Pågående Event
Senaste ämnen
» Adopterbara designer av Kreft
En historia värd att berätta [Vitani, Aru] EmptyIgår på 23:04 av Yargol

» [Avslutat] Dödslistaaan
En historia värd att berätta [Vitani, Aru] EmptyIgår på 11:20 av Yargol

» I dina ögon himlaljus [Nomë]
En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptylör 23 jan 2021, 12:13 av Nomë

» [VE20]Skulpterande snö[P]
En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptyfre 22 jan 2021, 15:36 av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptytor 21 jan 2021, 10:55 av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» [Avslutat] Titlar
En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» Äntligen hemma [P]
En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptytor 21 jan 2021, 00:33 av Flippa

» Utan mitt liv [Flippa]
En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptytor 21 jan 2021, 00:13 av Flippa

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 En historia värd att berätta [Vitani, Aru]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Sarabi
Pensionerad
Sarabi

Spelas av : Embla | Pensionerad

En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty
InläggRubrik: En historia värd att berätta [Vitani, Aru]   En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptylör 11 feb 2017, 19:40

Var skulle man ens börja?
Den lilla honan som snart var i medelåldern satt och samtalade glatt med två vargar bland bambun och den strålande solen. Man kunde fortfarande känna havsdoften, både från deras pälsar som simmat genom det bräckta vattnet och ifrån kusten som låg mycket nära. De hade stannat för att pusta ut, Sarabi behövde det ofta numera, och för att de tyckt om den här skogen senast de passerat igenom den. De var bara tre vargar som satt och pratade, men med sig bar dem en historia värd att berättas. Vägen hit hade varit lång, kanske främst mentalt och ja.. Vart skulle man ens börja?

Redan inom några månader, kanske ett halvår, så hade det hänt mycket i öknen. Ryktet om att Devils gett sig av hade spridit sig och alla de Ökenvargar som djävularna hållit borta återtog sin gamla hemplats. Snart vågade dem sig även på Djävulsklipporna där tre ungvargar försökte stå pall. Aru hade begravt dem i sanden, en efter en efter en. Vitani hade dräpt dem, slagit sig blodig och spetsat sina offer på spjut av glas. Men tre ungvargar kan inte stå pall en hel öken av vargar, med Tenkais beskydd eller ej. Efter angrepp och motangrepp i en oändlighet insåg dem att de behövde ge sig av. Och när de förlorade Djävulklippan förlorade de också Devils.
Därefter följde en splittrad tid, Sarabi kunde knappt minnas. De ville slåss till sin död, gör ett sista kamikaze-liknande angrepp på klipporna och dö i Devils ära. Aru hindrade systrarna som blev allt galnare under veckorna, månaderna. För Devils kom aldrig och långsamt var de två tikarna tvugna att inse att Devils hade dött. Att det var över, för om flocken funnits kvar hade dem hämtat dem vid det här laget. Sarabi minns hur hon blev närmast apatisk. Hon orkar inte länge försöka bli frisk, hon orkade inte slåss, hon orkade inte leva utan sin flock. De tre vargarna befann sig ständigt på flykt genom sitt forna hem, ökenvargarna krävde hämnd på alla som stupat och utan ett fort hade dem ingenting att sätta emot. Aru försökte sitt bästa, gömde och försvarade dem med sin kraft och tog dem på små utflykter för att muntra upp dem. Talade om det han tyckte var fint med livet och vad ett liv utan Devils kunde innebära. Vitani höll på att bli galen. Det tog henne längre tid än vad det tagit för Sarabi att acceptera att flocken var borta, och när hon väl gjorde det blev hon mer maniskt psykotisk än apatisk. Stackars Aru, Sarabi slöt ögonen och log, han hade fått kämpa med mycket. Inte bara törst och hunger och ökenvargar, utan också två totalt instabila verklighetsfrånvända systrar.
Så kom till slut dagen, då Aruheitous ord slutligen hade effekt. Sarabi insåg det först, de kunde inte hålla på såhär, fly, gömma sig, lida. De behövde lämna öknen. För Vitani tog det åter igen lite längre tid, men när de väl formulerade idén tillsammans så var det som redan beslutat. De behövde bara rada upp fakta och alla såg ju vart den pekade. Så de gav sig av. Lämnade det enda hem de någonsin haft, för den tiden var förbi. Devils var dött och Öknen var förlorad. Sådana tankar kunde fortfarande smärta och det var med just en enorm smärta som de gav sig av. Över savannen, till stranden. Ingen av dem var särskilt stora, den enda som haft potential till att bli det var ganska Aru men i den bemärkelsen var han en besvikelse. Två nervvrak, en av dem med nedsatt lungkapacitet dessutom, och en medelstor karg hade inte mycket att sätta emot världen. Men i sanden var de kungar, och det var i självförsvar som de kämpade sig upp längs med kusten. De fick stanna ofta precis som i öknen, att arbeta i sand var allt för jobbigt för Sarabis lungor även om havsvindarna hjälpte.
Till slut, till sist, nådde dem det som nu varit deras hem i en för dem okänt lång tid. Öarna. De hade ockuperat en egen ö, hållit alla andra borta och bara tagit hand om varandra. För dem hade blivit en familj. Flocken hade varit en familj och nu fanns bara dem kvar. Devils hade liksom försvunnit ur deras medvetanden, ofta talade dem om medlemmarna och fina minnen. Men om äran, kulten och den sanna eldguden sades det numera inget. Det var ett sår som ännu inte läkt, och de tog inte upp det, men de saknade det inte heller. Det var bara.. Borta.
Och det var faktiskt om glada minnen de talade om nu, tre goda vänner som i tre år bara haft varandra. Det hade format dem, mer eller mindre skapat hela deras nuvarande personligheter, och nu äntligen var de bekväma igen. I sig själva, med varandra. Visst låg vissa drag kvar, Aru var som alltid lite konstig och ofta tyst, men han var också varm och godhjärtad och hyste en kärlek för sin familj som ingen riktigt trott att han haft förmåga till. Vitani var fortfarande stundvis hetsig och hysterisk och Sarabi skulle nog alltid vara hetlevrad, men de hade utvecklats så mycket och blivit något helt annat än Rabiesligan. Eller ett helt nytt Rabiesligan. Hennes blick gled från Aru till Vitani till minnet och hon skrattade.
"Ja... jaa"
Sa hon i skrattet och de klara gröna ögonen gnistrade.
"Och minns ni den gången när Cottonmouth skulle försöka vakta reviret och vi var tvungna att rädda honom?"
En liten tår formades i hennes ena ögonvrå då hon skrattade och det var svårt att avgöra om den var skapad av sorg eller glädje, men numera var det oftast den senare. Att tänka på hur allt gått gjorde ont, men att prata om allt som varit gjorde gott. Hon saknade dem, och att tala om dem höll minnena vid liv. De fortsatte dela med sig av minnen, både sådant att skratta hysteriskt åt och sådant att bara minnas med värme. Om hur deras mor gått från att hata valpar till att ha blivit hela flockens mamma, hur Sarabi fått sitt ärr, om stentavlorna Nevada rest och klätt med berättelser i silver, om hur Tass rest sig som ny ledare. De föll tillbaka till att samtala om detta då och då men varje gång kunde samtalen pågå i timmar, det fanns så himla mycket att prata om. Ibland kunde minnena givetvis ges fem minuter innan ett annat ämne stod på tur, men likväl fanns det ständigt historier kvar att berätta. Hade hon haft chansen att stanna upp och se ut över dem så hade hon nog börjat gråta för att det var så sorgligt och så otroligt vackert.


Senast ändrad av Sarabi den sön 12 feb 2017, 16:52, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Aruheitou

Aruheitou

Spelas av : Kyo

En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty
InläggRubrik: Sv: En historia värd att berätta [Vitani, Aru]   En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptylör 11 feb 2017, 21:26


"Och minns ni den gången när Cottonmouth skulle försöka vakta reviret och vi var tvungna att rädda honom?"







"Nej."

"Ja!"


Vitani skrattade även hon där hon satt mitt emot sin syster. "O andra sidan behövde han räddning från i princip allt ... jag menar kommer du ihåg när ..."  Aruheitou låg ned en bit ifrån de två, med huvudet vilande på marken, smått vänt åt sidan. För en utomstående kunde det nästan te sig som att han sov eller inte uppmärksammade de två samtalande tikarna, men dom med skarpare blick skulle notera att ena örat ständigt var riktat åt deras håll. Ja, det var den detaljen, men även en och annan sällsynt kommentar från Aruheitous håll. 

Samtal flöt oftast vidare utan honom, som i detta ögonblick - Vitani fortsatte prata glatt, som om hon inte hört att även Aruheitou talat. För en utomstående skulle det även där kunna te sig som om de två tikarna ignorerade honom, men inte heller där var sanningen uppenbar. Tvärtom - de tre vargarna hade utvecklat en egen typ av konversation, med egna regler.  

De två tikarna hade alltid stått varandra nära, kunnat samtala utan ord - och när de väl talade högt med varandra var det svårt att förstå. Antingen i en rasande takt där de ständigt avslutade varandras meningar, tycktes förstå vad den andre skulle säga innan den var klar - eller med så få ord att konversationen tycktes sig oförståerlig för en utomstående. Aru hade haft svårt att förstå alla, inte bara när Vitani och Sarabi talade. Så han var inget undantag - han stod ofta utanför.

Han missade nyanserna, antydningarna ... Det hade varit plågsamt, förut. Att inte förstå.

Men inte längre.

Allt hade varit tungt, oförståerligt - allt ljus och ljud, det  ständiga hemska oljudet av vargarna ovan jord, av Devilsarna som pratade och pratade vakta reviret aru vakna kom upp ovan jord - plågsamt. Och deras blanka misstroende ansikten då han talade om Mörkret, om dvalan. Han hade bara velat vila. 

Inte längre.

Han hade fortfarande svårt att första de två systrarna. Förstod inte alltid varför de skrattade. Förstod inte alltid varför de pratade om det de pratade om, varför de föredrog oljud framför tystnad. Han hade inte förstått varför de envisades med att vara uppe i ljus och oväsen, eller varför de sov tätt ihop istället för ensamma i en dvala, i tystnad.

Men vissa saker hade han börjat förstå. Meningen med ljuset och ljudet, med rörelserna. Att se Sarabi balansera på stenar över vattnet, en dag då hennes lungor var bättre än vanligt. Att se Vitani ge henne en knuff, den retsamma jakten efteråt. Det var ... bra. 

Och även om han inte förstod varför de skrattade, så förstod han känslan. Det var bra. Ljudet gjorde bröstkorgen alldeles varm. 

Det var så mycket som Aru inte förstod, och aldrig skulle förstå. Och det var något de båda systrarna i sin tur förstod, nu. 

Accepterade. 

Aru var Aru.

Det var ingen som skrek på honom längre, inget mer upp upp upp, vad är fel med dig. Aru skulle aldrig helt förstå vad de pratade om, skulle aldrig kunna kommunicera på deras vis - men han skulle försöka. Precis som de försökte förstå honom. 

(Och vad spelar då enorma barriärer för roll, missförstånd av enorma perspektiv, om bara man kan vila i vetskapen att  alla gör sitt bästa att klättra över muren?)

Vitani skrattade igen. Aru gillade när hon gjorde det.


"Åh ... tänk att den stackarn ens överlevde i öknen ..."

En stunds tystnad lade sig. Bara vindens sus genom bambun. 
Aruheitou lyfte på huvudet. Bilder hade börjat flimra innanför ögonlocken, han återkallade de ständigt irriterande avbrotten från mörkret. Det hade varit så många vargar. Så många, alla Devils. Han hade också varit Devils, och ...

"Cotton-mouth." Sa han långsamt, med en ton av eftertanke och koncentration.

"Mm?"
"Han var också Rosa och vit. Som du."
Ett leende spred sig över Vitanis ansikte.
"Hmm, ja, jo Aru. Det var vi. Vi var syskon."
En stickande känsla i bröstet. Irritation. Det visste han ju!
"Ja, jag vet. Var vi alla. Flocksyskon."
Vitani skrattade till, såg leende mot sin syster. 
"Ja. Men riktiga syskon. På riktigt."
Vitani tog några steg fram, buffade på honom.
"Som du och Elyn? Och Urufu?"

Aru såg på henne ett tag. Jo, han mindes. 
Det stack i bröstet igen. Annorlunda. Han blinkade några gånger. Bilderna av dom, flocksyskon. Och riktiga syskon. Det gjorde ont. Det var annorlunda nu. De hade bara varit en plåga, de ovan jord. De var fortfarande det, när han mindes, men -
Inte längre.

Han vände bort huvudet igen. 

Vitani slängde iväg en blick mot sin syster. Aru vände sig ofta bort mitt i en konversation, det var inte ovanligt. I vanliga fall skulle hon gått tillbaka till att prata med Sarabi - men Aru hade rört sig lite för snabbt, hade vridit huvudet någon centimeter för långt bort. "Aru?"
Till överst på sidan Gå ner
Sarabi
Pensionerad
Sarabi

Spelas av : Embla | Pensionerad

En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty
InläggRubrik: Sv: En historia värd att berätta [Vitani, Aru]   En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptylör 11 feb 2017, 23:44

Bedrövade hade dem varit, men nu hade dem kul. De tre inte-länge-så-unga vargarna som världen vänt ryggen. De hade vänt den tillbaka, inte för att utforska hela landet utan bara för att leva. Och det gjorde dem, under skratt och leenden. Men även Sarabi noterade hanens snabba huvudvändning och öronen spetsades på hennes huvud. Syster påkallade det sekunderna senare. Aru ville inte alltid ha närhet, han var inte som hon och systern, men han var deras bror. En gång flockbror, precis som han påtalat, men också en bror, bror-bror, nu mer än någonsin. Hon mimade med i systerns ord och reste sig upp. Kände igen den där känslan, den som gjorde sig synlig i Aru just nu.
”Saknar du dem?”
Sade hon med mjuk röst, men inte en sån där oj-oj-nu-ska-vi-vadda-o-ta-hand-om-röst utan bara en genuin känsla förmedlad i ord.
Sarabi älskade Aru. Han hade räddat dem och hon var skyldig honom sitt liv. Och Sarabi hade insett att att vara skyldig någon sitt liv inte bara var att vara villig att dö för personen. Det var inte bara att svepa in och slåss likt hon gjort för Tramptass, det var inte att storma ut i krig redo att aldrig få återvända hem för att hämnas en fallen kamrat. Det var även det här. Det var att se den snabba huvudvändningen, att reagera, trösta om det behövdes. Och att vara ödmjuk inför det livet man fått.
Till överst på sidan Gå ner
Aruheitou

Aruheitou

Spelas av : Kyo

En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty
InläggRubrik: Sv: En historia värd att berätta [Vitani, Aru]   En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptysön 12 feb 2017, 01:36

Aru vinklade ena örat åt Sarabis håll. Han såg fortfarande bortåt, och en tystnad föll över de tre vargarna. En annan varg skulle kunna tolka det som att Aru ville vara ensam, inte prata om det - men de två systrarna stod tysta, tålmodigt väntande, utan att pressa.

Ena örat var fortfarande vinklat åt deras håll. Så de väntade.
Aru tänkte. Såg bilderna innanför ögonlocken. Försökte minnas rösterna. Han hade ogillat dom. Utstått dom, det ständiga avbrytandet ... 

Han spelade upp bilderna innanför ögonlocken. Mindes känslan i bröstet - irritation. Längtan till mörkret, att vilja sova.

En bild av Kyoko, hon de slogs med som oftast. Aru. Elyn. Urufu. Reikon. Reikon hade gillat att slåss. Elyn tyst i ett hörn, enstaka blickar åt ett annat håll. Hon hade också velat gå undan, vara ifred ibland. Hon hade varit där då. Inte längre.

Efter att det gått säkert två minuter:
"Jag vet inte."
Han drog in ett djupt andetag, fortsatte tala.
"Nej. Jag saknade aldrig. Ville bara vara ensam. Men det var då. Nu är nu."
Det stack i bröstet igen - irritation, igen. Nej, starkare, det kröp i hela kroppen. Så svårt, att få ner i ord. Förklara.
"Saknar inte. Kanske ... Kan. Kunde."

Ja. Det var svårt. I alla minnen, samma känsla i bakgrunden - låt vara, vill bort, sova, tillbaka till mörkret. Så var det fortfarande - inget annat hade upplevts. Inga nya minnen. Men avskyn kändes inte längre kändes rätt. Stämde inte.

Om längtan efter sömnen togs bort. Om minnet av irritation, av mentalt lidande, tonades ned ... Vad var skillnaden med nu?

Bilden inombords av Elyn, Urufu och Reikon i en sällsynt lek - tävlingen hemåt efter en lektion. Reikons röst hade varit lik hans egen. "Sist hem måste dela lya med Nevada!!" Ett halvt skräckfyllt, halvt spänt skratt från syskonen och de sprang i ilfart hemåt.


Oförstående. Irrritation.

Sedan kontrasten, bilden från bara några dagar sedan. Vitani och Sarabis lek i vattnet.

Lycka.

Känslorna i minnena stämde inte, skulle ha kunnat varit ... Andra.
"Jag vet inte. Det är svårt. Annorlunda nu."
Rösten var för en gångs skull inte övervägande monoton. Den var tvekande, osäker.


Senast ändrad av Aruheitou den sön 12 feb 2017, 02:49, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan Gå ner
Sarabi
Pensionerad
Sarabi

Spelas av : Embla | Pensionerad

En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty
InläggRubrik: Sv: En historia värd att berätta [Vitani, Aru]   En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptysön 12 feb 2017, 01:56

Sarabi tog några steg framåt, men inte hela vägen. Visste att Aru behövde utrymme och stannade på ett sådant avstånd att det var nära för Aru men inte för nära. Noga lyssnade hon på varje långsamt uttalat ord och nickade med i det han sa fast än han inte kunde se henne, väntade tills han talade till punkt och verkade komma till änden på sitt trevande. Det var svårt att veta helt säkert för allt tycktes uttalas med ett mindre frågetecken efter sig. Hon suckade lätt, inte trött och dömande, nedvärderande och himlande med ögonen utan som ett tecken på att hon höll med.
"Jaa"
Sade hon med en stämma som var lugn och trygg.
"Mycket har förändrats. Vi har förändrats mycket."
När hon sa orden log hon med leendet var lite skevt, för det var inte bara glädje i förändringen. Även om hon var lycklig nu och knappt mindes hur livet var innan, de hade varit ensamma så länge och helt ärligt även utom sitt förstånd så länge att allt annat hade tynat bort längst bak i minnet. Visst kunde de skratta åt incidenter, visst kunde hon sakna individerna, men känslan. Den här totala hängivna, dedikerade patriotismen.. Hon mindes inte hur den kändes. Det var inget som höll henne uppe om nätterna men hon insåg det nu. Den där känslan av Devils var borta, helt glömd, hade äntligen gett sig av tillsammans med flocken. Ett litet betydligt ärligare leende lekte i den ena mungipan.
"Jag saknar många från flocken, men jag är glad för att vi är här nu.."
Sade hon med en lugn röst. Sarabi hade förut talat till Aru som om han var ett barn - han hade ju varit ett barn - eller bara en idiot, men nu vad de jämlikar och det märktes på hennes sätt.
"Och utan dig skulle vi inte va det, jag säger inte det ofta nog men tack Aru.. Tack för att du lät oss förändras till det vi är idag."
Ögonblicket var så ärligt att en yngre hon kunde ha rodnat, men istället blundade hon en sekund längre än blott en blinkning och lät leendet bre ut sig fullt på hennes läppar. Hon visste att hon hade sin syster med sig i sina ord.
Till överst på sidan Gå ner
Vitani

Vitani

Spelas av : Kyo

En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty
InläggRubrik: Sv: En historia värd att berätta [Vitani, Aru]   En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptysön 12 feb 2017, 15:08

Aru låg tyst. Jo, dom hade förändrats mycket. Aru hade sett allt. Från Rosavit och eldpäls till något oigenkänneligt. Till en konstant rörelse av hugg och skrik. Till en hög päls på marken med blanka ögon. Till något helt främmande, något Aru inte gillade. Han hade inte gått undan. Innan hade Aru alltid undvikit det han ogillade. Men inte då.

Han sjönk inte ned i sanden igen. Han hade stannat, stannat med rosavit och eldpäls som inte var rosavit och eldpäls längre. Tills dess att dom blev Rosavit och Eldpäls igen. Fast annorlunda igen. På ett bra sätt. Vitani och Sarabi.

Arus ansiktsuttryck förblev blankt, men svansen rörde sig lite lojt två-tre gånger. Han låg tyst någon sekund till, sedan reste han sig upp och gick iväg.



Vitani såg ömt på sin bror då han vandrade bort. Sesan skrattade hon till igen.

"Sarabi, vid Chaibos namn. Se så rörd han blev, vår bror." 

Hon flinade, skakade på huvudet. Hon må ha förståelse för Aru, och givetvis var det ingen lögn - han hade lyssnat och tagit åt sig av vad Sarabi sagt. Detta hindrade henne dock inte från att retas med någon utav dom.

"Och såå fin respons han ger, den pojken. Titta, ögonen tåras! "

Hon gick fram till sin syster med en överdrivet känslosam min, blinkade bort låtsastårar. Sedan log hon igen,  satte sig bredvid henne och såg på då Aru gick iväg. Aru, som räddat de båda. Hon var tyst ett tag, och leendet bleknade en aning. 

"Det är sant, dock. Förstår det fortfarande inte, ibland."

Tiden på flykt i öknen var som en dimma, en mardröm.
Till överst på sidan Gå ner
Sarabi
Pensionerad
Sarabi

Spelas av : Embla | Pensionerad

En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty
InläggRubrik: Sv: En historia värd att berätta [Vitani, Aru]   En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptysön 12 feb 2017, 17:42

Sarabi log, först åt att brodern gick, sedan åt att systern kallade honom just bror. Det hade gjort länge nu och det var vad han var, både flockbroder och familjemedlem i denna lila pakt som var vad som blivit kvar efter Devils. Oftast tänkte hon inte på det men att sentimentalt snack och den sköra stämningen då Aru reste sig väckte tankarna till liv igen. Sedan log hon åt systern gliringar. Ett litet retsamt skratt lämnade henne då hon knuffade till Tani med axeln.
"Som att du var mycket bättre när du satt tyst, lilla Aru nummer två"
Sade hon retsamt men log sedan varmt. Ja, det var sant. Och det var oförståeligt, ibland. Ibland kändes det självklart. Det var ju dem nu.
Till överst på sidan Gå ner
Vitani

Vitani

Spelas av : Kyo

En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty
InläggRubrik: Sv: En historia värd att berätta [Vitani, Aru]   En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptymån 13 feb 2017, 18:14

Vitani antog ett helt neutralt ansiktsuttryck i verklig Aru-style, vred långsamt på huvudet och såg mot Sarabi - och räckte hon ut tungan. 


Sedan fnös hon och skakade på huvudet. Det var ett skämt, givetvis - men nog var hon mer tystlåten än hon varit innan. Det var inte lika viktigt längre att alltid ha svar på tal, att vara den med sista ordet. Hon hade kommit att uppskatta tystnad, både hos sig själv och andra, och den eftertänksamhet den uppmuntrade till.

Sen var det givetvis så att med hennes syster var det sällan orden behövdes.

Hur är lungorna idag?

Hon omedvetet ett djupt andetag själv när hon skickade tanken till sin syster.
Till överst på sidan Gå ner
Sarabi
Pensionerad
Sarabi

Spelas av : Embla | Pensionerad

En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty
InläggRubrik: Sv: En historia värd att berätta [Vitani, Aru]   En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptymån 13 feb 2017, 20:46

Sarabi himlade med ögonen.
"Alltid detta jävla tjat om lungornaaa.."
Stönade hon fram med en tonårslik ton. Suckade och reste på sig igen, slängde lite med huvudet som om en fluga irriterade henne och såg sedan på systern med en enormt trött min. Snart sprack dock masken upp i ett leende. Hon försökte se samlad ut.
"Det är bra, jag känner mig bra."

Den bruna honan kände sig bättre, det var sant, men hon kände också att det gick långsamt. Smärtsamt jävla långsamt. Det hade verkligen gått år - år - sedan skadan nu men hon verkade aldrig komma i form igen. Behövde sova mer än de andra, behövde vila oftare än de andra, kunde inte träna..

"Jag tycker vi ger oss ut på en liten utflykt, prövar vingarna lite.."
Sade hon med ett flin.
"Så fort han är tillbaka då"
Hon slängde med huvudet åt det håll Aru försvunnit åt och det manlika håret flög runt hennes huvud.

Sarabi tyckte fortfarande att det var jobbigt att tala om skadan, av många anledningar. Dels för att det påminde dem om att Devils lämnat dem, dels för att det var Fiero som orsakat den, men kanske främst för att den verkade bli ett permanent handikapp.
Sarabi var en krigare. Hon var en kämpe och det var vad hon fötts till. Nu kunde hon inte ens springa längre sträckor. Vitani visste det men Sarabi ville ogärna påminna henne. Likväl kändes det nödvändigt. Skulle de ta sig ut på äventyr behövde dem kunna försvara sig, Vitani var stabil numera men hon ville inte bli en svaghet.

"Å andra sidan är han ett ganska klent beskydd utan sin sand.."
La hon till sen och blev tyst.

Ville inte uttala det. Ville inte säga det, men jag kan ju inte ens använda min kraft.
Till överst på sidan Gå ner
Vitani

Vitani

Spelas av : Kyo

En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty
InläggRubrik: Sv: En historia värd att berätta [Vitani, Aru]   En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptymån 13 feb 2017, 22:36

"Å andra sidan är han ett ganska klent beskydd utan sin sand.."


" ... men jag kan inte klaga något på honom om att vara klen, om man jämför ..."




Vitani kunde ana de outtalade orden. Sarabi slog ned blicken i en bråkdels sekund, och Vitani kunde ana början till en negativ tankespiral hos sin syster. Det var bäst att försöka distrahera Sarabi när hon började närma sig dessa uppgivna tankar, annars var risken att hon spenderade hela dagen moloken och svår att nå fram till.

"Okej!" 
Sa Vitani, bara en aning för glättigt. Hon svor tyst åt sig själv.

"Då är det bestämt. Dags om leta brodern vår då, vart han nu är tog vägen ..."

Vitani sträckte på sig och tog några lätta skutt bort, såg sig pom för att se om Sarabi följde efter henne, eller om hon hunnit sjunka ned i svårmod.

Hon hade lagt fram förslaget att Sarabi behövde lära om sig helt och hållet - nya tekniker. Som inte drog kraft ur andningen och vilda känslor, utan ur stillhet och lugn. Sarabi hade inte reagerat lugnt på det förslaget, men något hade setts i ögonen - Sarabi hade redan tänkt tanken, men den var alltför svår att acceptera.

Hon ville inte pressa systern mer kring hennes skador - hon hade ingen eld, kunde inte bistå med träning på något vis. Men hon var övertygad om att hon kunde återfå lite kraft och utvecklas ändå. När hon blev ilsken steg fortfarande temperaturen runt henne - kraften fanns kvar. Men hon kunde inte kontrollera den på samma sätt.

Det skulle ta intensiv träning, och hennes eldkraft skulle aldrig bli som förut. Men det var mycket som inte skulle bli som förut, som aldrig skulle bli sig likt - och det var bara att acceptera.

Det blir något ändå, tänkte Vitani där hon sakta travade fram under Bambun. Något bra, om man bara accepterar livet som det utvecklat. Och sedan bygger man därifrån.

En dag, var Vitani övertygad om, så skulle Sarabi kunna ta glädje i framstegen hon gjorde med sin kraft. Inte i stress och prestationsångesten att leva upp som forna krigare av Devils.

Men i den simpla glädjen att hon var en varg med eld i blodet, och en del av henne. Hur stark eller svag den kraften än var.
Till överst på sidan Gå ner
Sarabi
Pensionerad
Sarabi

Spelas av : Embla | Pensionerad

En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty
InläggRubrik: Sv: En historia värd att berätta [Vitani, Aru]   En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Emptytis 14 feb 2017, 00:02

Sarabi log, aningen matt, åt systerns försök. De verkade iallafall vara överens om att fylla de kommande dagarna med någon form utav innehåll så det var ju uppfriskande. Sarabi älskade ön de bott på, det kunde tyckas konstigt men hon hade alltid varit en flockvarg och en flock behövde ett revir. Deras revir hade blivit den där ön. Men till slut var ön även ett hinder, närmast ett fängelse. Tanken var väl att de skulle ligga lågt där ett tag tills hon blev bättre, men hon blev ju aldrig bättre. Sarabi slöt ögonen och ruskade på sig. Hon drog ner en djup inandning genom nosen, både för att bearbeta systern glättiga röst och för att orka med promenaden, vilket bara resulterade i illa kvävda hostningar. Vid Chaibos.
Hennes ögon kunde fortfarande bli orangea ibland, hon hade insett att det var mer på grund utav hennes flammiga humör än hennes flammiga kraft, och just nu blixtrade det om dem. Men bara för ett ögonblick. Att försöka lugna ner sig utan andningen var nästan svårare än att använda kraften. Om hon tog ett djupt andetag började hon hosta, eller så gjorde det ont i bröstet, eller så blev hon yr och oavsett blev hon bara argare. Det krävdes mycket mental styrka, något de alla tre fått sin beskärda del mer utav sedan Devils undergång.
Med ett tillgjort leende gick hon efter sin syster, tog några studsande steg men drog det inte längre än så, dont push it. 
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty
InläggRubrik: Sv: En historia värd att berätta [Vitani, Aru]   En historia värd att berätta [Vitani, Aru] Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
En historia värd att berätta [Vitani, Aru]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Acheratiskogen-
Hoppa till: