Varya skrattade tyst. I floden framför henne hoppade stora fiskar uppströms. Solens ljus fick det porlande vattendraget att glittra och blänka där det bröts i vågor. Fiskarnas fjäll liknade silver när solstrålarna träffade dess blanka hud. Det var rogivande att se de stora fiskarna kämpa sig framåt, upp genom det vilda vattnet.
     Unghonan satt på ett stenblock som lutade ut en bit över strandkanten och vattnet. Stödd av närliggande stenar så var plattan bastant och säker för hennes tyngd. Den klarblå blicken följde fiskarnas färd uppströms. De senaste tre dagarna hade hon fortsatt se samma sorts fiskar här. Varya undrade vad de gjorde. Hon skulle fråga pappa när han kom tillbaka, någon av dem borde ju veta.
     Det var ungefär mitt på dagen, solen stod som högst och var het emot den mörka fällen. Den här tiden brukade de oftast sova, i alla fall pappa. Men när de inte längre var här, och Varya fick ta ansvar över sig själv, och dels Aurora, så kunde de spendera mer tid om dagarna. Nätterna var tysta och tomma utan Grendel och Even. Hon saknade dem.
     En bit från floden hade hon lämnat sin lillasyster sovandes. Sedan de blivit lämnade hade de sovit på samma plats där de lämnat dem. Inte för att Varya tvekade på att de skulle hitta dem, men det kändes bäst så. Varya höjde blicken och såg bak över sin axel.
     ”Aurora!” ropade hon över vattnets brus och försökte avgöra om lillasystern var vaken eller inte.

Aurora älskade Itrozo. Skogen var vacker, väldoftande, och den erbjöd henne ett hem. Ända sedan hon och Even satt tass i skogen hade hon tyckt om den. Och Evens vänner! Aurora hade blivit varmt välkomnad, speciellt efter att hon insett att hon redan träffat Grendel. Varya och hon hade gått bra ihop, och snart räknade Aurora inte längre henne som en vän - snarare en storasyster. Den lilla gruppen var som en familj. Första gången Aurora hört Varya kalla Grendel och Even för pappa hade det låtit så naturligt. Hon hade inte ens reagerat, utan bara fallit in i det själv. Kanske var det avsaknaden av en pappa under uppväxten som fick henne att så lättvindigt ge bort rollen till två andra. Aurora trodde inte det. Hon kände sig så uppskattad och omtyckt här att det var svårt att inte kalla de båda för pappa. Oavsett, så var hon lycklig i Itrozo. Lusten att upptäcka hade svalnat, och hon var fullständigt tillfreds med att bara umgås med papporna och Varya.
   Nu sov Aurora. Eftersom Even och Grendel var vakna på natten hade hon också anpassat sig till det. När papporna var borta brukade hon och Varya vara vakna mer på dagen, men Aurora var fortfarande sömnig. Solen värmde hennes rygg, och gräset var behagligt mjukt.
    “Aurora!” Den rödas öron spetsades. Lite sömnigt höjde hon på huvudet, och letade med den dimmiga blicken efter sin syster. Ropet hade kommit ifrån floden. Gäspandes reste sig Aurora och travade den korta biten.
  När hon kom fram såg hon upp mot Varya som satt på ett stenblock. Aurora hade växt sedan förut, men Varya var ännu större. Att säga att Aurora såg upp till Varya kunde tolkas både bildligt och bokstavligt.
  Aurora tog sig upp på stenen så att hon hamnade bredvid sin syster. Efter det gled blicken ut över floden.
  “Så mycket fisk!”, sa hon. Det var långt ifrån första gången, och antagligen inte sista, som hon konstaterat det, men det var sant. Trots Auroras försämrade syn kunde hon se hur den våta fjällen blänkte i solskenet. "Var kommer all fisk ifrån?" Tidigare hade Aurora fått höra om att fisk fanns i havet, men Itrozo låg ju inte vid havet.

När Varya såg sin systers röda gestalt börja röra sig till såg hon tillbaka på det glittrande vattnet. Samspelet mellan laxarna och floden var hänförande. I tystnad fortsatte hon betrakta deras föreställning tills Aurora dök upp vid hennes sida. Varya skrattade och nickade instämmande. Ja, väldigt mycket fisk.
     ”Jag vet inte”, svarade hon ivrigt. ”Men de är på väg uppåt, ser du?” De var stora fiskar, silvriga till färgen. ”Vart tror du de ska?” Varya följde floden med blicken. De hade följt den flera gånger förut, men aldrig till dess ände – var det dit dem skulle? Vad fanns egentligen i slutet på floden?
    ”Det kanske finns någon fiskflock som de ska hem till, i slutet av floden.” Det lät... inte helt omöjligt. Kanske inte så troligt, men hon visste verkligen inte vart de skulle, hon hade aldrig sett fiskar göra liknande förut.
     ”Är du hungrig?” De azurblå ögonen sökte sig till den mindre systern. Kanske kunde de fånga en fisk att dela på. Det kunde inte vara allt för svårt att fånga dem när de hoppade upp ur vattnet, eller?

Varya visste inte, och Aurora kunde inte klandra henne. Kanske var det en sådan sak som bara hände, utan att någon visste varför? Systern hade dock rätt i att de färdades uppåt. Aurora betraktade fiskarna. Det verkade så... onödigt. Att simma mot strömmen måste kräva betydligt mer energi än att bara lugnt simma nedströms. En fiskflock lät inte så dumt. Det kunde ge ett motiv till varför laxarna ansträngde sig. 
   "Lite", svarade Aurora på Varyas fråga. Inte så farligt att hon egentligen behövde jaga, men hon anade vart den större ville komma. Förväntansfullt viftade hon på svansen, så mycket det gick med den lockiga härvan. "Ska vi fånga fisk?" Den röda tog sig ner från stenblocket och tassade fram till vattnet. På sina ställen var floden rätt grund. Kanske kunde de vada ut en liten bit, och försöka fånga fisken där? Hon var visserligen inte så stor, men systern borde komma ut en liten bit. Prövande doppande hon tassen i vattnet, försökte avgöra hur djupt det var innan hon kastade sig ut. Tiken tog försiktigt ett steg, och sedan ett steg till. Den lockiga svansen flöt ut som ett rött moln efter henne. Det var strömt i vattnet, men inte farligt strömt. Några meter ut kunde hon se fiskarna hoppa. Vattnet nådde henne redan ganska högt upp, men lite längre ut kunde hon gå - åtminstone om systern följde med. Aurora vände på huvudet för att se var Varya var.

”Vi kan försöka”, svarade hon med ett kort skratt. Hon lät systern ta sig ner i vattnet framför henne, betraktade vaksamt henne. ”Var försiktig! Det är strömt, vet du!” ropade hon efter henne. Pappa och pappa skulle bli arg om Aurora råkade försvinna, och Varya var ju störst och skulle vara den som hade koll nu.
     Den svartvita tog långa steg ner i floden. Underlaget var halt och ojämnt av de rundade stenarna. När hon nådde sin röda systers sida log hon emot henne, innan hon tog några steg längre ut och tassarna inte längre nådde den steniga botten. Det var strömt, gjorde det svårt att hålla någon kontroll på positionen och med varje sekund förflyttades hennes kropp lite längre ner i vattendraget.
     ”Det är omöjligt, Aurora!” ropade hon, innan hon gjorde en ansats att ta sig in igen. När tassarna nådde botten vadade hon upp längs vattenbrynet. ”Det är för strömt, det går aldrig att fånga några fiskar här.” Varya ruskade på sig för att få ur en del av vätan ur hennes päls. Kaskaderna av vattendroppar glittrade i det starka solljuset. ”Vi kan prova längre upp, om du vill?” Varya tog några steg för att möta systern i vattnet.

Några sekunder tidigare hade Aurora varit helt övertygad om att det skulle gå att fånga fisk. Så fort Varya talat var Aurora precis lika säker på att det var omöjligt. Utan att tveka började hon kämpa sig tillbaka mot torr mark, där systern väntade. Ett litet skratt slapp ur henne och hon hoppade fram i vattnet för att hinna upp ur vattnet snabbare än den svartvita. Där, från sin något högre position nådde hon att sträcka på nacken och slicka sin syster uppmuntrande på halsen, dit hon nådde.
   "Okej!", svarade hon muntert och skuttade iväg ett steg för att kunna skaka vattnet ur pälsen. "När tror du att de kommer tillbaka?" Aurora kände inget behov av att förtydliga att det var pappa och pappa hon syftade på. I den här världen var Varya, Even och Grendel de enda som existerade. Ibland funderade Aurora på vad Persephone, Naberius eller hennes andra familj gjorde, men det var så flyktiga ögonblick att hon knappt märkte dem.

Tillsammans gick det udda syskonparet upp längs stranden. Varya grimaserade illa när vattnet från Aurora skvätte henne i ansiktet.
     ”Snart hoppas jag.” Varya log vänligt innan hon med långa steg började röra sig upp längs den breda floden. Fiskarnas plaskande och dånet från vattendraget dränkte allt annat ljud än deras röster. De isblå ögonen såg tillbaka på systern.
     ”Sisten upp är en rutten fisk!” Så fort orden lämnat henne tog hon avstamp och kastade sig fram, uppför den långa åsen som floden slingrade sig ner för.

Rutten fisk! Hah! Den tävlingen tänkte inte Aurora förlora utan en kamp. Ett glatt skratt lämnade henne, och hon följde efter sin syster, hack i häl. Trots att papporna var tillfälligt borta och att solen lyste, så kände hon sig trygg här med Varya.

[Avslutat <3]