[Detta är endast ett ensamt inlägg mellan mina karaktärer Laali och Even. En direkt uppföljare på rollspelet här: >Länk< Svara inte i tråden, tack.]

”Laali, min vän. Där är du.”
Laali kunde inte hindra den kraftiga rysningen som sprang upp längs hennes rygg när rösten avslöjade Evens närvaro. Hon försökte intala sig själv att hon hade varit för fokuserad på sitt arbete för att lägga märke till honom tidigare. Det hade inte att göra med att han ibland tycktes lösgöra sig själv från skuggorna, där det tidigare inte funnits någon. Självklart inte. Hon hade bara inte varit tillräckligt uppmärksam.
     ”Vad vill du?” Hon kämpade ner nervositeten och vände en skarp, ogillande blick i vampyrens riktning. Han hummade bara lågt, på det där viset som fick raggen att ofrivilligt resa sig i hennes nacke. Ögonen som mötte hennes tycktes nästan svarta i nattmörkret.
     Hon hade inte återfått sin frihet. Inte efter vad Even hade ansett vara ett menlöst uppdrag. Laali hade inte gjort sig förtjänt av den än. Han hade inte sagt det till henne, inte rakt ut, men hon hade förstått. Hon hade återvänt efter att ha förföljt den vita tiken en tid. De hade inte kommit så långt. Inte långt alls. Det var Even som hade hämtat henne igen, snarare än Laali som hade återvänt. Där hade inte funnits något att berätta. Inget av större värde som Even inte redan kände till.
     Hon hade inte vågat mer än att leka med tanken på att ge sig av efter det. Fly. Han hade gjort det tillräckligt tydligt att det inte var lönt att försöka. Laali tänkte inte riskera det. Hon behövde ett bättre tillfälle, ett som kunde försäkra henne om att hon inte skulle mista mer än stjärtfjädrarna. Kanske kunde hon flytta söderut. Till savannen eller öknen. En plats med mycket sol. Tanken var frustrerande. Hon tänkte inte leva hela sitt liv på flykt. Hon litade inte på att hon någonsin skulle återfå egentlig frihet, men den minimala chansen att Even inte ljög för henne gjorde att hon ändå ville hoppas. Det var allt hon kunde göra.
     ”Så stingslig”, svarade vampyren i den där behagliga tonen hon kommit att avsky. Den som var för avslappnad. För enkel, alldaglig. Den som, trots det hon upplevt, det hon sett, fick henne att ändå vilja tro att han någonstans under allt var som alla andra. Lika neutral som hans utseende. Hon bet ihop käkarna så hårt att det värkte. Even visade inte att han märkte rädslan som svällde i hennes inre varje gång han dök upp, men hon var säker på att han kände den. Känslan var som tjära, bubblade mörk och tjock i hennes bröst, upp i hennes hals. Den satte sig på insidan av hennes strupe, i hennes lungor och gjorde det svårt att svälja. Svårt att andas. Hon kämpade för att behålla sitt bistra uttryck.
     ”Jag har en uppgift till dig”, fortsatte Even, som om Laalis tystnad inte varit mer än simpel uppmärksamhet. En önskan att han skulle fortsätta. Hon önskade att han svalde sin egen tunga och aldrig pratade mer. ”En jag är säker på ger… bättre resultat än senast.” Han stannade upp vid Laalis sida efter att ha gått ett varv runt henne, och sänkte nosen till hennes höjd. Kind mot kind nickade han ut i skogen i den riktning han kommit från, och Laali följde hans blick utan ett ljud. Hjärtat slog hårt i hennes bröst. Hon var akut medveten om dess trummande, hur det pulserade i hennes inre och susade i hennes öron. Han var för nära. Alldeles för nära. Hon förstod inte hur Grendel kunde hålla vampyren så högt. Eller ännu värre, hur de båda ungvargarna sökte Evens närhet. Laali smakade syra när hon tänkte på sättet Varya talade om honom.
     ”Du kommer finna två vargar norr om här. Deras spår är inte svårt att följa. Du känner det på mig.” Laali lyssnade till när Even beskrev hur vargarna såg ut, och hur hon skulle hitta dem. Han förklarade vad han ville att hon skulle göra, och Laali kunde inget annat än fortsätta se ut bland träden medan han talade. När han rätade på sig igen fäste hon snabbt ögonen vid honom. Där fanns en gnista i hans ögon, en energi som hon hos vilken annan varg som helst hade kallat iver. Den fick tjäran i hennes hals att tjockna. Fick den att mörkna och klistra ihop hennes inre i en hård knut. Han log mot henne, varmt och uppmuntrande. Laali försökte svälja undan knuten när hon reste sig. Hon kämpade mot stelheten i benen när hon vädrade efter främlingarnas dofter i hans fäll. Hon vägrade visa rysningen som passerade genom henne när hans röst talade i hennes öra och sporrade henne att ge sig av.
     Hon skulle hitta dem. Och den här gången skulle det bli hennes frihet.