| Detta är ett ensamroll mellan Sleazoid och Himalaya, två av mina karaktärer. Vänligen svara inte här |

"Jag tror på att de döda som finner frid i själen blir en stjärna som om natten blickar ner på de den höll kär som levande". Hennes ord, så felfria till stämman, ekade igenom den svartvita hanens sinne. Lika tydliga som om hon suttit framför honom igen. Den skogsgröna, lysande blicken var vänd upp mot den stjärnklara himlen. De där orden hade etsat sig fast vid hans minne då hon yttrat dem, då hon hade talat om Dislo, den broder hanen mist endast dagar före det mötet. Han funderade om det var sant, om hon, och alla de andra han förlorat, faktiskt fanns där uppe. Såg ner på de levande. Han kunde inte veta, han hade aldrig besökt den sidan av döden, hade endast sett vart hatet och hämndlystnaden hade placerat en, men han ville tro det. Det fanns särskilda dagar, tillfällen, som var extra tunga. Tillfällen som tog andan ur honom av smärtan som flammade upp inom honom då tanken på att hon inte längre fanns vid hans sida seglade igenom hans sinne. Just den dagen hade det varit en dröm som väckt hanen, fått honom att vandra ut på Solstäppen och sätta sig där under stjärnorna. Smärtan var i det närmaste paralyserande, rev och slet inom honom. Varje dag levde han med tyngden av att ha mist en sådan viktig del av själen, ty det hade hon varit, hans själsfrände. Han hade inte trott på sådant förut, inte innan hon kommit in i hans liv. ''Far?''. En ljus stämma ljudade inte långt bakom honom och han vände bak huvudet för att fästa blicken vid den äldsta dottern av de valpar han hade med Hina. Det var vad hon var sedan kullsystern också lämnat jordelivet den där ödesdigra natten. ''Laya''. Stämman var lågmäld, uppenbart känslosam, men ändock välkomnande. Den unga honan slog sig ner vid hans högra sida och vände även hon upp blicken mot stjärnhimlen, måste ha uppfattat en del av hans tankar. ''Jag saknar dem också, även om jag inte kan minnas särskilt mycket av dem längre. Hur var hon, min mor?''. Det fanns en viss ton i hennes röst, osäker, men ändock en som tydde på att hon ville höra honom berätta om henne. Ett vagt leende drog sig på hans läppar även om hans anlete i övrigt fortfarande speglade tyngden av alla känslor. ''Jag vet inte om jag kan göra henne rättvisa med mina ord. Hon var fantastisk, alltid så positiv och fylld av kärlek, till er och till mig''. Läste hon för tillfället av hans tankar så skulle hon kunna se de minnesbilder som svävade runt i hans sinne, bilder på Hina. Han hade förut hatat tankeläsare, men sedan han funnit sin kärlek i en sådan, och fått valpar med samma krafter så brydde han sig inte särskilt mycket längre. Det fanns viktigare saker här i livet att bekymra sig över. ''Hon fick mig att inse så mycket, vad kärlek var och hur livet borde levas, och för det är jag henne evigt tacksam. Hade det inte varit för er valpar så hade jag nog inte orkat fortsätta leva utan henne. Det är nog svårt som det är''. En låg suck lämnade honom då han slöt ögonen, skakade vagt på huvudet. ''Hon tog verkligen ditt försvinnande hårt, det gjorde vi båda, men jag tror att det var värst för henne. Hon skulle ha blivit så lycklig av att se dig återvända. Se er växa upp. Tanken på att hon inte får göra det smärtar mig enormt''. Blicken vändes återigen upp mot stjärnorna, och en enslig tår tog sig ner för hans ena kind, landade i gräset under dem. Han kände hur dottern lutade sitt huvud mot hans hals. ''Jag hoppas hon på något sätt vet det, att hon finns med oss''. En sval, mild vind svepte sig förbi vargarna, drog i pälsarna och honans lilasvarta lugg. ''Om inte i stjärnorna, så definitivt i vinden''. Stämman han talade med var lugn, och man kunde nästan höra en glädje i den. Vinden ja, den hade alltid en särskild betydelse. För honom så var det en liten del som påminde honom om hans älskade Hinata.