Lövskogen, en fristad liggandes i ruiner sedan många år tillbaka men en gång i tiden var det en fristad och hem åt många individer. En stor familj som såg efter varandra, tog hand om varandra. Nu är det bara en tom skog, rikt på djurliv men för dom som vet så är det en tom enslig skog med minnen av goda och onda.
En vit större hanne vandrade mellan trästammarna med en granskade blick. Minnen av gott och ont dansade runt honom och bakom hans pannben. Plötsligt stannade han upp och tog ett djup andetag och log lite lätt innan dom ljusa tassarna åter började att röra på sig, med lätta tysta steg ökades takten. Yoru njöt av vinden som slet i den tjocka pälsen när han sprang igenom skogen, slöt ögonen och lät minnena och sinnena bära honom fram över det bekanta området. Likt en pil dansade han elegant mellan trädstammarna för att ta sats och hoppa upp på en stadigare gren och fortsatte sin kurs framåt med slutna ögon. En väg som han hade tagit så många gånger tidigare som ung och ingenting hade förändrats, alla grenar, kvistar och stenar låg på samma ställen som förr.
Dock så var det någonting som inte stämde, någonting som låg i luften fick honom att öppna upp ögonen och sakta ner innan han helt stannade upp på en bred gren högre upp i trädets krona. Huvudet tippades på sida och dom mörka röda ögonen såg rakt ner under honom, det fanns ingenting där ännu men snart skulle en individ passera. En bekant individ och ett litet leende sprack fram. Dom hade ingen vidare kontakt men kanske kunde det ändras på idag, till det bättre eller sämre det visste han inte ännu men hade inget emot att ta reda på.

[Sarabi]

Ett litet muttrande lämnade henne och hon sträckte på sig, ögonen blinkade mot ljuset och ett trött uttryck låg över hennes ansikte. Plötsligt märktes det att hon åldrats.
Sarabi hade inte sovit, men hon hade tagit en stunds vila. Passat på att öva på de tankar hennes syster uttalat åt henne. Lugn. Frid. För det var inte Sarabi sinne som var trött, nej där var hon var pigg och ung ännu, men kroppen var och förblev sliten. Hon behövde vila ofta och det var klart att det var ansträngande för hennes sinne att känna kroppen kämpa emot varje rörelse. Hon ruskade på sig och satte sig själv i rörelse, tog mjuka steg framåt och lämnade det lilla buskage och den sten som fått vara hennes oas. En vind lekte mellan träden, en vind som inte kändes riktigt passande i en så tät skog som lövskogen faktiskt var. Med vinden fördes en doft som fick Sarabi att stanna upp. Kunde det vara sant? Ett girigt leende sprack upp på hennes läppar. SNabbt sökte hon efter sinnen, bröt sig inte in i dem utan kände bara av dem. Det hon sökte fann hon snabbt, snett över henne. Såklart. Onaturliga skapelser till vargar. Hon såg upp.
"Vilken trevlig överraskning"
Sade hon och borrade sig in i hanens blodröda blick.

Mycket riktigt så tog det inte länge fören tiken kom fram. Det lugna leendet hängde fortfarande i dom mörka läpparna medans han tog ett steg rakt ut i luften för att falla ner emot marken. Utan större problem landade han mjukt snett framför henne, sträckte lite lätt på kroppen innan han vände sin mörka blick emot hennes.
"Man kan väl inge annat än att hålla med." tonen var inge annat än lugn och vänlig, hade man backat några år så hade den varit retsam och aningen sträv men inget sådant fanns att finna i hans röst idag. Dom röda ögonen såg sig över tiken och huvudet tippades lätt på sne.
"Ni ser ut att ha varit med om ett och annat."