Tem:
Hans svanstipp knyckte - flyttade sig några millimeter hit och dit med oregelbundna mellanrum.
Men annars rörde han sig knappt. Hans ljusa mungipor lekte dock med skuggan av ett skarpt leende.
Detta leende hade av många kallats för ett 'vampyrsmil'. Men i detta sällskapet var det definitivt inte han som var vampyren. Även om han, på sätt och vis, tog sin näring likt dem. På andra, likt en parasit. Drog styrka från deras sargade själar, och han var tvungen att medge att hans fars lust för vargkött gått i arv.
Ja, han var mycket intresserad av vampyrismen. Men samtidigt bunden till verkligheten, och dödliga planer som hans mors var inget alternativ för honom. Vampyrer hade sina egna grupper, och de kunde inte bestå trogna till sin flock.
Han lät blicken falla till marken i bråkdelen av en sekund, men då ett av hans sinnen släppte uppmärksamheten skärpte han de andra desto mer. Han såg upp igen, studerade fascinerat de virvlande färgerna den tid han behövde och vek sedan åter med respekt undan blicken.

Temeraire kunde inte låta bli att gilla vampyrens ord, rörelser. Här fanns någon som levat så länge för att kunna tala och röra sig med sådan säkerhet ingen annan hade äran att kunna uppehålla. En varelse av intelligens, som förstod vikten av att tänka och skapa teorier.
Han böjde huvudet någon centimeter efter hanens sista mening.
"Svar kommer sällan utan konsekvenser. Alltför få tycks i nuläget vara medvetna om det. Tror att livet kommer tjäna dem på det sätt de vill utan att de behöver anstränga sig."
Leendet breddades någon centimeter, och det glittrade till i de förvirrande livfulla, virvlande gröna ögonen.

"Vem har sagt att jag själv inte är en?
Jag dömer andra efter mina egna mått, och de får döma mig enligt sina."
En kort paus, medan flinet falnade.
"Jag förglömmer mig, sir. Jag är Temeraire. Jag skulle tillägga flock, mor eller far, men jag antar att sådan information, om ni finner den intressant, enkelt kommer till er vetskap."
Det var inte en normal fras, som 'jag kallas', 'heter', eller 'mitt namn är'. Temeraire var inte hans namn. Det var hans själ och hans essens, och därför var det honom i lika stor grad som skiftningarna i hans päls eller färgen i hans ögon. Det låg något över sättet han sade på som antydde att detta var sättet han såg på saken.
Varför annars, skulle det första han alltid möttes av då han sökte kontakt med en annan själ, vara betydelsen av det namn de bar, eller något annat, kort intryck som formade ett ord som beskrev dem, om deras namn inte hade någon betydelse? Det sanna namnet.
-


- Även hon själv kände till att svaren inte skulle bli lätta att få reda på. Men samtidigt kunde FrostCut inte leva med att det fanns en makt som stod över hennes egna. Makt, något hon aldrig skulle få, bara ett patetiskt ryckte, ett ryckte som allt för många har.
Det glimtade smått till i hans blick då han hade talat.
För även om han inte gillat just denna FrostCut hade hon roat honom ett kort tag. Men snart, skulle hon bara va ett förträngt minne. Likt alla hans andra offer.
Temeraire.. Ännu ett namn han aldrig hört förr, någonsin. Det verkade inte heller vara något utav det vanliga slaget, så kanske var det även just därför.
Tillgjort suckade han, drog in ett djupt andetag, ett andetag han inte ens behövde, endast för att återigen sucka ut.
- Temeraire, Temeraire...
Mumlade han tyst ut i den stilla natten i samma stund som han vred undan blicken med ett smalt flin.
- Ett ovanligt namn, på en ovanlig individ må jag säga.
Blicken sökte sig tillbaka mot den yngre, vita vargen.
- Mig kallar dom vampyr. Mitt namn är Demetrius, men jag föredrar Demetri.


Sorry kort svar, men ville snabbt bara få hit rollet xD

Han behöll tystnaden en kort stund. Nickade bara. Begrundade den uråldriges ord, kunde nästan finna lugn i stunden, av orsaker okända även för honom.
"Ovanlig."
Upprepade han, log smått, men den där extra vinkeln av skärpa.
"Tillåt mig att ta det som en komplimang, sir, och tacka?"
Han blinkade, de genomskinliga ögonlocken en hinna över hans blick i bråkdelen av en sekund, och hans ögon glittrade roat till.
"Demetri ... jag har alltid varit nyfiken på vilket som skulle vara det första intrycket jag skulle få av en av er, om ni skulle ha själar. Betydelsen av ert sanna namn- beskrivningen av ert innersta ... eller något som förklarade er vampyrism, en aning om fara, uttryck som kunde ha blivit tydda till att forma ordet 'vampyr'? Kanske denna konflikt just är orsaken till att ni är själlösa - eller i alla fall inte består av en själ jag kan läsa.
Ni har analyserat min mor väl."
Temeraire tog en kort paus, hans långa, blekgrönt pärlskimrande klor grävde sig djupt ner i jorden under dem, innan han åter lyfte dem, och hålen fylldes snabbt igen av den omkringliggande jorden, suddade bort alla spår av hans inverkan på naturen.
"Hon var maktgalen, sökte alla medel som kunde öka hennes kontroll över världen. Det var hennes främsta styrka ... men också hennes största svaghet, och hennes suktan efter makt blev hennes fall."

Han log snett, ett leende som tycktes säga att han visste mer än vad han gav sken av.
"Jag måste göra er besviken, Demetri, och berätta att det påståendet innehåller sanning, men även lögn.
Hos varje varg, förutom vampyrerna, och min mästarinna, kan jag ta reda på exakt det du påstår är omöjligt. Jag skulle vilja påstå att vargen formar sig efter sitt namns betydelse, i de flesta fall. Automatiskt blir det namngivaren förväntat sig att de skulle bli. Därför blir detta också deras sanna namn, och just detta namns betydelse är oftast det första intrycket jag får, när jag närmar mig deras essens.. Men det finns även de, vars själ vägrar ändras efter det namn de kallas. De har ett annat namn, oftast okänt för dem. Jag kan ge ett exempel - under en tid av svaghet, mördade jag en varg, vars kallnamn var Dislo. Men det enda hans själ ville säga mig, var glömska. Han var en varg förfallen i glömska, oförmögen att komma ihåg vissa händelser och intryck som han fått. Det var hans sanna namn. Det som fanns bortom namnet. Kärnan till hans själ."
Han gillade dramatiken. Allt var så spelat, men ändå så äkta, med vampyren framför honom. Men han ägde förmodligen många års övning.
"Må vara att det kan hända. Men jag söker inte makt, ej heller att bli ett känt namn. Det gjorde jag som yngre, men ej mer. Kunskap är så mycket mer lättillgängligt, om ens namn och utseende inte säger de vargar man söker något. Det främjar mig, att leva i skuggan av någon så mycket större i Numori, än jag. Att följa hennes spår ger mig mer av livet än någonting annat skulle kunna."
Ett lågmält, av de skadade stämbanden raspande skratt.
"Ni har så rätt, sir."