Culpa bekräftade att det var se-genom-att-höra kraften hon hade menat och han log litet stolt över att han kunde minnas det, även om det bara nämnts i förbipasserande, hon sade också att kraften var mycket användbar och han nickade, jo det kunde man väl tro om inte ögonen funkade som de skulle.
Efter han lyft upp hennes förmågor tackade hon och sade att han fick henne och rodna och han log lite och nickade, jo han hade menat det han sagt, hennes krafter hade bättre användningsområden, enligt han själv.
Han uppskattade hennes närhet då det kändes som hon uppskattade honom, folk tyckte han såg ilsken ut med de avslitna örat och storlek att han ofta hade svårt att få vänner, men här spelade det ingen roll, och så verkade hon tycka om hans närhet också.
Hon frågade om Kawazatri var vackert och han nickade, han hade varit där förut, relativt nyligen dessutom, han hade tagit sig upp i Raukake därifrån, men han bodde inte där.
"Jo, jag tycker nog det är vackert men litet jobbigt med undervegetationen när man är i min storlek"
Hon frågade om han bodde där eller om han bara var på genomresa och han hummade.
"Jo jag bor ju inte där, men jag kommer hit ibland för att vara i Raukakekedjan, jag brukar röra mig mellan de olika bergen i landet"

Kawazatri närmade sig, fast snarare tvärtom. De kom närmare och det började bli tid att fråga mer, vilket Culpa gjort. Hon hade egentligen bara ställt en simpel fråga även om hon var lite orolig över terräng och djurliv också. Navezgane sade att det visst var vackert men att det var svårt för honom att ta sig fram.
  "Oj då", sade hon bekymrat. 
  Hon undrade varför han valt att ta henne till en sådan plats. Vilket inte var av själviska skäl som att hon var rädd för det om var okänt eller att själv inte kunna ta sig fram. Det var ju dock inte lämpligt att de gick till en plats som utgjorde stora hinder för hennes reskamrat. Och, om han - mot förmodan, troligen - fastnade någonstans, så kunde hon nog inte hjälpa så värst mycket. Om han kom till skada på något vis, var det mer eller mindre hennes fel. Culpa var sympatisk, men tänkte kanske lite väl långt vissa stunder. Navezgane bröt tacksamt nog hennes tankegång och berättade ner om sitt boende, sina dagsaktiviteter, och allmänna sysselsättning. Culpa nickade bekräftande.
  "Det låter mer spännande än underjordiskt liv. Men finns det ingen annanstans vi kan gå om det är svårt för dig med terrängen? Jag kan gå här där vi är, längre, det har ju gått jättebra hittills", sade hon ömt.

Snart skulle de vara framme vid djungeln och Navez kände doften av många blommor som växte i djungeln, det var delvis därför han tyckte det var så vackert, men han var så tung och stor att han inte kunde ta sig omkring uppe i träden för att undvika undervegetationen, och hans stora kroppshydda gjorde den jobbig att ta sig igenom, inte omöjlig, men jobbig, iallafall tills de hittad en stig.
Culpa sade att de kunde gå igenom bergskedjan istället och han antog att det var för det han sade om undervegetationen och han kände sig lite varm om hjärtat att hon tänkte på honom så och han log.
"Om du vill kan vi gå väst, det finns skogsområden där som inte är like tätbevuxna och varma, plus att jag är relativt van att röra mig igenom bergskedjor"

Navezganes svar på det hon sagt blev att de kunde vandra västerut, till andra skogsområden med mildare klimat och mindre växtlighet. Han lade till att han med andra ord mer eller mindre var en rutinerad bergsklättrare. Culpa nickade.
  "Det blir bättre", sade Culpa och lade sedan nyfiket till ytterligare en mening. "Byter vi riktning här i bergen då?"
  Solen låg inte på för tillfället, men stenarna var varma och molnen kunde dra förbi.
  "Kan du vara mina ögon ett slag? Se om solen är på väg. Jag kanske måste gå i din skugga om en stund", sade hon med ett litet skratt.
  Culpa var inte säker på om det fanns ställen att gå på där bergen kanske kastade skugga över deras väg. Hon var lite rädd för ljuset, och hennes hud reagerade redan på det. Något kändes ovant och fel, även om hon inte befann sig i direkt solljus. Hon rös lite när hon undrade hur solen såg ut.

Culpa sade att det skulle vara bättre för de att ta sig igenom bergskedjan istället för ljungen och han visste inte riktigt om han trodde på henne, han trodde att hon föreslog det bara för hans skull, och han kände att det bekräftades när hon bad honom vara hans ögon då hon kanske skulle behöva skugga om solen kom fram, anledningen att han föreslagit djungeln från första början var ju att solen inte riktigt kunde penetrera lövverket på ställen.¨
Han kikade upp mot himlen, det var ganska molnigt, men det skulle kunna ändras på när som helst.
"Ser inte ut att vara sol just nu, men du får gå i min skugga om du vill, fall att, eller så kan vi gå ner till djungeln som vi först sade"
Han kunde ta sig igenom djungeln, speciellt här vid utkanten, men han lät Culpa bestämma vad de skulle göra härnäst

Culpa visste mer om världen utanför än man kunde tro, men hon hade aldrig kommit på tanken att självmant bara gå sin väg. Hon kunde inte skydda sig så väl i ljuset. Det fanns andra sorters faror, det visste hon mycket väl. Nu när en vänlig själ erbjudit henne en rundtur i den större och vidare världen så var hon glad att hon inte tackat nej. Hon såg piggare ut, även om hon var lite ljusskygg och skakis, på lätt darrande ben. Hon fick höra att solen inte var på väg riktigt ännu men att Navez så vänligt kunde täcka henne om det krävdes. Navezgane gav henne så småningom ett val. Det kändes inte bra att allt var upp till henne, hur de skulle ta sig vidare från var de än befann sig i nuet.
  "Vi kanske kan gå både väst och i skugga?" frågade hon, osäker på om det faktiskt funkade i praktiken.
  Hon slickade sig lätt om nosen och fokuserade på att sätta tassarna rätt.

Navezgane lyssnade på hennes förslag om att röra sig i både skugga och mot väst och han nickade kort mot sin blinda väninna, precis vid djungelns kant så fanns det träd för skugga men inte så mycket undervegetation.
"Vi säger så då, mot väst ska vi gå i utkanten av djungeln så du får din skugga"
Sade han med ett leende och rörde sig förisktigt nerför berget mot skuggan som fanns därnere, han undrade vad som skulle komma i hans framtid med den nya vandringspartnern.

Culpa rörde sig försiktigt närmare den stora gestalten vid hennes sida. Hon slöt upp nära, och kände hur solens strålars intensitet avtog. Hon log nöjt. Culpa försökte hålla sig i skuggan så nära honom hon kunde men solen träffade henne ibland. Det var ingen större fara, men det var väldigt ovant så det skapade en konstig känsla inombords.
  "Det låter toppen ju", sade hon mjukt till svar.
  Hon kände doften bli starkare. Luften blev lite fuktigare för varannan meter. Sakta men säkert avancerade de vidare nerför slänten och Culpa kunde inte bärga sig. Hon anade nytt livs början, och äventyrslustan hade tänts redan innan de börjat ta sig nerför berget. Culpa kände sig exalterad samtidigt som det gnagde i bakhuvudet, att hon inte borde gå så långt. Nyfiken i en strut, förvisso.

[Avslutat]