Iwaku vandrade meningslöst fram genom det långa, mjuka gräset. Hans steg var långa, långsamma och utan energi. Han hade vandrat fram och tillbaka i timmar. Vad skulle han göra här näst? Flera månader av vandrande och funderande hade lagt ett bistert uttryck över hans ansikte. Han kunde inte komma fram till något vettigt. Det hon gjort hade skördat hans världsbild från allt som för honom var naturligt. Han hade inte kunnat göra något. Hade hon INTE varit hans syster hade hon säkerligen redan varit död. Ett sådant svek var svårt att förlåta, samtidigt som han förstod att hennes val hade varit för valparnas skull. Det skar i honom att han hade gått emot alla sina principer, helt och hållet. 

Området runt omkring honom var vackert, han kunde se de ståtliga träden när de sista ljumna sommarvindarna drog igenom deras grenar och blad. Det fanns ovanligt mycket harar här, i var och varannan vrå kunde han se dem stilla skutta fram i natten. Han kunde känna kraften från månen när den lyste upp himlen. Den kastade troligtvis ett spöklikt sken över hans ansikte och stora kropp. Han mindes tillbaka, till tiden då allt var så okomplicerat. Han kunde se sina syskon framför sig, Aimar, Morg och Aisu. Som valpar allihopa. Han såg deras röda ögon, gul röda och deras grå pälsar. Han mindes sin mors gula ögon och han mindes Dolor. Han kunde se flocken framför sig, men sedan blev allt mörkt och efter det är alla minnen i en gråskala, de första åren inte speciellt tydliga men med tiden har hans hörsel utvecklats så mycket att detaljerna är obeskrivliga. 

Det fanns så mycket han gick miste om, tiden rusade iväg när han var ensam. Varför kunde han inte bara bestämma sig? Varför kunde han inte välja vilken väg han skulle ta? Varför var just detta val så svårt för honom? Det var frågor han inte hade svar på. Därför letade sig tankarna bort från valet, till minnen som låg allt för långt bort. Allt för att glömma nutid, bara för en minut eller två. Han stod inför ett plågsamt vägval. Han skulle bara reda ut vilket som skulle påverka honom på minsta sätt. Om det ens var möjligt. 

[Pax.]

Betydelsen för det som varit hade blivit obefintlig i samma stund som hon funnit det hon sökt efter. Den hon sökt efter. Från att ha varit så trasig, förvirrad och sorgsen så hade ett iskallt lugn infunnit sig. Måhända att hon fortfarande var trasig. Utan tvekan. Den hon en gång varit fanns inte längre. Faktum var att hon tvivlade på att det ens skulle gå att hitta fragment av den personen om man så genomsökte varenda cell i den tunna kroppen. Men ur spillrorna och resterna som lämnats kvar efter den tragedi hon genomlevt i så ung ålder, hade någonting annat rest sig. En helt ny varelse. En starkare individ. Det fanns inte längre någonting att frukta i denna värld. Ingenting att oroa sig för. Och alla de frågor som de flesta valpar bär på i sin naivitet och ovetskap för vad som finns där ute i världen, de hade besvarats. Alla frågor, alla funderingar, hade fått svar och blivit självklara i samma stund som hon ställts inför den hane som tagit allting ifrån henne.
Kanske borde hon hata honom. Avsky den mördare som förstörde allt som hon en gång levt för. Allting som hon en gång känt till. Men det fanns inget hat att finna i den nätta kropp hon bar. För i samma stund som hon stirrat in i hans ögon, som hon insett hur litet hela hennes väsen var i jämförelse med denna hane, var det som att allting plötsligt var självklart. Det gick inte att förklara. Det var inte tröst hon funnit. Inga ursäkter, inga förklaringar. Vad hon givits var sanning. Kall, hård fakta. Och i det ögonblicket hade det känts som att det var allt som hon någonsin behövt. Allt annat hade krympt i jämförelse med den mörka varelse som stått framför henne. Och hon hade insett att inget annat, ingen annan, kunde erbjuda henne vad denna hane kunde.

Den tvåfärgade blicken hölls stadigt fäst på hanen. Intensiv. Iakttagande. Som alltid studerade hon honom i tystnad, med ett lugn som kunde ifrågasätta vare sig hon fann honom intressant eller ej. Men nog var det intressant. Ingenting med hanen var någonsin tråkigt. Nog för att hon märkte en skillnad i hans beteende denna kväll jämfört med de tidigare nätter de spenderat tillsammans. Hur lång tid som passerat sedan den stund hon funnit honom, sedan hon tagit beslutet att följa honom till världens ände och längre, var ingenting som hon lagt energi på att hålla koll på. Det, liksom allt annat i denna värld, var inte viktigt.
Vad var det som denna natt fick honom att vandra så rastlöst? Vilka tankar rörde sig innanför hans tjocka pannben? Den unga honan blinkade långsamt, lät vinkla huvudet bara någon millimeter åt sidan utan att vika en tum med blicken. Förmågan att kommunicera via tankar, till och med att tränga in i andra vargars sinnen och ta reda på deras djupaste hemligheter, var någonting som hon nyligen insett att hon ägde. Det var en farlig förmåga. Men en fantastisk sådan. Det var dessvärre ingenting hon övervägde att använda sig av i denna situation. Nej. Hanens tankar skulle förbli orörda. Ville han att hon skulle ta del av dem skulle han tala om för henne vad det var som besvärade honom. Tills dess fortsatte hon att endast iaktta i tystnad.

Den mörka hanens blick vändes kort emot den följeslagare han numer hade med sig. Det var hans barnbarn. Mikayo och Mithrile's ena dotter. Hon hade antagligen sett honom den dagen han mördade hennes föräldrar, hans egna valpar. Sedan hade hon funnit honom och med den kalla hårda sanningen hade han berättat för henne, det hennes syskon inte visste. Att det var han som mördat föräldrarna. Men han såg något speciellt i denna unga varelse, något fantastiskt. Ett blankt papper som han kunde forma. Han såg sig själv i henne på många sätt och vis och han hade önskat sig en mentor i så unga dagar. Så han tänkte ge henne det han inte fick själv. Kunskap, träning, en framtid och ett val. Hon fick gå när hon ville, men han valde att dela sina kunskaper med henne och de var oändliga. Med ett "fotografiskt" minne glömde han aldrig något som han "sett" eller något någon sagt till honom. Han glömde aldrig ett minne han tagit från någon, eller en vargs tankar han läst. Det fanns där, lagrat och klart att användas när det behövdes. 

Ethie hade varit ett fantastiskt sällskap den här tiden han varit borta. Det hade varit allt för länge. Han behövde återvända till flocken, för mycket har förändrats och han behöver ta sitt ansvar i sina egna tassar igen. Ethie var tyst, studerade och väntade, precis så som hon borde. Det var inte läge för att diskutera något då han gjorde det med sig själv. Hon var den perfekta lärlingen och han var redo att göra det bästa för henne. Det som skulle få henne att lära sig mer. Hon behövde träffa andra individer också. De kunde inte vandra ensamma åren ut, då skulle hon aldrig få se hur en annan värld kunde se ut. Men som vanligt skulle hon få välja själv. 

Han stegade fram emot tiken, den tomma blicken föll på den mindre varelsen som befann sig en bit ifrån honom. Han var skräckinjagande stor för vissa och för andra var han en jämlik. Men nog var han stor, med långa grova ben och en slank kropp var han både stark och smidig. Han undrade, om hon var redo för sin nästa fas i livet. För prövning, för äventyr? Ja det var nog så han kunde se det, förändringar är alltid ett äventyr. Även om han just nu själv inte uppskattade de val han skulle ställas inför när han väl kommer dit. 

- Är du redo? Redo för Draugai?..

Det fanns ingenting som band henne till den mörka hanen, ingenting som hindrade henne från att styra stegen dit hon själv kände för att gå. Hon hade all frihet i världen, möjligheten att röra sig hur hon ville, se vad hon ville. Men hon stannade vid hans sida. De upplevelser som världen hade att bjuda på, alla de platser hon ännu inte sett och alla de individer som hon ännu inte träffat, det kanske hade varit vad som lockat henne medan hon ännu varit naiv. Ovetande. Men som det var just nu fanns inget behov av att ge sig av. Att uppsöka äventyr och testa gränser. Under den tid det tagit henne att vandra från Blodbergen, sitt födslohem, tills dess att hon funnit han som vägrat lämna hennes sinne sedan första ögonblicket de träffats, hade hon hunnit möta olika sorters individer. Vissa vänliga, alltför vänliga för att hon någonsin skulle kunna återgälda den hjälp de givit henne. Medan andra inte haft mycket till övers för en tunn, skadad valp som vägrade öppna käften och svara på alla de frågor som ställdes. En hona specifikt hade lämnat ett avtryck i hennes unga sinne. En hona bra mycket äldre än hon själv. En hona som burit självsäkerheten hos någon som tror sig vara ostoppbar, så på toppen av världen. Men hon hade sett igenom den honans falska yttre. Det hade inte funnits någon styrka, någonting värt att beundra, innanför hennes kaxiga yttre. Därför hade hon inte bekymrat sig om att visa den äldre någon som helst respekt, ingen artighet. Måhända att hon lekt med döden i det ögonblicken. Mötet hade varit kort, intensivt. Den äldre hade krävt att hon yttrat sig, visat rädsla, respekt... men hon hade inte givit henne någonting. Hade Gudarna velat henne illa hade det antagligen varit den dagen hon berövats livet. Men turen hade erbjudit en hjälpande hand, och den äldre hade valt att gå sin väg istället för att slösa tid på att knäcka nacken av en stum valp.
Ja, honan hade mycket riktigt satt ett avtryck i hennes sinne. Och hon skulle komma ihåg hennes ansikte till den dagen deras vägar korsades igen. Då skulle hon själv inte längre vara någon liten, försvarslös valp. Och den äldre... hon skulle ångra den dagen hon valt att lämna sin moders trygga livmoder.

Tankarna skingrades i samma stund som hon insåg att den äldre hanen lagt blicken på henne. Inte en muskel rörde sig i den tunna kroppen, och ansiktsuttrycket förblev lika kallt och intetsägande som alltid. Så kom han emot henne, och hon väntade tålmodigt tills dess att han stannade upp igen. Varför skulle hon någonsin längta ut i världen när allt hon behövde, allt hon någonsin behövt, fanns här. Rakt framför henne. Det var en ära att få befinna sig i hanens närhet. Att få lyssna till hans ord, ta del av hans kunskap. Få känna den bestämda, hårda blicken iaktta varenda rörelse hon gjorde. Nej, hon önskade ingenting annat än att få stanna hos Iwaku. Han var hennes att hålla nära. Hennes att ta lärdom av. Åh, om han insåg den roll han spelade i hennes liv. Vikten av att få stanna hos honom.
Så talade han, och de mörka öronen knyckte till i en diskret rörelse där de låg vinklade bakåt på hennes nätta huvud. Öronen låg alltid strukna bakåt, endast vid få tillfällen kunde de skymtas stå spetsade. Hon mötte stadigt hans blick, tillät sig själv ta in allvaret i den fråga han just ställt henne. Så blinkade hon långsamt, innan hon sänkte huvudet i en bestämd nickning.
"Redo."