[ Öppet för 1-2 spelare till, komsi komsi! :'D ] 

Han var ännu kvar i Månskogen. 
   Det hade liksom bara blivit så. Han hade tänkt fortsätta vidare, men inte rört sig ur fläcken. Nu när han var alldeles ensam hade han varken någonstans att gå eller stanna, bara någonstans att fly från. Aldrig skulle han återvända till Eriinari, aldrig, aldrig någonsin. Marken där var fläckad med mors och Ezras blod för all evighet, och aldrig mer tänkte han sätta sin tass där. Men han var fortfarande kvar i Ötamon, fortfarande försökte han hitta en lösning. Det hade blivit bättre sedan han jagade eldflugor med den lilla röda flickan. Han kunde ibland sova hela nätter utan att vakna skrikande, även om han grät mycket och ofta. Men ofrånkomligt var att den lille fakargen kände sig ensam. Han hade hela sitt liv varit tillsammans med sin familj, men nu hade den plötsligt ryckts ifrån honom. Och han var så rädd. Så fasligt rädd, för allting som han inte visste något om. Rädd för att det kunde skada honom. 
   I tankarna hade han gått tillbaka tusen gånger, sett samma sekvens upprepas gång på gång. Han kunde förutse varje liten skiftning i mors ansikte, som han i skräckens förlamning memorerat såsom det såg ut i hennes sista ögonblick. Han visste att Ezra skulle ropa innan hon gjorde det. Ändå tvingade han sig själv att se om filmen, att spela upp den från början igen, som någon sorts sjuk tortyr. Ser du här, Ezekiel? Ser du vad du har gjort, eller snarare inte gjort? 
   Valpen var väldigt ensam, och med sig själv som enda, skadligt sällskap for han illa. Det var speciellt när han låg stilla och sov eller funderade som minnena kom över honom, så därför försökte han att hålla sig i rörelse. Han gick omkring i Månskogen, höll minnena på avstånd genom att vara här och nu. Han tränade på kraften, som nu var mycket mer samarbetsvillig. Han tränade på att flyga, vilket också gick allt bättre. Men vad han än gjorde så gjorde han det ensam, och ensamheten blev allt mer påtaglig. 

Skogen omkring den svarta, bevingade valpen lyste med ett gyllengult, varmt sken. Med tungspetsen utstickande ur mungipan fokuserade Ezekiel blicken på den lilla eldflugan som enfaldigt nog lämnat tryggheten bland sina vänner och surrade omkring helt oskyddad en bit ifrån resten av dem, som klumpat ihop sig till en grupp. Han föreställde sig hur en osynlig vind kom från ingenstans och grep tag i flugan, och förde den så nära att han kunde fånga den. Allt detta hände också i verkligheten, men han öppnade munnen och lät den nu mycket ilskna eldflugan sälla sig till resten av flugorna, omtumlad och irriterad. 
   Ezekiel fnissade. Han hade alltid haft livlig fantasi enligt mor, och han kunde nästan tänka sig vad flugan måste tycka om den behandlingen. Ljudet dog fort bort. Allt det här var bara distraktioner. Den riktiga utmaningen kom när han blundade för natten. 
   Den lille fakargen vände sig om, slöt ögonen för en sekund, och började sedan gå, kanske i jakt på nästa distraktion, kanske för att hitta en sovplats.