[Reserverad för Banrai.]

Det var med ett bittert uttryck i ansiktet som hon såg över området. Hon hade förväntat sig jubel och glädjerop när hon återvände hem, men inget hade hon fått. Moderns hälsning hade varit långt ifrån den Pai hade hoppats på, och av Shiva hade hon inte fått mer än en kort blick och ett svagt hummande, trots att hon utfört sitt uppdrag så väl. Så hon hade dragit sig undan de andra och låg nu och tjurade i ett hörn av det område där flocken höll till.
Detta hade ju varit hennes chans till att vinna respekt och ära, och hon verkade ha misslyckats totalt med båda delarna. I tystnad undrade hon om de ens var glada att hon klarat sig tillbaka i livet?

Blicken landade på den varg hon stött på innan hon kom till flocken, den hon valt att ta med sig dit, och som mot all förmodan hade blivit accepterad av Shiva. På ett villkor.
"Han är ditt ansvar."
Paimonia visste inte riktigt vad Shiva hade menat med orden, men hon var övertygad om att Banrai kunde vara en tillgång för dem. På något vis. Det hon hade sett när de möttes, det raseri han bar inom sig, hade imponerat på henne. Bara hanen fick tillfälle att visa sig duglig i strid så skulle nog Shiva inse att Pai hade gjort rätt val.

Paimonia reste sig från sin liggande ställning och lunkade fram mot hanen som hon endast hade träffat för ett fåtal dygn sedan.
"Hur trivs du, än så länge då?" Hon flinade emot honom.

Den stora gråa unga varghanen stod och betraktade över det område som numera var hans hem. Han hade känns att detta var hans kall, men han hoppades att han skulle bli fullt accepterad i flocken. Då han hade mött Paimonia så hade han blivit imponerad av TBB från hennes beskrivning, och han hade visat henne vad han hade att erbjuda till flocken.

Han hade möt ledaren Shiva en kort stund och även om det om det var ett kort möte, han har respekt för ledaren, men han undrade varför han var så kylig mot Paimonia? Borde inte de vara glada att deras flock växte?

Samtidigt kände han att han saknade något,  en bit av honom, hans mor har aldrig berättat vem hans far är, och han vill ta reda på vem hans far är.

Han ryckte till när han hörde Paimonia röst intill sig och han vrider på huvudet så hans olik färgade ögon möter hennes. Ett ena bärnsten och det andra blodrött.
Han klipper lite med öronen och svarar henne med en neutral röst - jo jag trivs bra. 
- du själv Paimonia? Trivs du i flocken eller lockar något annat?

Ett svagt leende trädde fram på Paimonias läppar då hon stannade bredvid Banrai samtidigt som han svarade henne. Så han trivdes bra, det var ju en fin början.
"Hela mitt liv har jag tillbringat tillsammans med flocken i denna skog, det enda som kan slita mig från dem är döden."
Ett enkelt svar. Paimonia skulle vara dem trogna livet ut. Kanske det var lite sjukt hur hon och hennes syskon hade uppfostrats att leva och dö för flocken, men det var det enda hon visste och hon älskade det. Det förde dem samman, och att tillhöra den gemenskapen var ingenting hon någonsin kunde tänka sig att välja bort.
Hon ruskade lätt på kroppen, innan hon satte sig ned på marken. Blicken gled över trädstammarna som utgjorde Kaiwood, innan den åter fastnade på Banrai.
"Och du kan kalla mig Pai. Det gör alla de andra."
Det var enklare, kortare, än hennes fulla namn. Ibland undrade hon hur mor hade tänkt när hon namngivit henne och hennes syskon.

Hans mungipor drogs upp till ett leende, han kände hur det pirrande inom honom som om en eld hade tänds inom honom. Han skulle vara lojal till TBB tills han blev gammal och skröplig eller tills han stupade i strid. - Det låter som en stor familj, Det är här jag hör hemma. Hans moderflock hade splittrats och sedan han hade och hans mor vandrat runt hur länge sen så han har saknat en flock gemenskap. Han hade alltid känt sig att han var annorlunda, han var inte som sin mor som var mild och vänlig av sig.

här hörde han hemma, det kände han inom sig och hans olikfärgade ögon gled runt inom reviret, betraktade de flockmedlemmar som syntes i bakgrunden och riktade sedan blicken tillbaka till paimonia. Han klippte med öronen och nickade kort med huvudet - okej då får det bli Pai.
han kände att rastlösheten började göra sin rätt och han skruvade lite på sig - Så är det något speciellt vi skall göra idag?

Paimonia sneglade mot honom. Ja, det verkade trots allt som att det kanske fanns lite hopp för denne hane också. Mest troligt hade Shiva bara låtit honom gå med i flocken för att jävlas med Paimonia, och sätta ansvaret på henne. Men hon tänkte axla det, och mest av allt önskade hon även att hon kunde motbevisa sin morbror. Hon trodde faktiskt på Banrai. Han kunde mycket väl bli en viktig del av deras gemenskap här.
Hon ryckte lätt på axlarna som svar åt honom, och drog ett djupt andetag.
"Det är inte mycket som händer, egentligen. Vi lever våra liv, vi följer våran ledare, håller oss lojala mot flocken och Moriko, samma sak varje dag." Hon pausade kort. "Men jag begär inget mer än så av livet."
Ett svagt leende kastades mot Banrai och hennes mörka ögon hölls fästa på den unga hanen.
"Ska vi ta en promenad?" Hon reste sig och lät den yviga svansen svepa bakom benen på henne. "Jag har en plats jag vill visa dig."

Han höll sin blick fäst på henne, lyssnade när hon pratade och svarade på hans frågor. Han rörde lite pp sig och såg sig omkring snabbt på området runt omkring dem. Visst hade han träffat några av medlemmarna men några där intresserade honom inte, de var en del av flocken inte mer. 
Nej han var inte den typen som sprang fram och blev kompis med varenda en han stötte på, dessutom avskyr han att fjäska. 

Nej att bevisa och kämpa att man är något var men hans stil. Han skullebevisa för dem alla att han är att lita på och en resurs till flocken.
Han spetsar öronen igen när på i börjar prata igen. Han höjde på ena ögonbryn "en promenad?" Tankarna flög genast till sådana som gick till en plats och började bli puttinutta med varandra..  Yuk! Sånt var inte han intresserad utav men Pai verkade inte vaea den typen som gullade och han är som sagt rastlös och ville göra något och ett flin spreds över hans läppar - visst det låter bra så länge du inte planerar något gullande bara. Hans ögon är detsamma och när hon säger det är en plats hon vill visa, det sättet hon säger väcker hans intresse - show the say mylady!!

Paimonia kunde inte låta bli att skratta lätt åt Banrais ord. Han hade trots allt humor, och det uppskattade hon. Många i flocken var faktiskt lite... stela. Själv var hon ung och full av livsglädje. Hon behövde lite humor i sitt liv.
"Ingen fara," svarade hon retsamt tillbaka innan hon började röra på tassarna. "Följ mig."
De hade inte långt att gå. De hade endast en liten bit innan de nådde platsen hon talat om. Och när träden väl skingrade sig möttes de av en stor skogstjärn. Vattenytan låg spegelblank, då de uråldriga träden som stod likt en mur runt vattnet knappt släppte genom någon vid. Och kring strandkanterna var tjärnen full med näckrosor, vilka hade en blodröd färg som lös klart mot den mörka grunden som vattnet utgjorde. 
"Det här är skogstjärnen. Här brukar jag söka lugn och ro när de andra i flocken är irriterande, vilket de brukar bli med jämna mellanrum." Hon flinade åt sina egna ord.

Han drog lite på munnen, men så fort hon bad honom följa efter henne så hade han inga invändningar, han gillade henne, hon hade humör och de är ganska lika varandra till sätet. De skulle kanske vara bra "partners in crime" eller vad man säger, kanske till och med tränings partners? Han tänker att de båda kunde lära utav varandra och hon är ju född här i TBB så hon kände ju till allt här i Kaiwood. 

Han anpassar sina steg med hennes och följer med henne, svansen sveper han lätt med och hans ögon ser sig omkring för att notera allt som skogen dolde och dess skrymsel. 
Han stirrade på den syn som utspelade sig framför honom när de väll hade kommit till platsen hon velat visa honom. En skogsstjärn med skogen som en skyddande mur runt den och så de blodröda näckrosorna som syntes tydligt i det spegelblanka vattnet. 

Han mumlar för sig själv - Häftigt! För det är verkligen en häftig syn som var framför honom. Mystiskt men ändå kändes det så kraftfull på något sätt. Han riktar sin blick mot Pai när hon började tala igen och han flinar brett, jojo det det kände han verkligen igen, ibland ville han bara vara för sig sjäv när flocken blev för irriterande, vilket hände jämna mellanrum. 
- jag håller med dig Pai, det är trevligt att ha en plats för att ha lugn ro när de andra blir för irriterande. Jag önskar jag hade ett sånt här ställe som jag kunde dra mig till.

han sveper med svansen och börjar sakta gå mot vattnet. - tja, om du vill ha lugn och ro så kanske jag skulle lämna dig ifred nu? så du kommer i harmoni? Hans blick är retsamt och utmanade samtidigt.

Paimonia kunde inte låta bli att himla med ögonen åt hans ord. 
"Var inte dum. Jag ger dig et tips. Behöver du ensamtid så sök dig hit. Vi äger inte platser, vi delar skogen och tackar Moriko för att vi får vistas i den. Du får vistas här lika mycket som de andra i flocken."
Hon såg på honom med en ärlig glimt i de mörka ögonen. Nej, hon kunde inte lägga beslag på någon mark här. Det var flockens område, som i sin tur var Morikos ägor. Och att de ens fick vistas här hade endast med Gudinnans välvilja att göra. Hon skulle lika gärna kunna kasta ut dem, och varje dag var Paimonia tacksam för att hon inte gjorde det.
Ett djupt andetag drogs och hon såg åter ut över skogstjärnen, som låg där likt en blank spegel mot skyn. Som liten hade hon många gånger undrat över vad som dolde sig på botten, under det mörka vattnet. Nu hade hon övergett de tankarna, väl medveten om att hon nog aldrig skulle få reda på svaret till de frågan ändå.
"Jag hoppas verkligen att du finner en plats hos oss," sade hon samtidigt som blicken åter vändes mot Banrai. "Att vi kan bli din flock och ditt hem. Det kanske ibland känns motigt, men jag kommer att vara där och visa vägen ifall du behöver det."
Ledarens ord ekade i hennes huvud. Ditt ansvar.
Ja, hon skulle ta ansvar för Banrai. Det var något med hanen som gjorde att hon kunde ana en framtid av storhet hos honom.

De satt där tillsammans, såg ut över skogstjärnen och samtalade ett tag. Och Paimonia var tvungen att erkänna att hon började gilla hanen mer och mer. Det var något speciellt med honom. Kanske de skulle kunna bli goda vänner. Tanken var faktiskt tilltalande.
Och när skymningen slutligen började lägga sig över världen så reste de sig och vandrade iväg. Det var dags att söka skydd för natten, dra sig närmare revirets mitt. 

[Lade till lite kort på slutet, bara för att detta rollspel måste ta slut nu när Paimonia har blivit zombie. Hoppas det var okej skrivet (: Avslutat.]