(privat rollspel mellan Saturn och Åskvilja. Utspelar sig efter dessa rollspel: Saturn, Åskvilja)

Vilja hade stått länge på håll nu och betraktat de gamla klipporna. Hon kunde inte gå för nära då hon inte ville riskera att upptäckas av Ökenvargarna som verkade bo där nu. Hon suckade och såg ner på Fieros sargade brända huvud som hon släpade med sig.
"Jag tror inte vi kommer hitta dem här." Sa hon trött och ironiskt till huvudet, även om hon inte förväntade sig något svar. "Vad ska vi göra nu då?"

Området tycktes se annorlunda ut. Glaspelare som tornade upp sig mot himmelen tycktes visa på att Vitani måste ha funnits kvar här en tid efteråt, men hon var för långt bort för att kunna se några mer detaljer. Troligen hade de slagits mot Ökenvargarna. Vare sig de levde eller ej så var hon på fel plats nu, och eftersom det var så längesen som Devils befann sig här senast när de lämnade de dem bakom sig, så kunde de egentligen befinna sig vart som helst nu. Eller ja, vara döda. Hon borde väl kanske inte förväntat sig något annat. Det var nog lika bra att hon påbörjade den långa vandringen hem igen. Hon sparkade irriterat sand på de grimaserande huvudet som tycktes håna henne nu. "Ja du behöver ju åtminstone inte gå hem."

Hon hade lagom hunnit börja gå igen, släpandes på det för tunga huvudet när hon såg en siluett i skyn, som var allt för bekant. Huvudet slog i sanden med en duns så sandkorn flög åt alla håll.
"Hey, Saturn!" Utbrast hon högt, oväntat glad över att se en annan Devils igen efter att inte ha sett en enda på så väldigt länge. Kanske hade Saturn annan information om vad som hade hänt eftersläntarna.

När han först anlände till Öknen passade han på att vila i utkanten och samla sig lite efter att ha tagit sig hit från Kaiwood. Han hade lyckats få av sig det mesta av resedammet och fått sova ordentligt innan ha  åter tagit till skyn och låtit vindarna svepa honom mot Djävulsklippan. Men det var inte en syn som han förväntat sig som mötte honom när den stora klippan tillslut var sånär som på under honom. Det var inte längre som de lämnat den. Men spår efter de som lämnades kvar kunde kanske skymtas. Vitani’s glaspelare. Vad hade hänt? Det verkade vara sandfärgade vargar som bor där nu. Någon upptäckte de bevingade vargen i skyn och slängde något skällsord åt hans håll. Saturn fick väl rätt snabbt inse att han inte kommer hitta någon Devils här.

Han börjar segla bortåt men någon ropar hans namn och öronen spetsar på huvudet.  Där nere i sanden ser han någon han känner igen. Åskvilja. Smidigt fäller hanen in vingarna mot kroppen och dyker neråt. Han siktar på sanden en bit ifrån tiken så hans vingar inte råkar kasta upp sand åt hennes håll när han fäller ut dem för att landa. Tassarna tar sand och den där kittlande känslan när kornen smiter in och lägger sig mellan  tårna är genast tillbaka igen. Det är dock något han inte saknar med Öknen. Hettan är väldigt påfrestande med.

”Hej. Åskvilja”. Hälsar han henne med en nickning när han går närmare henne.. Hanens gyllene blick faller till det brända huvudet vid tikens tassar.
”Lyckat uppdrag ser jag”. Han flinar lätt men det dör snart bort och han nickar mot Djävulsklippan.
”Det verkar inte vara här”. Vilka han menar borde vara införstått. Den gyllene blicken fästs på Vilja igen. De stora vingarna  rättar till sig vid hans sidor.
”Jag hoppades på att de skulle vara här”. Lägger han till och andas ut i en huff.

Vilja flinade stolt tillbaka när han hade kommenterat Fieros skalle, men det byttes snart ut mot en besviken blick när inte heller han verkade veta något om dem. Då fanns det nog inte så mycket att göra.

Hon skakade lätt på huvudet. "Nä jag har inte heller sett något spår av dem. Jag tror det är lika bra vi ger oss av tillbaka till Blodbergen." Hon såg åt sidan mot huvudet som om hon blev påmind om att han tittade på henne. "och jag behöver få med mig den här dit. Känner du för att hjälpa mig kanske? Jag är trött på den här platsen nu." Hon kunde inte låta bli å känna lite vemod över att behöva lämna utan att få reda på vad som hade hänt hennes bror. Men livet går vidare. Hon fick anta att han hade gått under, och att hon nu inte hade någon bror kvar alls. Inte för att hon egentligen behövde Aru, eller någon av dem men.. Ja det var ju åtminstone skönt att få veta vad som hade hänt. 

Hon sköt undan sentimentala tankar och blev nu istället påmind om hemlängtan hon hade börjat känna. "Hur har de gått för er andra? Vad har ni ens gjort all den här tiden när jag varit borta?"

Vilja verkar inte heller veta var de är. Lika bra att de beger sig tillbaka till Blodbergen. Besviket ser Saturn åt Djävulsklippan igen. Han hade inte sätt något på sin väg hit och om de där sandfärgade vargarna tagit över så är det nog liten chans att de som lämnades kvar är i närheten. Om de ens är kvar i Öknen. Om de ens lever. Öronen vinklad ut åt sidorna för en stund men spetsad snart igen och den gyllene blicken faller på det brända huvudet vid Vilja’s tassar. Han flinar lätt igen.
”Jag kan bära det en stund”. Svarar han lugnt. Ett huvud måste ändå väga en del. Smidigt ändå att bara blocka med sig huvudet. Det är ju ett klart bevis på uppdrag väl utfört och mycket lättare att frakta om man jämför med en hel kropp.
”Vad jag vet så är Malvado fortfarande inte funnen”. Svarar han på hennes fråga.
”Det flesta skulle nog återvända till Blodbergen från Kaiwood. Jag vet inte hur många som fortfarande söker… förrädaren”. Det är vad han vet. Han är inte säker på hur mycket Vilja vet men hon kanske, om hon känner för det, vill dela med sig om hon vet något mer. Utan att han frågar.  Ellet frågar själv om hon vill veta mer. Saturn nickar mot huvudet vid hennes tassar.
”Det där kommer du få mycket beröm för”. Han flinar lätt igen men öronen slukar snart.
”Själv kommer jag hem tomhänt”. Han gör en grimas av besvikelse.

Vilja insåg att det verkar som att större delen av flocken hade letat efter Malvado. Hon hade gett sig av innan de andra hade fått det uppdraget. Hon hade varit själv. Men hon visste mycket väl varför. Med ens fick hon en kallare känsla över sig. Hon hade blivit påmind om varför hon var här till att börja med. I ärlighetens namn var det inte ens säkert att hon hade ett hem att riktigt återvända till. Saturn visste såklart inte skälet till varför hon hade skickats iväg själv på ett uppdrag. Tramptass hade hållit det hemligt. 

Hon försökte le lite ansträngt men undvek att möta Saturns blick igen utan tittade flyktigt på skallen istället. "Jo jag hoppas att han blir nöjd" Sa hon och menade det genuint, och syftade såklart på Tramptass. Hennes framtid hängde helt på honom. Hon kom att tänka på Aisu. Borde hon berätta om henne? Detaljen att hon fick lov att döda hennes dotter. Det blixtrade något i huvudet igen. Det var som att Envidia hade skadat henne på insidan vid deras möte.

"Det är skönt att att han är död nu" Sa hon med en lättad utandning. Nej. Hon ville inte dra in Saturn i det här. Hon var glad att han var här nu, men hon visste också att hon inte säkert kunde lita på honom. Och Malvado var inte hennes uppdrag. Hon ville prata direkt med Tramptass nu bara och få det gjort.

Hon flinade svagt. "Ska vi bege oss då eller stå här och glo i värmen hela dagen? Jag vill verkligen hem nu." 

Han nickar åt henne. De kommer förmodligen båda få veta mer när de kommer hem. Hem. Till Blodbergen. Åter igen får de lämna Öknen bakom sig. Men den här gången är det med målmedvetna steg. Den här gången går de hem. Så länge har han varit borta från Blodbergen nu. Han har hemlängtan. Det ska bli skönt att komma hem. Och Vilja’s sällskap är uppskattat. I början har han väldigt osäker på henne. Men numer är hon en av de han skulle slåss för om han behövde. Liksom alla andra i Devils. Det är i flocken han insåg vad en familj är och han uppskattar dem allihop. Men Malvado förräderi påverkade dem alla på ett eller annat sätt.
Saturn ger Vilja ett mer vänligare leende istället för ett flin. Kanske kan de två lära känna varandra lite mer under vandringen hem?. Han nickar.
”Nu går vi hem”. Så går han fram till henne och efter att ha hittat ett bra grepp så plockar han upp det brända huvudet.  Han rynkar nosen åt den vedervärdiga smaken men förr eller senare vänjer han väl sig.
Så påbörjar de två som vandring tillbaka till Blodbergen.

[AVSLUTAT]