Aimo visste att det inte var helt schysst, men han var tvungen att komma bort från reviret ett tag. Ett litet tag, bara för att sträcka och benen. Få vara ifred, få vara självständig. Luwa hade den senaste tiden hängt på honom nästan jobbigt mycket, frågat om han behöver hjälp med minsta lilla. Aimo uppskattade det, på sätt och vis. Självklart visste han att alla brydde sig. Men allra mest var det besvärligt. Han ville inte känna sig hjälplös, särskilt inte nu när han återhämtat sig så pass mycket från skadorna att han kunde röra sig normalt. Det gjorde lite ont i ärren ibland, och när han var vårdslös kunde han lätt börja blöda, men i det stora hela hade han läkt fint. Han hade förlorat halva synen, men det betydde väl inte att han inte kunde göra nåt han kunde innan?
Tyst och lite trumpet muttrandes för sig själv längde han på stegen genom Kawazatri. Det var stigar han kunde utan och innan. En stock här, en sten där. Stegen längdes ytterligare, ett sätt för Aimo att ta ut frustrationen över sin situation. Över allt. Alla som skadats, alla som förlorats. Alla världens orättvisor, och han hade inte kunnat hjälpa. Inte kunnat hjälpa Ghadam.
     Aimo var ännu ovan med synen, hade inte samma djupseende som tidigare. Han gjorde avtramp för ett skutt över en fallen stock alldeles för tidigt. Benen slog i den hårda barken och med ett förvånat rop tumlade Aimo över, rakt ner i en slänt. Hejdlöst rullade han i flera kullerbyttor, for genom tät undervegetation innan marken äntligen planade ut sig. Han landade, med sin tur, rakt i en liten porlande bäck. Vattnet stänkte åt alla håll när han tumlade i, och sedan låg stilla för en liten stund. Fort grodde ilskan i honom, att han blivit så himla klumpig! Som en hjälplös valp som inte kunde göra något rätt, inte ens hoppa över ett litet fallet träd. Han svor medan han reste sig för att skaka av sig vattnet, och det var först då han märkte att han inte var helt ensam.
"Snälla, säg att du inte såg det där," fick han ur sig efter en kort stund av överraskad tystnad.

Vatten var så otroligt gott när man varit en fågel i evigheter. Vidar hade precis landat och skiftat tillbaka när något knakade till. Han såg upp från bäcken, vatten droppandes från hakan och mustascherna, bara för att se något rulla nerför slänten och rakt ner i vattnet. Det skvätte, och Vidar for förskräckt tillbaka.
     Han stod där i tystnad, och visste inte vad han skulle göra. Det var en varg, såg han, men han låg helt stilla. Var han död? Nä, bröstkorgen rörde sig. Kanske var han skadad. Vidar övervägde sina val, precis då den andre reste sig upp. De fick ögonkontakt, och stirrade på varandra en lång stund. De måste vara jämngamla, men den andres ansikte var vanställt av flera ärr som inte slutade i ansiktet. Vidar placerade artigt blicken i främlingens enda öga för att inte stirra.
     "Snälla, säg att du inte såg det där."
     "Jag såg inte det där", svarade Vidar automatiskt, men med föga tryck i lögnen. Hans framsida dröp av vatten som skvätt upp när främlingen slagit i vattnet. Sanningen var rätt uppenbar. Han harklade sig snabbt för att inte skapa dålig stämning. "Fick du ont?"