Den bevingade unghanen gräver frenetiskt i jorden och försöker utvidga den lilla håla han hittat. Ett litet bytesdjur som han tidigare jagat hade tagit sin tillflykt ner i mörkret och det tyckte Aro var väldigt oförskämt när hans mage kurrar på uppmärksamhet. Gropen blir djupare och djupare men inget bytesdjur syns till i jorden. Hur djupt kan sådana här hålor gå egentligen? Med en butter min sätter sig Aro ner och försöker hämta andan. Han har inte gett upp ännu. Ger man upp så förlorar man och Aro gillar inte att förlora. Med purken min stirrar han ner på jordhögen. Faaast å andra sidan så verkar det inte finnar någon där som har sett hans nederlag så det skulle inte göra något om han gav upp… Men… Duraneir ser allt… Hanens gula blick söker sig upp mot himlen där månens bleka ansikte kan skymtas bakom solens klara skrud. Inte ge upp. Målmedvetet reser sig vargen upp igen och ger sig åter i kast med att utvidga den här hålan. Något borde han ändå få för mödan.

Pax till Myrda + Hedvig

Myrda hade en bra dag. Faktiskt så pass bra att hon hade lyckats promenera iväg från de andra medan hennes syskon och kusiner varit upptagna med att springa så fort de bara kunde. Myrdas bra dag betydde inte att hon kunde springa med dem, men hon tänkte minsann gå, bara för att hon kunde. Det var en långsam, vinglig gång, med baktassar som regelbundet fastnade i varandra eller spretade iväg åt fel håll, men hon höll sig uppe på benen och satte av utan en tanke på att säga till någon annan först. Hon var så uppslukad i att bara gå att hon inte lade märke till de vuxna som roat såg på, eller att Hedvig erbjöd sig att följa efter och se till att hon inte gick vilse medan de andra var upptagna med resten av valparna.
     Myrda gick en lång stund. Stapplande rakt fram utan direkt mål, med en tydlig glimt av frihet bubblande i bröstet. En envis och bestämd form av frihet, men frihet inte desto mindre. Hon noterade knappt Hedvig som troget följde efter. Myrda stegade genom en liten dunge björkar, och fann sig snart stående på toppen av en kulle. Hon stannade när hennes blick föll på den underliga formen som sprattlade i svackan nedanför henne. Det såg ut som en jättestor, mörk fågel. Det tog en liten stund innan hon insåg att det inte var en fågel alls, utan en… varg. Eller något. Den höll på att gräva en grop. Innan Hedvig hann säga något tog Myrda till orda.
     "Du gräver dåligt!" ropade hon ner till främlingen med en valps bestämda ton. Myrda hade faktiskt sett många gropar vid det här laget. Främlingen såg ut att gräva på måfå, som att han inte visste var han skulle gräva för att hitta något han tappat, istället för att forma en bra grop. "Odd är bra på gropar, han kan säkert visa dig hur man gör rätt." Myrda var, såklart, inte det minsta partisk. Hon hade inte heller minsta tanke på att främlingen inte visste vem Odd var. Alla visste vem Odd var, och att han grävde gropar.

(Hedvig gör inte så mycket. Hon sätter sig ner och ser på medan Myrda talar med Aro)

Du gräver dåligt!
Vafalls? Gräver dåligt? Hur kan man ens gräva bra? Gräva gör man för att få tag i maten. Oerhört jobbigt och frustrerande är det. För att inte tala om fruktlöst för det är sällan han får tag på mat genom att gräva ändå. Aro grymtar till och bakbenen viker sig under honom. Huvudet flyger upp och jord flyter åt alla håll. Aro lokaliserar röstens källa och den gula blicken fäst på en liten varg uppe på kullen i närheten. Öronen lägger sig mot nacken när han även noterar den större vargen men denne verkar bara vara åskådare med ett roat leende på läpparna. Aro spetsar öronen när den lilla vargen talar igen. Aro öppnar munnen för att tala men inse att det är många frågor samtidigt som vill hoppa ur munnen på honom så han stänger käkarna igen. Mer än lite frustrerad på grund av att han inte får tag på bytet och för att han är så hungrig.
”Och vem…?” Han pustar och vänder sig mot sällskapet utan att lyfta rumpan från marken.
”Vem är Odd?” Aro har aldrig ens hört om någon som heter Odd som är bra på gropar. Den bevingade hanen ruskar på huvudet för att försöka fokusera igen. Gräver grop… Nej han jagar… Tekniskt sätt…
”Men va?... Jag gräver ingen grop!” Han klapprar med tänderna. ”Eller… jo, tekniskt sätt gör jag det men..” Han rättar till vingarna som hamnat obekvämt när han överraskats av publiken.
”Jag gräver för att få fatt i maten”. Magen kurrar bekräftande.
"Och vem är du som anser dig värdig att betygsätta mitt grävande?" Aro fnyser och sneglar på den större vargen. Osäker på hela situationen.

"Odd är Odd", svarade Myrda som om det var det mest uppenbara i hela världen. "Han är bra på gropar sa jag ju. Har sett han göra massor." Hon hade fastnat i många av Odds gropar, oförmögen att klättra ut på egen hand. Det behövde inte den lustiga främlingen veta. Myrda distraherades från frågorna om Odd av främlingens vingar.
     "Varför har du de där?" Hennes röst landade någonstans mellan nyfiken och anklagande. "Är din mamma en fågel? Kan du flyga med dem? Ser inte ut att vara bra att gräva med. Föddes du med dem?" Myrdas rappa ordflöde stoppades när hon kände en varsam tass mot sin rygg – Hedvig som bad henne vänta lite.