Begreppet tid hade helt förlorat sin betydelse. Tid i sig hade inget betydelse. Hon kände sig bortkopplad, ifrån världen, sig själv, planeten och tiden. Hon hade vandrat genom halva östra numoori kändes det som, även om hon visste att det var en överdrift. Hon och hennes eget personliga spöke hade kommit varandra närmre, och hon insåg att hon faktiskt upskattade Alfdis sällskap. Det bröt den monotona vardagen, och vännen var bra att ha som utkik när hon själv behövde sova. Ibland vandrade hon bara mellan stammarna i tystnad. Hoppet hade falnat och hon visste inte ens varför hon vandrade längre. Occultos var dött, och så var alla som varit del av det. Deras storhet hade inte varit värd mer än aska och vinden hade burit iväg deras namn ifrån de läppar de hunnit beträda.
 Solen var påväg upp på himlen och Iriea, som helt lyckats vända på dygnet, hade slagit sig ner efter dagens långsamma marsch i skogen. Den honungsfärgade blicken sökte efter spöket hon visste fanns i närheten. Hon visste inte hur samtalet hamnat där det gjort men skammen brände i hennes lemmar då hon talade om hur Occultos gått under. Hur de varit ovaksamma, och hur de lätt blivit omringade av hjorden av zombies. Hon talade om hennes egna idioti och om hur Blair behövt rädda henne.
"Det är mitt fel ser du" tvingade hon fram. Rösten skulle fortfarande te sig monoton för andra, men de få skillnader kunde utskiljas för den som kände hene, vilket hon nu skulle påstå att spöket gjorde.
"Han kanske är död pågrund av mig" Blicken lämnade spöket och fästes på hennes egna framtassar.
"Först för att jag var ouppmärksam, sen för att jag sprang" Hon såg på henne igen.
"Jag lämnade honom" Aldrig skulle Iri förlåta sig själv. Blair var den enda varg, även i Occultos som hon litat så på, där hon varit sig själv. Inte ens nu med Alfdis var hon på samma sätt. Hon hade fortfarande masken, bara det att spöket lärt sig läsa henne ändå. Med Blair hade hon tagit av sig masken, han ahde tagit av henne den, och han hae sett henne som den hon var. Smärtan var som en knut i bröstet.
"Jag kommer aldrig hitta honom igen, eller hur?" hon såg åter på spöket. Kanske kunde hon lista ut att Iri höll av den bruna fakargen, kanske var det mer uppenbart än hon trodde, hon hade ändp inte letat efter någon annan än. Men kanske skulle spöket skylla det på skuldkänslorna, så som hon själv.
"Inge illa ment, men kanske vore det bättre om jag var död, begraven och glömd, som flocken" Allt sades med hennes ikoniska monotonaröst.

Alfdis hade aldrig varit särskilt bra på att hålla koll på ur lång tid som passerade. När du var död spelade det liksom ingen större roll, du hade oändligheten på dig.
 Hennes flytande huvud såg på Iriea med ett stórt flin, inte för at det var något att flina åt som de pratade om, men just för att det var sån spöket var.
Hon hörde historien om Zombies som dödade och splittrade flocken och huvet vred sig nittio grader när Iri sade att det var hennes fel.
"Jag tyckte det lät som om det var någon Zombies fel" Fnittrade hon och nickade i luften samtidigt som hennes krop dök upp bara för att visa att hon flöt upp-och ner nu, med tassarna rakt upp i vädret.
 "Som jag ser det är inget omöjligt, han kan vara där ute och leta efter dig samtidigt som vi pratar just nu, det är ett stort land vi lever i, och det är mycket möjligt att han lever än"
 När hon talat klart försvann hon ur synhåll och dök upp precis bredvid den levande tiken och fnittrade när denne sade att hon lika gärna kunde vara död.
 "Om du dog skulle allt ha varit för inget, så länge ditt hjärta slår lever tanken vidare, du är mer än bara Iriea just nu, du är den sista i ett arv, ett arv som borde förvaras, men vad vet jag? Jag är ju bara spöket som hemsöker dig!" Hon ylskrattade och snurrade lite i luften innan hon bleknade bort igen, hon var fortfarande där, bara inte synlig.

Hon visste inte om Alfdis ord var tröstande eller inte, för en utomstående skulle antagligen hennes flin och skratt vara hånande, men Iriea hade kommit att förstå att det var bara så Alfdis funkade, oavsett vad så log ett brett vargflin på spökets läppar. Någon zombies fel? Men vart hade de kommit ifrån? När de lämnat Kawazatri hade det inte funnits några zombies, och plötsligt hade de bara varit där. Överallt. Hon började fundera om det faktiskt fanns någon vars fel de kunde vara. Zombies dök väl inte bara upp? Lik brukade inte bara resa sig plötsligt. Hade det alltid varit så hade Occultos som grund idé inte varit lika mäktigt, de skulle dö efter första mordet. Hon fnös åt tanken. Nu dog de ändå. Nattens skuggor, nu endas ett bleknande minne i en ungdoms sinne.
 Ensam kvar av ett arv? Hon visste inte om hon ville vara ensam kvar. Hon ville inte att allt hon levt för skulle vara förlorat. Hon ville att Han skulle finnas därute, och att de kunde få dem att leva vidare tillsammans. Att Occultos kunde få leva vidare med dem. 
 "Men jag vill inte vara ensam kvar" hon såg på spöket igen. Förutom historien var det nog det mest personliga hon någonsin delat med sig av. Även till Blair.
 "Jag vill bara att han ska finnas därute" Hon såg ut mellan träden.
 "Han var vårat hopp om framtiden, Shady litade itne på någon som hon litade på honom, som jag litade på honom" rösten dog ut. Hon talade för mycket. Hade Shady sett henne nu hade hon definitivt fått lära sig en läxa. Iriea hade alltid önskat att hon skulle växa upp som Shady, men den mörka hade insisterat på att den unga skulle bli bättre. Shady var den starkaste vargen Iriea kände till, och om hon hittade Blair kanske de tillsammans kunde hitta ledarinnan. Iriea skulle gladeligen ta på sig ansvaret för det som hände. Om hon bara varit mer uppmärksam.
 "Jag vill hitta dem, hur otroligt det än är"

Alfdis Hemsökningsobjekt sade att hon inte ville vara ensam kvar och ett lätt fnitter slank ut ur den spökliga vargen.
 "Jag är ju här, och om jag hittar någon av dina vänner kallar jag tillbaka de till dig" Hon nickade kort samtidigt som hennes huvud matrialiserades igen och hon hummade kort.
 "Jag tror han lever någonstans därute, inte skulle han dö om inte du gjorde det" Hon flinade brett mot tiken hon följde efter. "Inget illa menat men han var en stark varg, han skulle inte mejas ner av några idioter som inte fattade att det var döda" Ironin i det hon sade flög henne över huvudet då hon själv var tämligen död men ändå inte.

Alfdis fnittrade och kommenterade att hon också var där. Iri fnös, om det var roat eller inte visste hon inte ens själv.
"Du vet vad jag menar, men tack" Hade någon alls ur flocken funnits runt henne nu skulle de alla ramlat på ändan av chocken. Iri var den stöddiga utvalda som låg i Shadys blick. Hon var den som jobbade hårt för det hon ville ha och inte gav ursäkter till någon eller tog emot hjälp. Att öppet tacka någon var helt enkelt något som aldrig hände. Iriea var inte densamma längre. Inte i Alfdis sällskap. Även om rösten fortfarande inte sade mycket om något alls.
 Alfdis menade på att lik som inte insett att de var döda inte hade en match emot Blair och om hon var ärlig lugnade det henne något. Shady hade ändå valt ut Blair, han hade varit deras beta, självklart kunde itne zombies döda honom. Men hon lyckades inte helt övertyga sig själv. Hon nickade bara åt Alfdis, men svarade inte mer än så på diskutionen.
 "Din mamma verkade inte riktigt passa in i Occultos" började hon istället. Det var spökets tur.
 "Vad flydde ni ifrån?" Rösten lät ointresserad, och hade hon varit samma varg som hon varit när de lämnade djungeln hade on varit det också. Men nu undrade hon faktiskr. Vad var det som fått denna unga hona att dö, och utöver det blivit så skruvad?

Fnysningen rörde inte Alfdis i ryggen, hon svävade fortfarande dr med sitt lilla flin och cirkulerade runt Iriea i luften och hummade kort. 
 "Det var så lite så, kom ihåg, du blir inte av med mig" fnittrade hon och lät hennes kropp försvinna ur synhåll så det bara var ett flytande huvud synligt. När hennes mamma nämndes flög huvudet ner och fånlog rakt in i Iris ansikte och hon började tala.
 "Hon ville bara in i en större flock för att vara säker från våran fader" hon nickade litet och skrattade nu fullt ut "Han kedjade fast de som inte ville, döttrar gav flera döttrar, söner rullades nerför berget mot Kawazatri" hon fortsatte att fnittra lätt, hennes flin gnistrande vit.
 "Jag dog i ett flyktförsök som mamma startade"

Spöket påpekade att Iriea inte skulle bli av med henne, om hon så försökte. Trots att hon inte hade försökt tvilvade hon inte på spöket. Hon gjorde som hon ville, oavsett vad Iri sa, och vad kunde Iriea göra för att få det att sluta? Hon var en våldnad utan kropp. Skulle varit ett perfekt tillägg till flocken, om den funnits kvar.
 Då den döde vännen talade så blev Iri, för första gången hon kunde minnas, äcklad. Deras fader? Menade hon verkligen? Historian fortsatte, Döttrar födde mer döttrar och söner kastades ner för berget. Hon fnös hårt. Vem denna varg en var så skulle hon se till att han mötte Chaibos. Döden skulle få döma hanen. De som inte var villiga kedjades fast. Hon skulle visa vad äkta fjättring var.
 Alfdis dog under ett flyktförsök hennes mor börjat.
 "Du sa att din mor var död?" Iriea hade inte brytt sig då, men den döde vännen hade börjat lära henne vad vänskap var, vad det menades att bry sig om vänner. Lärt henne att det runt omkring var minst lika viktigt som personen.

Alfdis vred litet på huvudet när Iri fnös, hon visste varför hon gjorde det och hon skulle antagligen ha delat de käslorna om det inte vore för att hennes sinne var något förstört av sakerna hon upplevt i sitt liv och även något efter hennes död.
 Iriea frågade om hennes mor och Alfdis nickade litet och slickade sig om nosen, av gammal vana mer än något annat.
 "Blodförgiftning från kedjan runt hennes vrist" förklarade hon och log litet vid tanken om hur sköra vargliv kunde vara, själv hade fruktan för döden lämnat henne i stunden hon dog, döden kändes mindre skrämmande efter man genomgått den en gång och kommit ut på andra sidan utan större men.
 "Det var strax efter flocken blev kapput" fnissade hon "Jag skulle göra henne sällskap, men du vet, jag har just börja leva, så att säga, så jag är inte redo än."

Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, sorg och medkänsla var båda nya känslor för henne, hon visste inte vad konceptet trösta var för något. Hon kunde förstå vad Alfdis gick igenom, men hon kunde inte sätta ord på känslan, eller förstå att den kunde lätta med medkänsla, ett par ord. Känslor var en sak som hennes moderfigur aldrig riktigt förstått sig på själv, och Iriea var uppfostrad efter hennes ideal.
 "Jag undrade förut vad era kedjor var för, vad ni gjort för att få dem" hon mindes vad vålnaden sagt, om deras fader.
 "Ni var båda starkjar än vad jag trodde förut" erkände hon. Avonmora hade inte stått högt i Irieas ögon, hon hade verkat vek, räddhågsen och inte direkt material för Occultos. Iriea tyckte fortfarande itne att honan skulle blivit en bra medlem, men hon såg henne längre inte som svag.
 "Jag har undrat, varför du valde att stanna kvar" hon såg på spöket. Iriea var en rättfram person, och dolde inte sina avsikter med dem hon kände. Det fanns ingen anledning att dansa runt ämnet.

Alfdis flöt omkring sin vännina, kunde de kallas det? Hon skulle kalla henne för det ändå, vare sig hon höll med eller inte.
 Ett fnitter lämnade henne när Iri sade att henne och hennes mor varit starka.
 "Vi är båda döda" påpekade hon och skrattade som om hon just sagt ett helfestligt skämt innan hon gjorde något ovanligt för henne och satte tassarna på marken, löv och andra småsaker passerade rakt igenom dem, men för den ovane skulle det se ut som om hon var en vanlig varg nu.
"Först var det väl för att jag inte kunde låta mamma ta hand om sig själv här, vi flydde tillsammans, och sen nu är det för att jag just fått en smak på ett liv utan kedjor, och jag är inte redo att ge upp det än" hon smilade brett och försvann i en puff "Men nu är jag ditt lilla spöke, Ooooo" fnittrade hon.

Hon fnös igen, ett läte som inte riktigt tedde sig roande, men som var det närmsta ett skratt Iriea kommit sedan Occultos splittrades. Jo det var ju sant, men Alfdis lyckades vara stark nog att trotsa döden, än så länge hade hon inte mött någon i flocken som lyckats med det. Tanken fick den roade känslan att försvinna.
 "Men du är här" envisades hon och såg bort, obekväm med hur ärligt och innerligt det lät ifrån hennes egna käftar.
 Hon lystrade till Alfdis historia. Åter nämndes kedjorna och hon kunde inte ens föreställa sig hur det hade varit. Oförmögen till att se de osynliga kedjor som hon varit bunden i, i form av en hjärtvättning ifrån födseln.
 "Jag har inget emot att ha dig som mitt personliga spöke, faktiskt" erkände hon, och behövde åter se bort över ärligheten i orden. Hon var inte bekväm med något av det, hade blivit pressad i en form sedan födseln. Känslor var en svaghet, och Iriea hade varit allt annat än svag.

Alfdis kände en viss sort av stolthet i att hon fick Iri att fnysa, hon antg bara att det var roat även om det inte riktigt lät så.
 "Men jag är här" lade hon till och nickade "Jag antar att det betyder något, döden kom för mig och gjorde mig bara jobbigare" fnissade hon och suckade litet lätt.
 Hon påpekade inte det faktum att Iri vred bort huvudet varje gång hon sade något hon verkligen menade som var vänligt, Alfdis visste varför det var så och därför lät hon det vara.
 "OoooOOOOooOO" Svarade hon på att vara ett personligt spöke och hoppade genom Iri litet kort och fnittrade.
 "Jag är här för att äta din sjäääääl"