Tiden gick som vanligt. Sommaren övergick sakta till hösten. var som vanligt i landet men för en ung hane var inget som vanligt, inget hade varit som de skulle. Minnena i fragment. Ingen aning om vem han var, vart han hörde hemma eller vilka som varit viktiga för honom. 

Den unga grå hanen gick en bit ifrån kanten till klyftan. På väg någon stans men utan att veta vart. Vid hans sida gick den mindre röda tiken och höll koll på omgivningen då den grå gick djupt försjunken i i sina egna tankar. Då tiken såg rådjuret som betade en bit bort stannade hon upp och rörde lätt med nosen vid hanens bog. Han stannade genast och vände sin rödlila blick mot tiken som med en nick framåt riktade hans uppmärksamhet mot rådjuret. Utan ord gjorde dom sig redo för en jakt. Den grå smet tyst iväg en bit åt höger medan den lilla tiken smög mot rådjuret efter en stund. Smög sakta men inte med ett hotfullt intryck så då rådjuret vände sin uppmärksamhet mot henne stannade hon upp och de två betraktade varandra innan rådjuret kände faran och vände om för att fly men då var den grå där och med ett kraftigt hopp kastade han sig över strupen på rådjuret. 

Snart stod de båda och åt av rådjuret. Ingen hade yttrat ett ord men ändå var de så samspelta. Den stora grå och den mindre röda tiken. Ett udda syn då den stora grå ser bister och otäck ut medan den mindre tiken såg ut att ha ett öppet och vänligt utryck.

(Öppet för den som vill joina)

Klockorna klämtade friskt i spetsarna på de triangelformiga öronen, ett lättsamt, nästan porlande ljud som ackompanjerade den vita och röda tikens steg när hon gick. Mardouf. Det var en tid sedan hon var här senast, men det var inte mycket hon inte lade på minnet och den här platsen var mycket minnesvärd. Den var omgiven av glädje i hennes sinne, så det var ett bra minne - hon hade byggt en bro tillsammans med den röda hanen. Vad var hans namn? Något med växter, det var hon säker på. Hon funderade ett ögonblick, och när namnet dök upp som om det legat under vattenytan och plötsligt flutit upp ryckte det lite i ynglingens öron. Törne. Så hette han. Men det var som sagt länge sedan nu, kanske mindes han inte hennes namn alls. Quin var inte mycket sentimental av sig och Törne var inget mer än en flyktig bekantskap, så det gjorde henne inget.

Men Mardouf sedan. Quin kände en plötslig lust att gå fram till kanten och stirra ner i djupet. Hon undertryckte den. Många var de säkert som hade fallit ner i Mardouf-klyftan, av ett ödesdigert misstag eller till följd av tankar som malt likt syrsor om natten i sinnena hos de som nu befann sig nere på botten. Bjällrorna klingade ännu, hennes eviga signaturmelodi. Quins tvåfärgade blick svepte som hastigast ner i djupet, men hon fortsatte sedan. Gick inte närmare. Tittade inte ner.

Fastän en av hennes talanger var att se så ointresserad och uttråkad ut som det bara var möjligt, dolde de klippande öronen, den slöa blicken och svansen som hon lät hänga rakt ner, ett oerhört uppmärksamt psyke. Det var inte mycket hon missade och inte heller nu hade hon undgått att känna lukten av metalliskt rött och dött kött och vargfällar. Två var de, om hon inte misstog sig - lukterna, som trasslade in sig i varandra i sin iver att komma först in i nosen på henne, var två. Quin dröjde med ögonen på Mardouf-klyftan ett ögonblick innan hon ryckte lätt på axlarna och började röra sig i riktning mot doftkällorna. Om inte annat kunde det bli en stunds tidsfördriv.

[Hoppar in här om det går bra! Passar också på att säga att det var ett litet tag sedan jag sist rollade Quin, så ber om ursäkt för eventuella lustigheter :3]

Snart nådde ett främmande ljud de båda vargarna och den grå såg upp med sina annorlunda ögon. Den röda åt lugnt vidare utan att visa någon reaktion på de plingade ljudet. Den grås ögon föll snart på en vit röd individ som närmade sig de två. Hela den grås kroppshållning stelnade och ett dovt mullrande morr steg upp i dennes strupe. Först då nöjde den röda sitt smäckra huvud och hennes udda blick föll på den annalkande främlingen. Med en lätt beröring med nosen på den grås bog så slutade den dova morrningen men stelheten i hans kroppshållning fanns ändå kvar. 

Då den vita var nära nog tog den lilla röda tiken till orden. "Var hälsad främling" Sade hon med en vänlig stämma. Mitt namn är Javeij och denna stora luns kallar sig bara för Grå" Hon såg på sin vän med milda ögon medan den grås ögon inte lämnade den främmande vargen. En lätt buff med nosen från den grå fick honom att harkla sig. "Var hälsad" Sade han med en dämpad stämma. 

(Det är lugnt, har själv inte rollat så mycket på slutet och är mycket ringrostig plus att rolla två karaktärer på en gång blir kanske lite rörigt. Hoppas det går bra ändå :-) )

Dofterna växte sig allt starkare, ett säkert tecken på att hon närmade sig. Quin gjorde sig ingen brådska, hon hade knappast någon anledning att stressa. Inom en inte alltför lång stund hade hon de båda främlingarna inom synhåll, men stannade inte förrän hon befann sig ett par dryga meter ifrån dem. En av dem var en ganska storväxt grå typ och den andra var mindre och med rödfärgad päls. De verkade ha fällt någon typ av rådjur och åtminstone en av dem betraktade henne med vaksam stelhet. Hon svängde lättjefullt med svansen och studerade dem med ett uttryck av mild nyfikenhet i ansiktet. Hennes kroppsspråk talade om hennes avsikter tydligt - hon önskade inte att ta av deras byte. Själv hade hon fyllt magen för inte så länge sedan och även om hon ogärna ville påstå sig själv vara en ängel så låg faktiskt att sno andras mat långt under hennes värdighet. Det faktum att hon var mindre än de, eller åtminstone mindre än den grå och förmodligen yngre också, verkade inte skrämma henne. Kort sagt såg hon helt lugnt på dem, och hennes hållning sade att hon inte hotade dem men heller inte underkastade sig dem.

Den röda - en tik - talade. Hon hade en mjukare utstrålning även om ingen av dem var direkt fientlig. Hon hälsade Quin och presenterade sig som Javeij, och hennes kompanjon kallade sig för Grå. Ett märkligt namn, tyckte Quin, men hon valde att inte anmärka på det. Quins ögon, det ena grönt och det andra blått, som hade vilat på Javeij medan hon talade gled nu med lätthet över till Grå som harklade sig och stötte fram en hälsning även han. “Var hälsade”, sade Quin till svar. “Kalla mig Quin. Tillåt mig att fråga vad ni har för ärende till Mardouf? Det brukar inte vara precis proppfullt med folk här. Klyftan är rätt djup, det kanske är därför.”

Quin ägde en relativt ljus, obekymrad och klingande röst, som ibland kunde liknas vid det lätta pinglandet från hennes bjällror. Tonen var oftast lättsam även om allvarliga saker, liksom nu. Efter en kort stunds väntan på svar satte hon sig ner på marken där hon befann sig i en flytande rörelse - karg som hon var gjorde sig kattblodet påmint bland annat i hennes sätt att röra sig. De röda öronen vred hon fram och tillbaka för att kunna uppfatta ljuden från omgivningen, och ansiktsuttrycket var intresserat men inte påträngande, nyfiket men inte snokande. Hon var en märklig individ på det sättet, de signaler hon gav var på flera vis tvetydiga. För det mesta var det svårt att läsa några andra känslor i hennes ansikte än de hon ville skulle synas.

Den röda tiken såg på den vita och lade huvudet lite på sned innan den udda blicken föll på den grå hanen. Hon betraktade honom tyst en stund medan hon lyssnade på den vitas ord. "Vi vandrar" Sade hon med blicken på den grå. Nästan som om hon väntade på ett svar från honom men han höll bara blicken fäst på den vita. 

Den grå höll ögonen på den vita med en avvaktande blick. Hans kroppshållning var rätt spänd. Efter en stunds tystnad så talade han med en låg röst. "Klippan må vara djup men den leder oss vidare" Svarade han kryptiskt. Huvudet tippades lite på sned då han betraktade tiken. Försökte minnas men inget hos henne var bekant. Den röda tiken såg på honom. "Grå" Sade hon med en dämpad stämma. Hon visste vad hans min betydde. Hennes blick vändes mot tiken igen. "Så Quin vad har fört dig till denna plats?" Hon frågade för kanske skulle Grå minnas något.

(Ursäkta virrigt svart :-P )

Det verkade som om det var den mindre, röda, som var den som stod för det mesta av pratandet. Det var hon lät Quin förstå att de vandrade. Herregud, gjorde folk ingenting annat nuförtiden? Hon hade förmodligen inte särskilt mycket att säga till om med tanke på att det var precis vad hon själv ägnade sig åt, men faktum kvarstod att det började bli tjatigt när det enda främlingar kunde häva ur sig var att de vandrade. Quin lät dock inte den plötsliga inre irritationen synas utanpå, utan behöll den kyligt intresserade masken över sitt skarpskurna anlete. Den grå höll ögonen på henne, det låg någonting spänt och vaksamt över honom - vad trodde han henne om? Hon var ung, späd, knappt mer än en valp - men Quin vek inte undan med blicken när han såg på henne, tvärtom lät hon sina heterokromatiska ögon lugnt studera honom. Hon drog sig inte tillbaka men pressade inte på heller, bara satt där utan att vika en tum.

Grås plötsliga, kryptiska konstaterande fick bjällrorna på Quins örspetsar att klinga till när hon klippte med öronen. Klippan må vara djup, men den leder oss vidare. Någonting som kanske bäst kunde liknas vid förtjusning smög sig in i Quins uttryck, gåtor var något hon tyckte om. Hon fascinerades av sakers mångtydighet, av att ett ord kunde sägas på ett visst sätt för att fås att betyda något helt annat. Det var klart att Grås kommentar betydde att Mardouf bara var ett stopp på deras väg, men vart var de på väg efter det? “Vidare vart?” Hon synade honom med en ny sorts nyfikenhet, något mer livfull än den närapå slöa attityd hon haft dittills. Främlingar hade en tendens att bli tråkiga efter ett tag. Saker som fick kugghjulen i hennes huvud att snurra kunde hålla kvar hennes uppmärksamhet ett tag till, men hon hade inget till övers för tråkmånsar.

Frågan den röda skickade ut mot henne fick henne att skifta fokus från den grå. Ja, vad gjorde hon här egentligen? Vad var anledningen till att hon valde att spendera ytterligare några av sitt livs räknade minuter i Mardouf, av alla ställen? Vad förde henne hit? En antydan till ett leende ryckte i Quins ena mungipa, och hon strök öronen bakåt och framåt inom loppet av ett par sekunder. “Vad som förde mig hit torde vara mina ben. Annars, om du menar mer själsligt, så inget speciellt. Jag vandrar utan mål från en plats till en annan, och ingenting utom Mardoufs placering förde mig hit.” Hon hade dock som sagt varit här en gång förut - tillsammans med den röda hanen - så kanske var det något med den här platsen som lockade henne. Kanske klyftan. Kanske något annat. Det spelade ingen roll. Sant var att hon var här än en gång, och att inte mycket hade förändrats. Hon befann sig fortfarande i samma position. Den eviga vandraren.

[Sorry, såg inte att du svarat!]

Den grå hanen betraktade den i stort sett vita tiken men hans blick visade inget intresse över vad denne sade.  Han hade inget intresse av henne numera. "Javi kom" Sade han kort mot den mindre röda tiken och hans vita tassar började röra sig framåt igen.

Javi lyssnade på tiken svar då Grå plötsligt sade åt henne att komma och började gå. Hon reste sig upp. "Men.." Dock lyssnade inte den grå hanen på henne som han ibland inte gjorde. Hon kände igen tecken från honom. Hans huvudvärk var på väg och han ville hitta ett ställe att vila på tills den gick över. De udda ögonen föll på Quin. "Vart vi vandrar vet jag ännu inte. Grå här vandrar dit hans tassar för honom helt enkelt. Och jag ber om ursäkt men vi måste vidare nu." Hon log ett kort ursäktande leende innan hon tassade efter den grå. Pratade mjukt med honom med så låg röst att bara den grå kunde höra vad som sades.

(Avsluta nu?)

Quin satt lugnt och såg den grå börja röra på sig, som om hon med sin orörlighet på något sätt kunde markera sin ståndpunkt. Den röda gav ifrån sig en halvhjärtad protest, som ignorerades av den grå, och slängde sedan ur sig en hastig förklaring till svar på Quins fråga, som Quin tolkade som att de var mållösa vandrare, liksom hon men ändå inte. Nej, ännu hade hon inte mött sin like på jorden. Den närmaste som kommit henne torde vara metallbändaren, men det var åratal sedan hon sist såg hans nuna och hon hyste inget intresse av att göra det snart heller. Hon lyssnade med svalt intresse på när Javeij bad om ursäkt. Inte för att hon hade något att be om ursäkt för. De hade knappast gjort något mer än att byta ett par minuter av varandras liv. Kanske var det för det Javeij bad om ursäkt, kanske för något så trivialt som att de måste gå. Det spelade inte Quin någon roll i vilket fall. 

"Jag hoppas att ni hamnar där era tassar vill stanna." Hennes röst var låg men klingande välljudande, likt bjällrorna som prydde hennes vita örspetsar, och i den lågmälda tystnaden hördes hennes avskedsord tydligt. När Grå och Javeij avlägsnat sig, kom även karginnan på fötter och började vandra bort från klyftan. Men än tänkte hon inte lämna den, nej, än var det för kort tid som passerat mellan det att hon lämnat en skog och skulle inträda i nästa. Hon tyckte om syret i Mardouf, luften som virvlat ner hela vägen till botten och upp igen. Hotet, faran som var precis så nära som hon tillät den att komma. Och i dimman som omgav klyftan försvann hon snart, en vit skugga i en ännu vitare värld.

[Avslutat här, om du inte vill lägga till något]