vidar.
     Vidar försökte återigen jobba upp lite mod, och fann det i Kitharas darrande kropp. Han skulle vara modig. Den främmande hanen återvände efter en liten stund. Trots att det inte dämpade Vidars oro, så kunde han inte motstå den varma lukten av kött. Den stora hanen slet upp skinnet, och Vidars mage gjorde ont när den krampade. Misstänksamt rörde han sig långsamt mot haren, men såg till att ha marginal mot de vuxna vargarna.
     ”Kom Kithara”, viskade han. De behövde verkligen mat, och haren drog honom till sig likt en mal mot ljuset.

Broderns våghalsiga beslut att röra sig fram mot haren lämnade Kithara ensam, utan tryggheten som värmen från hans kropp erbjöd. I den lockande rösten, som manade henne att följa honom, hörde hon tydligt hur hungern styrde brodern.
Det kurrade i hennes egen mage, och doften från det nyligen fällda bytet var nästan överväldigande. Och med det i tankarna smög hon sakta framåt, följde i Vidars tassavtryck.
Men trots att hungern tog över mer och mer kunde Kithara inte släppa de två större vargarna. Och halvvägs fram till bytet, fortfarande med brodern några steg framför sig, stannade hon och glodde på de stora ögonen i den främmande honans ansikte. Där fanns endast en värme, men trots det kände Kithara ingen trygghet när hon mötte honans blick.
De små valptänderna blottades i ett enligt henne hotfullt uttryck, men som för omvärlden verkade mer sött och skrattretande. Hon ville inte att de två främlingarna skulle komma nära.
Men sedan skyndade hon vidare, efter sin bror, för trots allt kunde hon neka till att doften från viltet var väldigt lockande.

Ät oss inte! Hon såg mjukt mot den hanvalpen. Visst var han söt. Tillräckligt söt för att hon skulle kunna äta upp honom. Precis som hennes egna valpar varit då de var i hans ålder. Men nu var det varken rätt tid eller tillfälle att säga någonting sånt. Tålmodigt väntade hon på valparnas nästa steg, och det var med glädje i bröstet hon såg dem komma närmare. Honvalpen stirrade på henne med stora ögon innan hon grimaserande visade tänderna. Shona gjorde allt i sin makt för att bita tillbaka det roade leendet som hotade med att spricka upp. Försiktigt hasade hon bakåt lite, oerhört skrämd av valpens blottade tänder. Hon kunde åtminstone få tro att hon hade lyckats skrämma henne.
När de båda valparna glupskt började slita i haren, utan att ta blicken ifrån henne allt för mycket, andades hon ut, omedveten att hon hållit andan. Hon lade huvudet mellan tassarna och blundade. Kanske skulle de känna sig lite bättre till mods om hon inte såg på dem.