Izargo var i Lövskogen av en anledning. Det var en idyllisk miljö att snärja med sina krafter. Det han tidigare gjort här, gjorde han mest för skojs skull. Naturmanipulation var han mycket haj på. Jordbändning, däremot, kunde han jobba på. Vilket var det han övade på nu. Det han hade åstadkommit än så länge var en upphöjning i marken som tycktes leva i och med att den ändrade form hela tiden på bekostnad av Izargos flyktiga tålamod samt begynnande huvudvärk. Det var svårt. Ingen tvekan om saken. Nya saker var svåra. Förutom att han haft en fallenhet för växtmanipulation. Till slut gav han upp. Han använde det som krävde så pyttelite energi för att fullända sin kompis. Kreationen i jord var varglik i formen, och han använde alltså sina krafter för att skjuta små blommor upp ur marken. De började ringla sig kring benen på minatyrvrenen på backen. Izargo var mycket missnöjd med resultatet men samtidigt ytterst stolt. Det var inte hans första försök, men hans mest lyckade även om han inte kommit så långt som han ville. Han orkade inte hålla på för evigt.

[Iriea]

De ljusa, sandfärgade, tassarna sjönk lätt i mossan som klädde marken. Skogen stod i stor kontrast till den pånytt födda skogen on kommit ifrån. Där livet sakta tog tillbaka sin mark ifrån döden, små buskar och snår som klädde marken, och ungra träd som gjorde sig redo att ta över deras förfäder, klängerväxter som sakta slingrade sig upp för förkolnade stammar.
 Här var det inte riktigt raka motsatsen, men livet här i skogen var äldre, mer rutinerat. Skapade en idyllisk miljö, och kanske hade den unga vargen varit mer fascinerad av den om hon inte just varit sig själv. Hon hade aldrig varit valpig, aldrig funnit fascination i sådana alldagliga ting, även om skogen här var väldigt annorlunda emot den djungel hon födits och växt upp i. Härdande miljö hade Shady kallat den, ledarinnan mer av en mor för henne än den som satt henne till världen.
 Inget över den mörka kroppens hållning tydde på att det var en ungvarg som inhysade den, stegen var kontrollerade och uträknade, varje steg tyst, dämpat, nästan ljudlöst. En prestation åstakommen av träning sedan födseln. Inte ett ljud lämnade henne, även om hon var djupt försjunken i tankar, men heller undkom inget i hennes omgivning henne, öronen spelade på huvudet och blicken sökte av området.
 Hon visste ännu inte varför hon vandrade, även om den lamslående rädslan hon känt i Lavaöknen var nästan helt borta så kände hon sig förlorad, vilsen. Hon var ingenting utan Occultos, hela hennes identitet hade byggts på flockens ideal, hennes syfte var att fullfölja flockens mål. Nu hade hon inget syfte, och den planlösa vandringen inget mål. Ändå hoppades hon att stöta på honom, för hon måste tro att Han lever. Skammen stack i hennes bröst. Det hade varit hennes fel.
 Med beslutsamhet tryckte hon undan tankarna då doften av en främling letade sif in i hennes nos. En mask avklädd ifrån känslor tog sin plats i anletet, där hon med bestämda steg tog sig fram mellan stammarna. Hon var tvungen att fråga, kanske skulle det vara idag hon fick tur?
 Mellan träden uppenbarade sig snart en ärrad Vren, dess fäll rödbrun. På Marken intill denne fann även att finna en jord figur, klumpigt formad till ännu en vren.
"Främling" Hennes stämma bar tyngre vikt och auktoritet än vad kundes tänka ifrån en ung varginna, men det var mycket med henne som gick emot de flestas syn på unga vargar.

Izargo var i stort sett helt klar när en utomstående anslöt sig. Han drog upp överläppen i en tyst morrning. Inget ljud kom - som tur var. Han vände sig stelt om. Ögonen smalnade markant. Misstänksamhet och förakt tog plats i dem. Pinsamt, det här. Han skämdes så pass att han fick en flyktig tanke som manade honom till att inte låta den främmande vargen gå. Hon hade sagt något, som han missat. Han tänkte inte dumförklara sig själv så han antog att det var någon hälsning. Han harklade sig lätt och drog tassen igenom skulpturen. Izargo såg på tiken en stund. Hon verkade vara ganska ung. Långt mycket yngre än vad han var, åtminstone. Åldern var tydligen inte väsentlig, för hennes hållning talade annat språk, och uttryck var utsuddat ur hennes anlete. Vilket man inte kunde säga om Izargo. Han såg mest illvillig ut och hade mycket svårt att dölja sin högst asociala sida. Raggen restes sakta men han försökte le. Resultatet blev, som alltid, en ansträngd grimas. Hans skam, som följdes utav ilska, hade satt igång en process. Blommorna som tufsats till av hans tass hade fått bastanta stjälkar som började ringla sig kring Izargo. Han märkte det snart, men inte förrän de hårt kramade hans fyra ben. Med en liten knyck på nacken föll de till marken och Izargo trasslade sig loss och klev ur blomkransarna. Han insåg att han inte hade sagt något. Han mötte den främmande, unga tiken med blicken.
  "Borde inte en valp som du ha lite mer tillsyn?" frågade han monotont. "Världen är bra otrevlig, hörru."
  Han var ju inte så charmig. Sedan hör det dessutom till saken att säga att en stor hobby var att provocera i sociala samspel. Frågan var hur långt han kunde ta det här fjantiga och harmlösa tjafset.

Den slanke främlingen såg ytters klumpig ut där han med tassen förstörde skulpturen i jord. Något udda enligt den unga tiken, det var ändå inget som var utav intresse för henne. Hon förstod inte vad han hade att vinna på de klumpiga, kanske nervösa, rörelserna, och heller förstod hon inte vad han behövde rankorna till, de som jobbade sig upp för hans ben. Det hela verkade som ett onödigt slöseri på kraft, om det var till för att skrämma eller hota henne så hjälpde det föga. Hon hade sett än värre saker, tränats för värre saker.
 Den rödbrune, som ännu inte särat käkarna för att tala, såg ner på växterna och fick dem sedan att trilla av, för att ännu en gång klumpigt trassla sig ut.
 Hade Iriea bara fått gissa på kropps formen så hade hon antagit att han var smidig, något som dock inte verkade vara fallet där han stod och försökte ruska av sig växterna som hållit vid honom.

 Han ord fick henne att nästan vilja skratta, han talade till henne som om hon inte redan visste om världen, det han inte visste var att hon varit en del av dem sagor vargar berättat om för sina valpar. "Akta er för Nattens skuggor, de räds inte att ta valpar rakt framför näsan på sin väktare' hon hade hört den förr, Mest handlade den om Shady.
 Masken hade under hela hennes tankegång, och faktiskt sen hon först märktav främligen, legat kvar i anletet, det var ingen ansträngning att behålla den på längre. Det var ren rutin, satt i ryggmärgen. Hon hade inte rört hen min.
"Den simplaste lösningen är att vara det otrevliga" det skulle kunna tas som ett skämt, med tanke på hennes ålder, men i ansiktet gick det inte att hämta ut något som skulle tyda på ens en uns av humor, och blicken var bestämd.

Ungen rörde inte en min som svar på det Izargo sagt. Tiken kommenterade gulligt nog att man gjorde bäst i att själv vara det otrevliga. Izargo höll med men var inte villig att visa det. Hon var lugn. Ungtiken hade nog inga föräldrar i närheten, hon verkade ganska självständig utifrån allt han samlat utifrån detta första intryck. Hållningen, stenansiktet, tonfallet, röstläget. Izargo tog ett skutt framåt och lämnade sina kreationer bakom sig då det var som att hennes lugn gav honom energi trots att det borde vara negativ respons som uppfriskade. Han fann henne intressant, men hans blick var kylig. Vilket dock mer eller mindre var standardläget. Izargo tassade upp till tikens sida, dock på visst avstånd. För att studera henne. Han var inte jätteglad i närkontakt. Eller kontakt över huvud taget. Han intalade sig att det inte var nyfikenhet som fick honom att halvt slopa attityden och bemöta den lugna och uttryckslösa.
 "Jaså det säger du", sade han och inga känslor spelade längre i hans ögon eller ansiktsuttryck för tillfället, utan han observerade vidare utan att värdera. "Och det har tösen mycket erfarenhet av?"
  Nu höjde han lätt på ögonbrynen. Han hade redan övergått i att studera fakargattributen hon drogs med.
  "Vad för dig till mig? Och var god säg mig vad syftet med den här skogen och alla störningsmoment är", sade han stramt och reflekterade även tyst över hur två möten i en enda skog var två möten för mycket.
  Izargo gjorde ingen hemlighet av att han ville se alla döda. Inklusive han själv. Först efter allt detta skulle världen få leva loppan. Han tänkte dock leva ett tag till. Helst tills alla faktiskt var döda, men det var ju såklart alldeles för mycket begärt.

Den äldre, och onekligen större, hanen tog ett skutt framåt, något den unge enbart reagerade på genom att följa rörelsen med en, tillsynes, ointresserad blick. Blicken på den andre var kylig, men de tvetydliga kroppspråket talade om en vag inre förvirring, kanske nyfikenhet. Iriea ville nästan fnysa, det var roande att se andra försöka sig på samma minspel som de av Nattens skuggor, men hon kände sig ändå inte road. Deras möte hade ett mål, ett som hon så tydligt satt upp framför sig. Ta reda på vad denne vistte, om han visste något alls och lämna honom sedan bakom dig. Hon hade inga höga förväntningar på hanen, det hade bara varit en hitintills som sett en brun fakarg, och hon visste att till och med det var en ledtråd som inte var till att lita på, beskrivningen hade varit för vag.
 Vrenen började närma sig henne, och hon sträckte sig lätt efter sina krafter, medan blicken följde honom, mer för att se vad han höll på med än något annat. Ord och meningar lämnade honom medan han rörde sig. Han stod vid hennes sida och betraktade fjädrarna i hennes nacke, såväl dem fjädrar som varit hennes styrfjädrar om hon så haft vingar.
 Hans ord var inga av tyngd, naiva, då de antog att hennes ålder, kanske till och med hennes kön, spelade någon roll när det kom till hur mycket av världens orättvisor hon sett.
"Jag skulle ge dig en demonstration om du inte backar" Hennes ord tomma ifrån känslor men fulla av auktoritet, som bekräftade hotet bakom dem. Hon var inte den som var för att ha främlingar nära, även om hon var fullt kapabel till att försvara sig, kroppsligt så som med krafterna.
 Han fortsatte med att fråga vad som fört henne tilll honom, och hon höll med, att få det överstökat så att hon kunde fortsätta var att föredra, även om hon inte riktigt förstod hans sista mening. Antagligen hade fler möten avbrutit vad det än var han hållit på med med den jord vren han själv sedan krossat.
"Mitt ärende är simpelt, vad vet du om en Brunfakarg? Inte mycket större än jag, fjäderklädd nacke" hennes röst ointresserad, talade emot det faktuom att hon uppenbarligen ville veta då hon frågade om honom, hopped spirandes i bröstet, även om detta inte syntes utåt. Det hade varit den förra vargens vaga tips som höll henne igång, som fick henne att fortsätta. Hon hade inget val, hon var inget utan dem, hade inget.

Tiken var långt mycket mer avancerad och mogen än vad Izargo kunnat ana. Hon stötte så småningom ur sig ett litet hot.
  "Du var mig en fräck en", sade Izargo och drog på mungipan.
  Han pausade och tänkte just fortsätta när hon sade något mer. Något om ifall han sett en brun fakarg. 
  "Låter inte bekant", sade Izargo kort och antog att mötet var avslutat.
  Sedan kom han på något. Något i stil med det han tänkt säga dessförinnan.
  "Nåja", sade han med ohöljd nyfikenhet denna gång. "Vad var det där du sade tidigare?"
  Han tog ett steg framåt, dumt eller ej, för att påminna om att han inte glömt vad hon sagt om att backa och inte backa. Han väntade spänt, förväntansfullt. Raggen hade inte lagt sig och han undrade vad hon hade i åtanke. Växtmanipulation kom oerhört naturligt och såvida hon inte fick honom att däcka kunde han strypa hennes syretillförsel bland annat. Hon var ju rätt oförskämd. Han var egentligen inte så värst sugen på att socialisera, så han jobbade just nu på övertid. Att han inte kunde föra en naturlig eller trevlig konversation var en av hans sämsta drag. Nåväl. Få det överstökat. Låt henne bara gå, gå själv din väg. Hans irritation började frodigt gro.

Hanen svarade att dte inte lät bekant, och trot att det var väntat så högg det till i bröstet, åter något den uttryckslösa fasaden inte talade något om. Hon hoppades varje gång på ett annat svar, att någon skulle mött Honom, hon ville så gärna att han skulle leva, för hon kunde själv inte leva med att han skulle vara död, pågrund av att hon inte varit beredd.
 Dock hann hon inte vältra sig i sin besvikelse innan hanen talade igen, påminde om hennes hot för att sedan närma sig än mer. För första gånen sprack masken och ett illvilligt leende klöv ansiktet.
 Kraften sträckte sig ut, hon kunde känna han då han kom under hennes krafts kupol. Det var få som stått ut med den, ren skär smärta, oftast outhärdlig. Tillsynes plötslig, utan anledning.
 Hon hade förlamat många mindre djur med kraften, men även större djur kunde nästan paralyseras av smärtan, och det gav henne någon sorts nöjde att se sina byten vrida sig i de osynliga smärtorna, i ren panik sprattla för att undkomma dem. Hon bnetraktade hanen, kunde knappt vänta på att se hur kraften skulle påverka honom, och om Smärtan inte funkade hade hon alltid elektriciteten.

Förändringen hos ungtiken fick Izargo att spänna sig. Hon log på ett obehagligt vis och han stålsatte sig för vad som komma skulle. Intressant. Izargo var inte rädd förrän något konstigt hände. Hon hade inte rört en fena men sakta började en smärta i huvudet göra honom något yr. Det skar i hans medvetande. Det var sedan som att Izargos inre organ brann, som att hans ärr öppnad sig på ett förfärligt djup, som att hans ben var brutna. Izargo  sjönk ihop något, och kunde inte stå emot att dunsa i backen. Han behövde knappt tänka tanken. Det var knappt möjligt att tänka tanken, men ändå kom en rot sakta ringlades. I tikens riktning. Han var så van. Om den kunde distrahera henne kanske smärtan skulle avta. Sedan sköt ytterligare en upp ur marken. De ringlade sig mycket, mycket sakta framåt. Izargo handlade under kraften av autopilot. Han kunde inte se ordentligt då han inte kunde göra annat än att knipa ihop ögonen. Izargo tvingade upp sina ögon och sneglade flämtandes mot den unga. Hans ögon hade tårats men han kunde se henne. Han vred sig i vånda och bakom tiken kastade han upp en ranka om hennes mage och den gled bakåt. Han lät den krama hennes kropp likt en boa, dock en mycket mycket tunn boa om liknelsen ska räddas. Izargo försökte styra den, men det var svårt. Dra tiken bakåt. Helst i ett ryck, men släpa var OK det med. För att distrahera henne och lindra smärtan. Han orkade inte, men adrenalinet som pulserade i hans kropp gav honom omöjlig styrka just för tillfället. Denna smärta var olik alla andra kraftyttringar han upplevt. Han ville ge upp kampen, men han gjorde aldrig sådant. Hans kraft hade ingen ände, men han hade det. Dock skulle han slåss tills han tuppade av. Vilket var vad som troligen skulle hända om han inte fick övertaget snart.

Iriea hade aldirg haft chansen till att vara en normal valp, med en far ifrån Devils, en sinnesjsuk mor som ämnat att äta henne redan vid födseln, och uppfostrad av Occultos ledarinna. Nej det hade aldrig funnit en chans för den unga tiken, och något av den morbida sinnessjuka som vilat i ungvargen vaknade igen när hon såg på hur vrenen affekterades av ehnnes kraft. Hon has ansikte klövs i grimarser och hur han tillslut inte längre kunde stå på benen. Hans ögon var ihopknipna och anletet bar ett uttryck typisk för smärta. Han skulle ha beröm dock, inte ett ljud hade ännu lämnat hans läppar. Hennes flin växte, välbehaget inom hennes fick det att pirra i benen. Hon ville ha mer.
 Rankan som rörde sig över marken var lätt för henne att se, och ännu lättare att undvika. Den närmast kröp fram. 
 Dock fick rankan dom dykit upp bakom henne ett tag om henne. Hon oroade sig inte mycket dock då den drog henne bakåt, det var inte ett ryck, som hon antog att främlingen velat få fram, utan mer ett segt släpande. Ingen större distraktion. Istället lade hon mer energi på kraften, lät en mer intensiv våg flyta ut ifrån henne mot hanen. Nog smärta kunde avtrubba vem som helst.
 Hon flinade mot honom, skulle kunna fortsätta tills han bönade om att hon skulle sluta. Rankan om henne tätnade, men hon stod envist kvar. Det var en kamp mellan viljor, en kamp mellan krafter. Hon visste att hon kunde hålla ut ett tag till, men var det tillräckligt? Och vad skulle hanen göra ifall hon lättade på kraften? Hon hade inget val. Ännu en våg slog ut ifrån henne. Måtte det funka nu.

Försvagad av smärtan kunde han inte lägga krut i att . Bra försök, dock. Säkert var inte alla hon torterade sådär envisa. Izargo var bara inte envis nog att slå rekordet i envishet. Visst var det så att smärta kunde handlingsförlama vem som helst. Smärtan tiken kunde infoga var ett kraftfullt vapen. Vilket missfoster. Izargos insidor brann intensivare och det var som om något ville ut. Något som klöste vilt innanför hans skinn. Izargo var tvungen att ge sig. Hur skämmigt det än var. Hennes krafter var långt mer avancerade än enkla jordkrafter. Det var nästan värt det. Han var inte masochistisk till den nivån där han kunde säga att smärtan och förnedringen var värd testet som tiken galant klarat av vid det här laget. Izargo morrade. Rankan ryckte våldsamt i tikens ben i takt med de stötiga rörelserna Izargo gjorde på marken. Sedan släppte rankan, då smärtan bara stegrades. Han nådde sin gräns. Ett första tjut undslapp honom, följt av ett utdraget morrande som upprepat byttes av med jämrande i turordning. Kunde smärtan döda honom? Han hade inget att leva för, egentligen. För att skapa fula små jordskulpturer? Smärta kunde faktiskt döda, det är fakta som Izargo bara kunde gissa sig till eftersom att det inte hänt honom dittills. Eller någon annan. Vad skulle han leva för? Ekoterrorism? I själva verket gjorde tiken honom en tjänst så medan han jämrade sig så vreds hans smärtpräglade ansikte i en grimas som kunde liknas vid ett leende. Bara för en stund. Sedan jämmer. Sedan skratt. Skratt. Morrning, jämmer. Han hostade rosslande och undrade återigen om hon skulle döda honom om han ingenting sade. Han tänkte inte säga något. Han ville se om hon gav upp, nöjde sig med hans pinade ljud och gick med halv vinst och halv förlust. Eller om hon tänkte ge någon sorts nådastöt. För han tänkte inte be henne om livet. Livet och ord om nåden var skitsnack.

Hon kunde känna hur energin undflöt henne allt mer, inget som hon påvisade. Man ska inte visa fienden sin svaghet, det kunde vara allt som behövdes för att ge dem hopp, och hopp var en kraft att räkna med.
 Hon försökte fortsätta andas jämnt, musklerna i hennes lemmar började kännas sega. Lite till, hon gav aldrig upp.
 En ranka på benen ryckte våldsamt, men det såg mer ut som om det fått eget liv och ocskå tog del av de smärtsamma krampandet som dess herre plågades av, innan alla rankor släppte taget om hennes kropp och föll till marken. Ett Triumferande flin, skadeglatt, växte fram på de mörka läpparna, dock släppte hon inte kraften direkt, tog ut på sin vinst några extra sekunder.
 Det första ljudet som ens påvisade att hanen kände smärtan lämnade hans läppar och det skalv till i hennes kropp, följande morr och jämmer fick henne att tillslut släppa på kraften, lättnaden borde vara plötslig och total, ingen extra smärta skulle sitta kvar i hans kropp. Det hela hade egentligen varit en inbillning, aldrig hade han haft skador som kunde smärta honom. Hon antog att hanen var för avtrubbad för att ha märkt att hon gradvis fått en mer ansträngd andningsrytm.
"Fräck nog för dig?" Hon såg på honom, undrade smått vad han skulle göra nu, nyfiken. Inte rädd för en eventuell kommande motattack nu när han slapp plågorna, hon trodde inte hon hade kraft nog att slå ner honom med smärtan igen, men kanske bara precis för att ge honom en stöt. Men samtidigt så brydde hon sig inte nämnvärt, om han valde att ta hennes liv, hon hade ju ändå inte mycket att leva för.

Han hade blivit grundlurad. På grund av tikens ungdom som han inte tagit seriöst. Han låg och flämtade där på marken och kunde knappast tänka. Sedan upphörde det onda. Smärtan klingade av och var borta. Izargo rullade förvånat runt på mage och reste sig hastigt upp. Hans ben darrade lätt efter att han spänt sig så pass. Den skärande och brinnande smärtan var borta, men faktum var att han skulle känna av händelsen i musklerna i några dagar framöver. När han stod upp och återhämtade sig från chocken så talade tiken. Izargos ögon brann hett. Rent bildligt talat. Han kände hämndlystnad nu när han kunde tänka rationellt igen. Han morrade dovt från djupet av strupen. Fräck nog? Hmm. Izargo nickade tankfullt. Rätt under tiken sköt rötter upp. Innan någon riktigt hunnit tänka över detta - Izargo agerade på autopilot - så knöts de hårt runt hennes ben. Izargo väntade inte på reaktion utan lät dem klättra i faslig takt för att dra ihop hennes ben - framben till framben och bakben till bakben - för att fälla tiken. Här var det hon borde kunna klämma in lite smärta igen, och han skulle dunsa pladask i marken igen. Han var rädd för smärtan, men han ville se hur mycket hon hade kvar av den. Han var kanske en masochist, det var väl nu det kom fram. Han ville testa, och han ville skada henne. Åh, han ville skada henne.

Hon kunde se på Vrenen, han var definitivt inte nöjd, och i sitt sinne skyllde han antagligen det hela på henne, när alla fel som lett honom dit egentligen låg hos honom. Han valde att utmana henne, och hon hade varnat honom. Valet hade varit hans.
 Han darrade, musklerna mindes smärtan och kramperna. Hon flinade. Huvudet tippades lätt på sned, han hade inte svarat henne, så han planerade något, och därmed var det bäst att flytta sig, och det var just det hon var i färd med att göra när rötterna bröt upp genom jorden, hann få tag på ett par av hennes pen, även om hon nu fick två fria.
 Iriea hade inte tid, hon hade saker att göra, och den här vrenen verkade inte vid sina sinnensfullabruk. Skylla på henne för saker han lätt kunnat undvika. Det började knastra i hennes päls, det dansade gnistor igenom den, bara som en ytterst kort förvarning, innan de millesekunden senare växte för att dansa ner över rötterna och sedan mot Izargo i ljusets fart. Blixtar med ett bländade ljus. Ljuset var inget hon kunde styra, det var bara en bieffekt, det sprängdes i ljus hetta mellan dem, och lukten av de bränta rötterna letade sig in i hennes nos. Hon hoppades att den sista showen skulle räcka för att hanen skulle rkänna sig besegrad, efter det hade hon inte mycket att ge kraftväg. Hon var visserligen minst lika bra med sina stridtekniker, men hon hade inte tid. 
 Masken låg på plats i ansiktet igen, de numer brända rötterna gick lätt av när hon drog åt sig sina ben.
"Sista chansen" Hon såg på honom, dansade smidigt runt honom, i rörelse för att inte kunna fastna en tredje gång, och även beredd på om han försökte något. Det var uppenbart där hon rörde sig att hon hade full kontroll på alla lemmar, att hon hade kontroll på vartenda ljudlöst steg. Det var hit ett liv av träning fört henne, att kunna röra sig utan ljud var det första hon fått lära sig i livet, att slåss det andra.

Det fanns ingen återvändo nu, men varken triumf eller nederlag fanns i sikte för honom. Han blev dock lite fundersam när blixtar började slå kring henne och tillintetgöra hans kreationer på ett ögonblick. Han vågade knappast röra henne nu. Han rynkade pannan lätt. Izargo hade inte trott att hon hade så mycket energi. Å andra sidan var hon mycket yngre än honom, vilket dock inte nödvändigtvis behövde betyda att han var gammal. Detta var bara dumt. Han knep ihop käkarna. Hans krafter var utdaterade. Hennes var mäktiga. Han kunde inte tänka annat om dem. Han började nästintill få mindervärdighetskomplex. Något han hade nolltolerans för. Han kunde inte ge upp om han upplevde att hans stolthet redan hade sårats. Den värdigaste utgången vore döden, insåg han. Pinsamt att en unge skulle vara den som gav honom dödsstöten, men å andra sidan verkade hon vara en speciell en. Hans blick sökte stint hennes. Han blev så otroligt förbannad när hon hade mage att agera som om hon hade obegränsat med energi kvar. Det var inte sant, det var inte sant. Han ville knäcka henne eller dö i försöket. Izargo såg henne röra sig gracilt kring honom. Under honom, bakom henne, på bägge sidor av henne, minst en meter utanför deras lilla cirkel - ja, därifrån kom hans nästa attack. Han planerade att kasta henne till marken denna gång med hjälp av en stryptag här och ryck där. Han kunde ju i alla fall försöka. Sista chansen, tydligen. Vad han än sade, skulle skämma ut honom. Så han var tyst. [Haha missade delen där Iri sköt på honom så jag skriver om men hade inte hjärta att ta bort hela inlägget bara med tanke på att jag skrev så långt så jag strök bara över det varför säger jag ens det här ok nej men resten blir kort jao]


Han kände stöten, elen, ställa hans päls på ända och han kände stort och obeskrivligt obehag tills blixten råkat sätta stopp för hans tankeverksamhet i nuet. Han kände vagt att hans ben gav vika. Izargo hade nästan bitit av sig tungan i elchocken. Han hade inte vetat om tiken menat att göra attacken så stark eller om han bara var försvagad - men på två röda sekunder hade han förlorat medvetandet. Han hann inte ens känna lukten av lätt svedd, bränd päls. Hon vann. Han kunde inte ens bevittna hennes ansikte. Hon skulle gå sin väg, för att leta efter fakargen som var brun. Hon skulle skynda iväg och Izargo skulle vakna upp ensam och undra var han var. Sedan, när han kvicknat till, så skulle han komma ihåg att han besegrats på ett sådant onödigt vis. Priset han betalade var muskelsmärtor och ett visst trauma som han snart skulle komma över. Han skulle aldrig respektera henne, och han skulle aldrig tala om den dagen då en valp - mer eller mindre - fällt honom som ingen match alls. Han skulle skämmas, men han skulle överrösta skammen med sin högljudda vrede och eldiga beslutsamhet.

[Avslutat ifall inte Skruk desperat vill skriva ett till svar, får inte tag i honom just nu dock.. Men vi bestämde att Izargo skulle tuppa av.]