[paxat till Black xDD]

Det var skymning, natten mörker hade trängt undan dagens solljus. Det var en ytterst kort stund under natten då allt var mörkt, ljuset kom tillbaka rätt snabbt.
Men den lilla stund, den var nu. Ingen måne och inga stjärnor lyste upp jorden från sina platser över himlavalvet. Det var istället täckt med mörka moln. Inget regn och ingen blåst. Bara mörker.
Det var rätt skönt för stunden. Den mörka tiken satt på en gräsklädd kulle, omringad av långa trädstammar som höjde sig mot
himlen.
Den mörka svansen var dragen runt hennes tassar, med det röda tecknet synligt. Huvudet var vänt rakt fram och de klarblå ögonen stirraframför henne.
Hon hade huvudet begravt i sina egna tankar, så som ganska ofta nuför tiden.
En uggla hoade en bit bort och hennes öra klippte till.
En lugn vindpust drrog över marken och nådde henne. De mörka håren vände sig bakåt, som om de vlle följa med vinden.
Det prasslade mellan löven uppe i kronorna, tikens huvud vändes dittåt. Framför henne befann sig en lite lägre björk. Dess grenar låg ganska lågt men de såg stadiga ut.
Längtansfullt såg hon mot dem. Hon hade alltid velat klättra i träd. Ända sen hon var lite valp. Ändå hade hon aldrig lyckats. Trots flera pinsamma tappra försök.
Hon hade inte tänkt på sin dröm om kargvargs krafter på en tid. Det nyvunna medlemskapet i TBB hade tagit tiden.
Men nu höljde hennes ögon trädets grenar, dess vinklar och stadighet. I tankarna såg hon sig själv smidigt hoppa från gren till gren, träd till träd.
Ett litet leende prydde hennes ansikte. Hon fick nog hålla sig till sin eld.
[dålig fantasi... =(]

Den mörke karghanen flög genom luften och landade mjukt på en grov gren högt uppe i ett träd.
Han tog sats, spände musklerna och hoppade till nästa, där han tyst stannade och kikade ner mot en kulle.
Doften hade han känt en bra stund, så han blev inte förvånad över att få syn på en varghona.
Men det var inte vilken varghona som helst.

Vinden tog tag i den blodröda manen och drog lite i hans svarta päls.
Den fick träden att vaja och brusade i asplöven.
Han undrade för sig själv varifrån vinden kom.
Men det skulle han väl aldrig få reda på.
Månen som tidigare doldes av molnmassan visade sig och spred sitt silverliknande sken över Numoori.
Den fick vattnet i en liten pöl under träden han var i att glittra och lyste upp kullen.
Månskenet fick hans kolsvarta päls att glänsa.
Han sänkte huvudet tills hakan nästan snuddade vid barken som täckte grenen han stod på.
"Demethra" mumlade han och den gröna blicken lyste i mörkret.

Vinden hade blåst bort hanenes doft från henne, och hon hade inte varit beredd på att nån skulle dyka upp och hade därför inte hållit sig på vakt.
Hanenes röst upppifrån träden fick henne därför att rycka till.
De klarblå ögonen vändes ditt och mötte ett bar gröna.
Hon tog in anda genom nosen och kände lukten av hane, Black.
Hans röst var låg men fullt hörbar, hennes öron vickade vid ljudet.
Ett litet leende skymtade till över hennes ansikte när hon steg upp, fortfarande med blicken mot honom.
Hon gick fram till trädet och stannade några metrar ifrån stammen. Det för att inte behöva böja nacken allfröt mycket uppåt när hon skulle se på hanen.
'Ingen storm idag..?'
ordena var mjuka och lätta. Liksom svävade mot den andre.
Demethra förvånades över hur bra hon kom ihåg hanen, inte för att hon brukade glömma ett möte, men mötet med Black.
Det satt klistrat i hennes huvud just nu som om det varit igår, och inte ett halvår sen.
Deme's huvud hade inte sänkt sig, hon höll ännu huvudet högt medans hon såg upp mot Black's gren.
Han kom som om han läst hennes tankar angående klättrandet.
Hennes tankar om att kunna klättra besvarade han genom att retfullt komma ditthoppande.
Det var ju rätt typiskt honom, även om han denna gång inte vetat.

Han såg på henne när hon närmade sig.
Orden som lämnade hennes läppar fick honom att dra på munnen.
"Det beror på vad du menar - känslomässigt eller vädersmässigt?"
Han skrockade lågt och klippte med ögonen.
De kattlika, gröna ögonen glittrade olycksbådande i månskenet.
Han hoppade smidigt ner från grenen och landade mjukt med alla fyra tassar på marken under.
Han vred på huvudet och mötte hennes blick, med ett litet, mystiskt leende vilande på de svarta läpparna.

Han tog ett par steg närmare henne och svepte med svansen, såg in i hennes ögon.
"Vad har du haft för dig sedan i vintras?" frågade han nonchalant med sin djupa, lena röst.
Han höjde, lät roat, på ena ögonbrynet.

(Blähä Dx)

Demethr's ansikte avslöjade ett litet antydan till leende.
-Jag tänkte på vädret, men det andra är såklart också en möjlighet att fråga...
hanen fick alltid henne på gott humör, och det lika väl i ett vindskydd i en snöstorm på vintern, som en sen kväll i lugnet på sensommaren.
Han innehöll något speciellt, och det lät han sippra ut genom sina kttliknande ögon när han såg på henne.
Frågan som han sedan ställde henne fick hennes lilla leende att gå över i ett mjukt klingande skratt.
-Din fråga är sen,Black. Vintern har redan varit och farit. Du borde fråga hur sommarn varit, som även den varit och mycket snart också farit..!
utbrast hon i skämtande ton.
Sen slutade hon skratta och lät svansen svepa till bakom henne,
-Men visst, vintern var helt okej.. Här nu sen har jag gått och blivit med i TBB också! Det trodde du inte va?
informerade hon honom och lyfte tillgjort med huvudet för att visa att hon var en viktig persott n nu. Sen brast hennes tillgjordaansikte ut i ett fniss ig. Hon skämtade bara.
Det var något hon ytterst sällan gjorde, men som hon tillsammans med Black hade fullt av inom sig som hon bara sprudlade ut.
Hon hade inte tänkt innan hur mycket hon saknta det där, hur dom kunde sitta och småprata utan svårigheter. Utan att den där tunga tystnaden skulle falla som ett oartigt täcke.
Såna problem fanns inte, iallefall hoppades hon att de inte fanns.
Med ett leende ännu på läpaprna granskade hon hanen. De gröna ögonen lyste klara, väldigt väldigt lika en katts ögon. Hon väntade bara att få sepupillen utvidgas i mörker och smalas av i dagljus.
Luggen låg blodröd och dolde ögonen hon nyss beskådat, medans den svartapälsen drog i vindragen.

Vinden prasslade svagt i trädens kronor, och trots natten, var luften behagligt varm denna sensommarkväll.
Himlen hade redan börjat ljusna en aning vid horisonten, lade Black halvt medvetet märke till.
Han fortsatte att se Demethra i ögonen, och det ryckte i mungiporna på honom.
"TBB?" Upprepade han roat och klippte med öronen.
Inte hade han trott det.
"Jag som hade hoppats att du skulle komma till oss i Cierzo" skojade han, halvt allvarligt.
Han skrockade lågt och skakade på huvudet.
*Men du är inte lätt att förutspå..* Skickade han tyst till hennes huvud.
Hon skulle höra det som ett eko av hans röst, även om han själv inte rörde sina svarta läppar.

Han vände bort ansiktet och såg in mellan träden.
Där var det kolsvart, men tack vare kattblicken såg han klart och tydligt vad som fanns där.
Just nu ingenting annat än bark och löv, och lite gräs, jord och en ekorre
Men man kunde aldrig vara helt säker, därför kollade Black omgivningarna regelbundet, ifall faran lurade.
Men nu var det lugnt, han sökte med blicken en extra gång för att vara säker.
Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv om någonting hände Demethra.
Han visste inte varför han kände så, men det var sant.
Och sanningen går långt före lögnen, det visste Black.

Demethra log,
-Du tipsade mig aldrig!
klagade hon med skämtsam ton.
Black's hade haft en gnutta allvar i sig, menade han det han sagt?
Hade han velat att hon kom till Cierzo?
Tanken värmde inombords, att han ville ha henne i sin flock.
Även om hon inte var säker att han menat det så, slog hon fast det.
Tanken uppmuntrade henne och något uppmuntrande var exakt vad hon behövde.
Hon fick plötsligt en tanke insänd i hennes huvud. Likt en eko av hanens röst.
Med förbryllad min sg hon mot honom.
Att man kan skicka tankar till en annan var en kraft, en kraft som Deme endast kände till som tankeläsares kraft.
-Är du tankeläsare?
frågade hon, tanken skulle ha fått henne att rodna om hon kunde.
Istället såg hon smånervöst ner i marken.
Tankeläsare, det påminde henne om en långbent mörkgrön varg.
Hon såg upp en sekund och slog ner blicken i marken lite åt sidan.
Hennes ansiktsuttryck var sorgset, lidande.
Hennes vän.
Avani. Nu endast ett minne blott.

Han rynkade bekymrat pannan när hon plötsligt verkade.. nedstämd på något sätt.
Han drog ett djupt andetag och gick fram till henne.
Hans stora kroppshydda tornade liksom upp sig framför henne, och eftersom han hade månskenet mot ryggen kastades hans skugga ner över tiken.
Den mossgröna blicken var fylld av oro, en oro som nästan ingen någonsin fått se i dessa ögon.
"Demethra?" viskade han mjukt och sökte efter hennes blick, men hon såg ner i marken.
*Bara när jag försöker. Men oroa dig inte, jag läser inte andras tankar som... likt någon som bara vill rota runt i andras privatliv.*

Ett litet, vitt ärr som löpte tvärs över ena ögonbrynet på honom glänste till när han rynkade ögonbrynen.
Han fuktade nosen med tungan och visste inte riktigt vad han skulle ta sig till.
Han kollade så att ingen smög sig på dem.
Nej, de var ensamma.




(döööööhh. Koooort )

Demethra tog ett andetag och slöt ögonen för en sekund. Hon hade lovat sig själv att aldrig bryta ihop p.g.a av en väns död eller nått sånt.
Det var bara löhligt, ändå kunde hon inte hjälpa det.
När hon fått reda på mordet hade det varit öga mot öga med mördaren själv. Hon kunde ju inte ha brutit ihop då, istället hade hon blivit rasande.
Haft lust att hämnas på hanen och tagit livet av honom, men han hade gått sin väg.
Inte brytt sig om henne.
Black's ord och tankar muntrade upp henne lite och hon log smått, efter en stund vände hon också de klara ögonen mot hanen.
Hans kattögon var fyllda med oro, vilket smickrade henne.
Att han oroade sig för henne.
-Det var bara....
tiken tystnade för en stund, som för att förbereda sig, och leendet försvann.
-Den enda tankeläsare jag tidigare mött var Avani. En skygg Vren som delade med mig av sin otroliga vänskap...!började hon förklara, hon såg upp mot månen bakom Black och hennes blick var drömmande, ett nytt leende hade smugit fram över hennes mörka läppar, men detta var inte glatt. Mera sorgset och minnesfullt.
-Men, jag hade bara träffat henne en gång..Det var i vintras, innan jag nu för inte så länge sen mötte en annan varg.
Dislo. Han och jag stod och diskuterade min systersdotter, León som väntar hans valpar...Leendet var borta igen, hennes blick ändrades och blev kylig och tom, tom men ändå fylld av hat, när hon fortsatte-
-Samtalet gick över till annat och han erkände att han dödat två Vrenar tillsammans med sin bror. Avani och Avish, hennes bror.
Jag blev chockad, jag hade nyss funderat att jag borde söka upp Avani igen, hon var trevlig. För inte så långt innan begick min syster självmord, så Avani's uppmuntrande var efterlängtad..Demethra himlade smått med ögonen åt sig själv, sen vände hon blicken mot Black.
Hon stod tyst en stund och såg på honom innan hon med ett fnys skakade på huvudet.
-Det är fånigt, det var länge sen. Jag borde släppa det!

Blacks ansikte förändrades under hennes lilla redovisning.
Undran. Oro. Igenkännande. Åter oro. Misstro. Sedan chock.
"Vänta nu!" hojtade han och vacklade till.
Blicken blev glasartad och han skakade sakta på huvudet.
"Av..Avani... Död?!" Mumlade han.
Öronen slickades mot nacken och raggen restes.
Ingen trevlig syn.
Ärren som fullständigt täckte Blacks kropp kanske ingen direkt funderade över.
Men de gav intryck.
Intryck av hur många strider han varit med om - och vunnit.

"M..men.." dånade hans röst i tystnaden, medan han vankade av och an.
Sedan stannade han upp och såg på Demethra med höjt huvud.
Han samlade sig igen, och en mask gled på.
Neutralitet.
Han drog ett djupt andetag.
"Man ska alltid minas och hedra de som gått bort, Demethra." sa han kallt.
"Du kan inte bara 'släppa det'. Inte än. Men nu kan gå vidare. Det måste vi alla. Jag... har också träffat vrenhonan."
Han drog på munnen, glädjelöst, vid minnet av den skräckslagna tiken som gömt sig bakom ett träd när han närmat sig.
Hon hade också sett ärren, och trott att han kommit för att ta kål på henne, eller liknande.

Han skakade åter på huvudet.
"Hon var festlig, den tiken. Trodde att jag skulle äta henne till lunch."
Han suckade.
"Nog om det." sa han plötsligt.
"Leon... är det inte hon som hotade Rosie?"
Han rynkade ögonbrynen.

Deme såg förvånat på Black. Kände han Avani?
Hade hon någon att sölrja tillsammans med?
Hon granskade hans ansiktsuttryck och lyssnade till honom.
Förvirrat nickade hon msått,
-Du har rätt, att säga att jag ska "släppa det" är fel. Vi måste minnas...
hon pressade sitt aniskte och ser ner mot marken, men det höjde det snabbt då hon fick sina aningar bekräftade. Han hade träffat Avani.
Hans glädjelösa leende fick Deme's ansiktsuttryck att hårdna. Hon gillade det inte, absolut inte när det hörde ihop med de fölljande orderna som lämnade hans mun.
Hade han bråkat med henne? Hade han...
De kristallblå ögonen stirrade på honom med ett hårt sätt.
-Vad gjorde du när du mötte henne?
Hennes ord var smått varnande, som om hon väntade sig endast ett svar, och om han svarade något annat skulle det få honom att visa sig ytterst tom och okänslig.
Hennes blick höll sig fortfarande på hanen. Hon väntade intensivt på hans svar.
Avani var borta nu, det visste hon. Men ändå kunde Deme's tycke om Black ändras i ett kick nu. Det enda som fattades var ett flaktigt svar som skar i hennes öron.
Hans samtalsbyte struntade hon i, det var inget viktigt. Att höra León's namn var inget som muntrade upp Deme, i vilken mening det än var medblandat i.
Egentligen blev hon bara på dåligare humör genom att tänka på León.
Så hon stod gärna över.

Han lade huvudet på sned och rynkade ögonbrynen, på det där speciella Black-viset.
"Jag lugnade henne och tillslut kom hon fram. Vi pratade ett tag, jag minns inte riktigt, tror att vi jagade.. jag minns hennes leende tydligt iallafall."
Han backade ett steg tillbaka då han såg Demes varnande blick och uppfattade hennes tankar.
Vad trodde hon om honom?
Han strök öronen bakåt, tvekade men gick inte därifrån.

Han såg avvaktande på henne med sina gröna smaragder till ögon.
De lyste i mörkret, och de avlånga pupillerna var stora och svarta.
Fångade upp minsta gnutta ljus i nattluften.
Han drog in den friska luften i lungorna och de bakstrukna öronen klippte till en gång.

Demes ögon hade fortfarande en varnande glimt och de höll sig kvar hos Black men hon slappnade av, bytte ställning och fnös lågt.
Långsamt lät hon ögonen sen falla från hanen. De vändes mot marken,
det mörkgröna gräset.
Klorna grävde in sig i jorden, djupt ner, så långt de kom.
-Du nämnde León, vad sa du om henne? Hade hon attackerat nån?
Även om det var León, så var det skönt hátt byta samtalsämne, hade hon ninte övergått till detta hade tystnade lagt sig med kyla och dåliga vibbar
mellan dem.
Än en gång lyfte hon blicken mot Black, men denna gång utan det hårda.
Nu var den bara oiresserad och vilande.
Hennes intresse för sin systersdotter var inte stor, hon brydde sig inte vad den ungen gjorde.
Det enda hon visste var att León ännu var ett barn, trots sin ålder.
Iallefall till sättet.
En hörlig fnysning lämnade henne när hon täntke på deras senaste möte för ganska länge sen.
Då hade Deme berättat att León's mor begått självmord.
Det kändes ytterst länge sen, som för flera år sen, men ändå kom hon ihåg Leóns barnsliga uppträdande och reaktion som igår.

[kort.. bad fantasy...]

Han skakade snabbt på huvudet.
"Det var inget" sa han kort.
Sedan kortade han avståndet mellan dem i ett stort kliv.
"Demethra" viskade han mjukt.
Hon såg åter ner i marken, och han gillade det inte.
Han ville se hennes ögon.
De glittrade alltid som tusen stjärnor.

"..jag har saknat dig"
Hans röst var len som sammet, blicken näst intill förförisk, utan att han visste om det själv.
Han sa det helt ärligt.
Svansen svepte långsamt bakom honom, och han såg på henne med ett mystiskt leende på läpparna.
Hans ögon brann, flammorna var gyllenne.

Demethra nickade sakta och såg ner, ljudet av hans sammetsmjuka röst fick en känsla inom henne att sprängas i tusen bitar. Som ett pistolskott som ägde rum inom henne.
Tiken slöt ögonen en sekund, sen såg hon upp, mot Black.
Hans ögon glittrade likt en stjärnhimmel, hade de verkligen gjort det innan?
Hon kunde inte släppa dem med blciken, hennes min var stel.
Hans röst var mjuk, som en varm filt som mjukad eupp henne innifrån.
Hon drog efter anda, såg fortfarande in i hans ögon.
-Black..., ordet kom som i en viskning.
En liten mjuk viskning, hon önskade att han var en meter fram. Att hans pälsklädda sida vilade mot hennes.
Det kändes som om hon nyss fått ett mycket hårt besked, hon ville luta sig mot något. Falla mot nått och sen ligga stilla.
Som en död.
Hanens vidare smekande ord fick pistolskottet inom henne att börja flöda ut en rosa varm mju massa, den flöt som smält chocklad genom henne.
För ett ögonblick stelnade det hela till. Hennes blick såg på Black's ögon med annan ton.
Hans följeslagare.
-Rosie... Vad gör du?, Deme's blick gick från hans vänstra öga till hans högra, som för att söka efter spår. Varför han gjorde detta mot Rosie.
Ett ord dök upp på hennes näthinna.
Förtjäning.
Det var det de handlade om, vem förtjänade vad och hur mycket.
Black var speciell, han var uppmuntrande, vacker, ståtlig men mjuk och skyddande.
Så såg hon honom, som om han bara var en god herreman. Hon ville inte se honom på nått annat sätt.
Rosie flöt bort, hon förtjänade honom inte, hon var inte viktig.
Hon kunde inte förtjäna honom, Black gjorde såhär mot Deme, så skulle haninte göra om han älskade Rosie.
Hon förtjänade honom inte.
Orderna växte, Förtjänade inte.
Förtjänade Demethra honom?
Påpekelsen vändes som en fråga mot henne själv, hon stötte bort den.
Svaret visste hon inte, men hon behövde inte veta heller.
Hon ville levai nuet, inte i forntiden, inte i framtiden.
I nuet.

Plötsligt vaknade han upp som ur en dimma.
Han såg på Demethra, backade och tippade över huvudet på sned.
Han ruskade på huvudet så att den blodröda manen yrde.
Sedan vände han om och sprang tillbaka in i skogen, hoppade smidigt upp i ett av träden och försvann.
Det sista man hörde var ett skratt som ekade bland träden länge och väl.

(Avsluta? D: <3)

Demethra ryckte till när Black plötsligt backade, de kristallblå ögonen såg först förvånat efter honom när han rusade iväg.
Blev det för nära? Tålde han det inte?
Hennes ögon smalnade, att bara springa så, vilken falsk räv.
Ett ekande skratt kastades från hans håll och nådde henne, öronen ströks bakåt och svansen slog till bakom henne.
-Espera sólo. Sus días están contados, así como su actitud positiva lobos ..., mumlade tiken med väsande röst.
Hon såg efter den mörka pricken som nästan försvunnit.
Hon vände sig om gick med långa bestämda steg bort från vargen hon så hjärtfullt skämtat med i vintras, i snöstormen, i snögropen.
I kylan, i värmen som pumpade i det trånga utrymmet de varit i.
Värmen hon inte kunnat beskriva, i värmen hon glömt bort sedan. I värmen hon påmindes om att fortfarande fanns för en stund sen,
i värmen hon nu insett att varit en bluff.
I värmen som egentligen inte fanns.


A V S L U T A T |