Rytmiskt arbetade hon sig igenom horden. En hårt packad jordklump på den levande döda vargen till vänster, en jordklump svingades mot den till höger, en spark riktad åt en bakom. Ibland var det så många så att hon kunde klättra på deras ruttnande kroppar.

Theia var inte rädd - hon hade mött levande döda tidigare. Adrenalinet pumpade i kroppen. Höger, vänster, upp, ner, vänster. Det var en dans. Det var bara hon och motståndarna. Hon såg inget annat. Men dansen blev snabbare, intensivare, käftarna kom närmare och stanken blev mer påtaglig. Theia kände att dansen hade blivit mer som en kamp på liv och död. Hon duckade, undvek en dreglande käft och kastade sig sedan med ett vrål in i nästa kropp. Lukten av rök och bränt kött skvallrade om att det brann någonstans på fältet. De hade kämpat i en evighet - eller bara ett ögonblick. Theia kunde inte avgöra. 

Hon hörde vrål av smärta - av sorg - av ursinne från sina flockbröder och systrar och från främlingar. Hur hade hon hamnat här? Theia var rädd. 

[Hoppar in med ett kort inlägg här ^^ ]

| Okej, här kommer snabbspolningen som vi pratade om! Swoop |

Sleazoid
Han hade tappat uppfattningen över hur länge de egentligen hade stridit. Det kändes om att det aldrig tog slut, som om de bara fortsatte att komma hur många de än fällde. Han hade lagt märke till de som anslutit sig till striden, att bland annat Damon var med dem, men han hade inte möjlighet att stanna upp, än mindre ta sig till sin broder. Han fann sig själv omringad mer än en gång, men tack vare skuggorna och diverse flockmedlemmar så lyckades han ta sig ur det utan större problem med endast skrapsår. Han kunde inte låta bli att tacka gudarna för att flocken hade varit så pass samlad som den varit. Han var vanligtvis inte särskilt religiös av sig alls, men när de ställdes inför ett sådant onaturligt, förbannat hot så kunde lite tro ta en långt.
Allt verkade gå enligt planerna, tills en alldeles för välbekant, nu panikslagen stämma fick honom att frysa till mitt i en rörelse.

Himalaya
Trots stanken som gång på gång fick henne att kväljas. Trots sörjan från deras defekta kroppar som kladdade ner hennes päls i rask takt. Trots blindheten hon kände i bristen på sinnen hos sina motståndare. Trots allt det och mycket till så fann den unga honan konstigt nog ett visst skevt nöje i det hela. Hon kunde inte förklara det, men på något sätt så var det tillfredsställande att krossa deras skallar, att se de förbannade monstren falla ihop i högar omkring dem. De skulle falla, utrotas. De var inte menade att existera i den här världen. Hon hade fångat uppmärksamheten hos några av dem, och det var med ett vagt flin på läpparna som hon lät dem komma närmare sig. Hon kunde känna eldflammornas värme slå mot ryggen. De brann högt vid det här laget, och skärmade av vägen bakom henne och till höger. Andra skulle nog se det som våghalsigt, dumdristigt. Kanske var det sant, men hon brydde sig inte. Elektriciteten sprakade om hennes kropp, laddades upp. När de döda endast var någon kort meter ifrån henne så släppte hon lös den el som hon byggt upp, men blixten nådde aldrig fram till liken. Hon hann endast se någonting grått svepa förbi hennes blick innan skräcken tog fäste inom henne. Nej. Nej.

Filia
Elden slog omkring henne. Höga flammor som svepte över det torra gräset och omslöt allt vad de kom åt. Hon kunde röra sig relativt fritt igenom dem, hade vid det här laget lärt sig att inte ta skada av dem. Hon hade dock helt tappat kontrollen över elden, vilket hon nästan hade förväntat sig. Det hade varit en risk att låta den sprida sig, men en nödvändig sådan. Det enda hon kunde göra var att styra bort de flammor som kom lite för nära någon flockmedlem, men även om hon befann sig i närheten så var det svårt. De levde sitt egna liv. Elden var nyckfull. Det var just efter att hon dirigerat om några flammor som hennes blick fästes vid Himalaya, vid flammorna som brann oroväckande nära henne och de döda som närmade sig. Vad höll hon på med? Hon skulle få sig själv dödad. Hon satte av i språng, hade inte befunnit sig särskilt långt bort. Hon kastade sig igenom flammorna och tog mark snett framför flocksystern. Hon hann bara precis få ner framtassarna i marken innan hon kände en skarp, stickande smärta i sidan. Den spred sig igenom kroppen snabbare än hon trodde varit möjligt och fick musklerna i hennes kropp att krampa ihop. Hon skrek, inombords, då hon kände kroppen falla till marken. Oförmögen att spjärna emot, att göra någonting alls. Sedan blev allting svart.

Himalaya
Skräck. Ren och skär panik. Det slog henne som ett knytnävsslag. ''NEJ!''. Hon kastade sig fram till flocksystern i samma stund som hon slog i marken. ''Nej, nej, nej''. Stämman var blott en viskning då hon fäste blicken vid den orörliga kroppen framför henne. Varför var hon där? Varför hade hon kommit dit? Varför hade hon inte sett henne i tid? Hon praktiskt taget hyperventilerade där hon stod, chockad, skräckslagen. Det var först när hon kände hur ett par tänder greppade tag om hennes manke som hon rycktes tillbaka till verkligheten. Smärtan strålade ut i ryggen och med ett morrande så fällde hon kroppen till marken, körde en tass igenom den mjuka hjärnan. Hon sneglade bak mot bettet. Av vad hon kunde se så var det inte allt för djupt. Det hade hon inte tid att lägga några tankar på. Hon vände sig tillbaka till Filia. Vad skulle hon göra? Tänk. Förbaskat, tänk. Hon kunde känna hennes sinne, om än vagt. Sinne, där var svaret. Hon sållade snabbt igenom flocksyskonens sinnen innan hon fann de två som hon sökte efter, sträckte sig ut till dem. ''Yargol! Achilles!''. Stämman var klar och hög, men uppenbart fylld av skräck då hon kallade till sig flockbröderna. Samtidigt så lät hon dem se vad hon såg, förmedlade bilden av vad hon hade på marken framför sig. De behövde veta, de behövde komma. Måtte hon klara sig...

Det hände för mycket runtom honom för att han skulle kunna hålla koll på hur det gick för resten av flocken, men när Yargol hörde sitt namn ropas av en gäll, skräckslagen stämma så visste han att något hade gått fel. Bilden som plötsligt flimrade för hans inre syn bekräftade känslan lika snabbt som den dök upp. Han svepte snabbt med blicken mot Himalayas röst medan han stötte tassarna i ett av de vidriga liken som försökt nå honom.
     ”Malphas, täck min svans! Achilles!” Yargol kastade sig över en av varelserna, trampade ner den i marken medan han satte fart. En våldsam morrning mullrade i hans bröst när han hastade förbi monstren och bort till Himalaya. Värmen från elden som slickade över marken slog emot honom. De befann sig i utkanten av stridsfältet, nära eldringens kant och omgivna av döda, såväl faktiskt döda som de som ännu inte begripit att de borde ha slutat röra sig för länge sedan. Framför Himalaya låg Filias grå skepnad.
     ”Vad har hänt?” brummade han genom djupa andetag efter att ha slängt en blick över axeln för att försäkra sig om att han hade ryggen fri. Hans blick fångade snabbt Himalayas innan den hastigt pendlade över de båda tikarna, till Filia. Kraftflödet inom honom skiftade snabbt när han samlade den helande förmågan inom sig. Han stod nästan över Filia redan innan han kunde få något svar. Han kunde se henne andas. Blod hade spridit sig ut över hennes tinning från insidan av det högra örat. Hennes framtassar var brända. Han kunde inte se mer med en snabb blick, men det och Himalayas framhastade svar var tillräckligt för att han skulle kunna gissa. Det räckte.
     Yargol lade sig ner med ena frambenet vilande över Filias kropp och pannan pressad mot sidan av hennes hals. Ögonen såg stint ut i intet, ner i hennes fäll när han lät de helande energierna flöda genom honom och in i henne. Han kunde känna hennes kropp spänna sig som reaktion på den påskyndade läkningen. Han höll henne fast mot marken med frambenet, ett aktsamt men stadigt grepp som hindrade henne från att rycka eller vrida sig på något vis som kunde förhindra helandet eller skada henne. Han kunde ana hennes skador och hur allvarliga de var. Det fanns varken tid eller möjlighet att här och nu göra ett fullständigt eller snyggt jobb, men det skulle förhoppningsvis räcka.