Amanita hade länge hållit sig gömd bland skuggorna, det var ofta hon gjorde så. Vandrade för sig själv, vakade över de hon höll nära hjärtat utan att faktiskt visa dem att hon var där. Hon hade blivit ett med ensamheten, ett liv utan någon större mening. Hon levde med de levande, glädjas av deras glädje och kände deras smärta när livet vände åt fel håll för dem. Hon stod på paus, menad att aldrig få framåt eller bakåt. Och hon hade accepterat det. Hon hade ett tag tillbaka hamnat på en mörk stig, som lett henne på villovägar. Vilket också fått henne att hålla sig undan mer än vanligt, vargars blod lockade åter igen efter ett återfall vilket gjorde att hon höll sig ovanligt långt ifrån de som betyder något. Man kunde känna doften av blod runt omkring henne. Middagen var sedan länge serverad och hon hade bestämt sig för att vandra genom den vackra rosenskogen resten av natten. En varm bris drog stillsamt genom omgivningen, skvallrade om att sommaren fortfarande hängde i luften, men kunde när som helst bytas ut mot höstens råa vindar. 

Hon kunde känna extrem njutning i kroppen efter det nyfällda bytet, samtidigt som hennes livliga inre skrek åt henne i förtvivlan. Vart hade hennes moral tagit vägen? Äsch snart var alla hon någonsin brytt sig om dött av ålder, vad spelade då resten för roll egentligen? Delad i sina tankar vandrade hon ljudlöst kring rosenbuskarna och dess giftiga taggar. Graciöst och vackert tog hon sig fram utan några som helst bekymmer. Hon nådde floden och följde den tills hon fann trappan, dånet från vattenfallet var ovanligt avslappnande, fick henne att tänka på annat. Vad skulle finnas runt nästa hörn? Fanns det ett äventyr även för henne? Undrar vad Dimitri skulle tycka om henne nu, nu när hon inte längre höll sina egna principer. Hon var patetisk. Kort fnös hon åt sig själv och sina tankar. Alla hade väl återfall? Kanske hade han en plan, även för henne? Hon vägrade tro att hennes liv för alltid skulle stå på paus bara för att hon inte längre levde. Hon vägrade tro det! 

[Lite ovant att rolla Nita, gjorde mitt bästa ;)]

Högt över landet skymtade natthimlen mellan spridda moln. Månens skära fick stjärnorna att blekna, men det gjorde den inte mindre vacker. Den var sig lik, till skillnad från så mycket annat. Even fann sig stående i en mindre glänta där han ostört kunde se himlen mellan trädens kronor. Han hade besökt skogen ett par gånger under de gångna månaderna medan han långsamt utvidgat det område han kände. Det var en gammal skog med knotiga träd. Ändå kändes den ung för honom. Den hade inte funnits här innan han... somnat. Innan Mishrails misslyckande. Runtom växte täta buskar och snår, klädda i slingrande rosor vars blommors doft fyllde hela området. Han hade hört platsen kallas rosenskogen, vilket väl inte var mer än passande. Vid hans sida rann den flod han följt en stund nu. Han kunde höra det omisskännliga bruset av ett vattenfall längre fram.
     Doften av blod blandades med den av rosorna. Even sänkte blicken ut i mörkret runtom. Det var en kall doft. Blod som lämnat en levandes kropp. Han satte av längs floden i makligt tempo, men saktade in på nytt när han nådde toppen av vattenfallet. Eller, fallen. Floden föll i etapper, med porlande vatten som samlades bland släta stenar och klippkanter mellan fallen. Längs vattenfallets ena sida slingrade en trappa från botten till toppen. Skepnaden av en högrest varg rörde sig upp för trappan. Det var skepnaden blodsdoften kom ifrån. Even kände inget annat. Han behövde inte se på skepnaden två gånger för att veta vad det var.
     Så de var inte helt borta. Vilka fanns kvar, nu? Fanns någon av de han känt, någon av de från så länge sedan, kvar idag eller var de nya själar?  Even stod kvar vid sidan om trappans topp, bredvid flodens rand, med blicken fäst vid främlingen. Blåaktig till fällen. Skulle han gissa antog han att de varit en tik. Hon rörde sig på säkra, gracefyllda steg. Ett milt leende sökte sig in i Evens anlete.
     ”Akta så du inte halkar. Det vore synd att blöta en så fin fäll.” Han talade inte högt, men klart nog för att höras över nattens tystnad och flodens brus när den andra vampyren kom närmre. Han studerade henne med gul blick. Hon var ung. Så väldigt ung. Utseendet sade ännu yngre, men han kunde känna det i hennes närvaro. I hennes aura. Hon kunde inte vara äldre än många levande i landet.
 
[Ahrg, ledsen att det dröjde att få fram svar. Hoppas det är lugnt vad jag skriver, antar att Amanita troligtvis sett Even där han står xD Har hon förresten lätt glödande päls? Har fått för mig det någonstans men var osäker så valde att inte nämna något om det.]

Ouppmärksam som hon varit hade hon inte till en början märkt den andre. Varelsen. Ja hon gillade inte namnet de gick under och hon kallade inte sig själv varg längre heller. Så varelse var mer passande. De båda var en del av natten, mörkret, dömda att alltid slava under månen och jagas av solen. Fanns det något vettigt med det hela alls? Hennes blick vinklades upp för att möta hans då han talade. Hon förblev tyst, funderade. Varför talade han med henne? Den enda av nattens barn hon mött som faktiskt talade med henne på ett vettigt sätt var Tavar. Och de var faktiskt släkt, om än inte bara som vampyrer utan sedan livstiden. Hon hade trotts allt inte speciellt mycket erfarenhet av dessa, varelser. Kanske borde hon stanna och tala med honom, kanske hade han svar hon inte kunde få på andra håll?

- Säkert? 
Sa hon och tittade ner på sina blodiga tassar, bröstkorgen var även den nedkletad med nästan svart blod som torkat ihop. Det såg inte så glamoröst ut, men det spelade henne ingen större roll. Hon var inte intresserad av att charma en vampyr. Hon höll sig hellre ifrån dem av tidigare erfarenheter. Hennes skapare hade aldrig velat veta av henne, så varför skulle hon lita på någon av dem? De saknade moral, de saknade empati. De brydde sig endast om sig själva och Amanita var, eller ville i alla fall vara så långt ifrån det de stod för. Hon kämpade fortfarande för att hitta tillbaka till sig själv, sin glöd och livsgnista. Kanske var det dags att ta sig ur mörkret nu. Det var på tiden. 

[Du har så rätt så, hon har lätt glödande päls. Grundfärgen är ju riktigt mörkt blå, men skimrar ljusare i topparna här och var :)

Blev jätte kort nu, men blir nog bättre snart xD]

Ett tandfyllt leende flimrade över Evens anlete när tiken svarade. Hon såg på sig själv, där blodet stelnat i mörka fläckar över den skimrande fällen. Slabbigt var inte ett ord Even använde ofta, men i sammanhang som detta passade det. Det hade inte varit någon ren fångst för den andra vampyren. Slarvigt ätande. Han höjde ett av ögonbrynen.
     ”Säkert”, ekade han roat.  Ett lågt hummande vibrerade ur Evens bröst när han satte sig ner. ”Men du ser inte så säker ut.” Han nickade menande i hennes riktning.

Amanita vinklade öronen bakåt, inte helt strukna mot nacken, men definitivt i en gest som visade ett missnöje med situationen. Hon ogillade den helt klart. Hon var inte alls van vid dessa varelser. Trotts att hon var en själv hade hon lärt sig med tiden att hon för det mesta var väldigt olik dem. Än så länge hade hon i alla fall inte träffat någon hon genuint tyckte om, utan snarare tvärt om. Hanen satte sig ner och hon fnös missnöjt och visade tänderna i samma veva som hon slickade sig runt om de blodiga käftarna. 
- Vad vill ni mig?
Sa hon kort. Det var inte mer med det, han gjorde henne osäker. Hon visste inte vad han hade för motiv här i livet eller mål för den delen och hon var ganska säker på att hon inte ville vara en del av det heller. Fördomar. Ja det var något som hade etsat sig fast hos henne ända sedan start. Hon hade lovat sig själv att aldrig behandla sina barn med samma brutalitet som hon själv blivit lämnad med. Vilket hemskt öde, vilket svek. Att bli lämnad. Hon hade behövt vägledning just då, just nu. Hon brukar inte vara så otrevlig, men hon var trotts allt inte riktigt sig själv just nu.

”Åh, inte mycket.” Even visade ingen reaktion då den andra vampyren blottade tänder. Hans min lös dock snabbt upp som om han kom på något. ”Jo, förresten. Jag har en fråga, om du har tid.” En road ton sökte sig över hans anlete. Hon hade all tid i världen. Det hade de båda. Han väntade inte på något svar innan han fortsatte.
     ”Lever Demetrius? Zafrina?” Den roade glimten försvann lika snabbt som han uttalade namnen, och det enda som speglades i hans ögon var ålder, erfarenhet. Det fanns inget varmt kvar i den äldres blick. Even hade ingen aning om hur länge sedan det varit han sett de andra. Längre sedan än vad han troligtvis ville veta. Det hade sin för och nackdelar, att sova så länge. Främst nackdelar. Han hade missat så mycket, och hade inte längre någon aning om ifall de andra fortfarande var vid liv, om de också sov eller om de hämtats av Chaibos ännu. En ung vampyr som denna skulle kanske inte veta, hon var kanske för ung.

Hans ord fick henne att le, ett litet men synligt leende. Av värme från den eldsjäl hon fortfarande var. Det präglade hennes liv som nattensbarn och det var mer än tydligt. Hon föll tillbaka i de mörka hålen gång på gång, så oförutsägbar och okontrollerad. Hon skämdes över sig själv och det gjorde inte det hela lättare att ta sig ut ur. Snarare svårare. Hon frös till is när hon hörde hans fråga. Namnet, eller namnen hade hon inte hört på väldigt länge. Hon stirrade barskt på honom, dömde honom till en början. Precis som de andra. Men kanske var han inte lika dålig som de andra? Hon kände hat över de möten hon haft till sitt släkte och på något sätt drogs denne med i det. Inte så konstigt kanske med tanke på vad Demetri, som hon kallade honom utsatt henne för. Zafrina där emot hade hon bara sett en enstaka gång eller två och delat ytterst få ord med. 
- De levde sist jag såg dem. 
Hennes ord var kalla och en aning stela. Hon hade trotts allt ingen aning om vilken relation de hade till varandra och om hon kunde förvänta sig att denne var lika hemsk som dem. Hon hade ingen aning och hon slogs av tanken om hur lite hon faktiskt visste om de andra. Andra vampyrer. Deras historia här och i världen. Hon kände sig en aning maktlös.
- Det var ett tag sen jag såg dem däremot. 
Hon valde sina ord mer noggrant. Hon hade velat säga Länge sedan, men i dennes ögon skulle flera år troligtvis inte räknas som länge. Hon lät en aning nyfiken och höjde självsäkert huvudet från den misstänksamma positionen. Hon började bli allt mer intresserad av denne varelse, även fast han inte ens berättat en mening om sig själv för henne.
- Får jag fråga, varför du söker dem?

Tiken blev väldigt stilla när orden lämnade Evens mun. Det leende han lyckats locka över hennes läppar försvann och ersattes med en vass blick. En dömande blick. Det var tillräckligt för att bekräfta att hon åtminstone kände till dem. Där fanns ont blod i den blicken.
     Hennes röst var stel och kall när hon bekräftade att de var vid liv. Eller åtminstone hade varit det sist, när nu sist var. Even släppte inte tiken med blicken, men för ett kort slag tycktes han snarare se igenom henne än på henne. Så de var vid liv, eller hade varit det. Hur länge hade de varit vakna? Hade de varit det hela den här tiden, eller hade de fallit i samma dvala som honom?
     Den yngre fortsatte med att det var ett tag sedan hon sett dem. Hur långt nu ett tag var. De kunde fortfarande vara vid liv. Om han kunde finna dem… de var hans säkraste kort för att få veta hur lång tid som förflutit. Vad som hänt, vad han missat. Vad han behövde veta. Vilka som fanns kvar och vilka som inte längre var med dem. Vilka som fallit.
     ”Får jag fråga, varför du söker dem?”
Even fokuserade på tiken igen.
     ”För all del.” Ett brett leende spred sig i hans anlete, ett som inte speglade mycket mer än simpel artighet. ”Låt oss säga att jag inte har sett dem på väldigt länge, och att det underlättar väldigt mycket för mig om de fortfarande lever.” Om de levde och hade något vett kvar. Hur förändrades någon över… hur lång tid? Fanns det något kvar av de han en gång vandrat med? Han fortsatte med lägre ton.
     ”Du råkar inte veta var jag skulle kunna hitta dem?”

Amanita började med ens syna den andre, den äldre varelsen. Monstret. Det var så hon benämnde dem, sig själv oftast. Hon föraktade fortfarande sig själv, vad hon är och att hon inte kan stå för det hon vill. Att leva på djurblod förstod hon inte var hållbart i längden, nog hade hon märkt hur även de odödliga kunde svälta. Det var därför hon alltid "trillat" tillbaka tidigare, det var först den här gången som hon förstått varför. Denna gången hade hon varit så uthållig och haft självbehärskning ända in i det sista. Det hade tagit ett tag innan hon själv insett vad som skedde, men nu var hon tillbaka. I sin fulla styrka och hungrande efter deras blod. Monster var dem allihopa. 

Hon blev en aningen förvånad när han faktiskt svarade på hennes fråga. Dessa Vampyrer, hon upplevde dem alla som så hemlighetsfulla. Kanske för att hon aldrig fått veta något om dem utan varit tvungen att lära sig allt själv. Hon hade verkligen ingen aning om vem hennes skapare är, eller om denne lever. Om de lever. Hennes tankar rubbades tillbaka till verkligheten. Dimitrius lär väl vara rätt svår att ta dö på, hon tvivlade starkt på att han gått hädan. Hon kände viss avsmak i munnen när hon stavade hans namn i tanken. 
- Hur känner ni dem?
Sa hon ganska kvickt efter att han talat klart. Hon skulle nog inte vara till stor hjälp om han ville hitta dem, men det kunde trotts allt inte han veta. Hon log svagt, oskyldigt sådär som hon brukar. Som om hon är den raraste i världen. Nyfiken som hon alltid varit försökte hon utnyttja situationen för att stilla behovet. 

- Kanske.
Sa hon sedan som svar på hans fråga. Vilket indikerade att hon kanske kunde hjälpa honom, men bara om hon själv ville. Hon gillade inte vampyrer, så varför skulle hon hjälpa dem? Det fanns ingen anledning så länge hon inte kunde vinna något på det. Eller åtminstone ta reda på av vilket syfte han sökte dem, eller vad för syfte dem alla hade i denna världen. Det fanns allt för många frågor. Om hon visste mer om dem kanske hon skulle bli visare i sina egna val. Kanske skulle hon förstå sitt egna syfte bättre. Kanske inte. Det var i alla fall värt ett försök. Hon kollade på den neutrala hanen. Han var något mindre, såg ut som en helt vanlig gråvarg, men de gula ögonen glimmade av och till. Viskade om att han var äldre, trotts sitt utseende. Han såg varken ung eller gammal ut. Amanita där emot var fullt utvecklad kroppsligt, men såg väldigt ungdomlig ut. Inte konstigt då hon förvandlats i övre tonåren. 
- Hur gammal är ni?

Kanske.
Evens leende mildrades till ett mindre, förstående sådant. Han hade väl inte väntat sig mer. Det var inte ett nej, men det tveksamma ordvalet och tikens blick sade honom att han troligtvis inte skulle finna några svar här. Nåväl.
     ”En fråga i taget, vännen”, hummade Even lågt. ”Och en fråga för en fråga. Gällande min ålder… Sist jag vandrade här var det över öppen slätt.” Han nickade åt sidan, in bland de krokiga, åldrade trädstammarna i vagt västlig riktning. ”Bergen var inte desamma. Månskogen fanns inte då.” En svårtydd blandning av känslor skimrade tillfälligt, tillsammans med något roat, i Evens blick. Minnen, nostalgi. Det byttes snabbt mot en tålmodig skärpa när han fokuserade på den yngre igen.
     ”Din tur”, uppmanade han lugnt. Hans tidigare fråga hängde kvar i luften. 'Kanske' räckte inte.

[*sprätter till liv igen*]

Amanita lyssnade med spända öron och en nyfiken uppsyn. Hon dolde sällan de känslor som hon kände, så länge det inte gjorde henne sårbar på något sätt. Han talade om skog och berg som en gång varit något annat. Amanita såg sig om, släppte den äldre med blicken och tog in hans ord. Det var alltså en vampyr från en annan tid. Hon vände blicken tillbaka och gav honom ett svagt men synligt leende. 
- Vandra söder ut, Azhekaslätten är min bästa gissning och även där jag såg "honom" sist. 
Sa hon med en bitter ton. Hon ogillade honom, nej hon hatade honom. Det gjorde det hela en aning klurigt, vad tyckte hon egentligen om denna? Än så länge kunde hon inte finna någon anledning att hata honom, men att han ens ville söka upp de två andra gjorde henne en aning tveksam till inställningen gentemot honom. 
- Så hur känner ni dem?
Hon åter upptog frågan, inte för att han hade dåligt minne på något vis utan snarare för att hon ville poängtera att hon ville få ett svar.

Han besvarade hennes leende med ett eget, milt. Söderut. Azhekaslätten. Honom. Så bara Demetrius då. Hennes ton, sättet hon betonade sina ord, var sträva. Bitande. Det gjorde Even nyfiken. Vad hade hon för relation till de Gamla? Det var inte känslor man bar utan grund. Såklart, om hon inte själv varit villig så kunde han gissa sig till ett dussin olika anledningar.
      ”Vi var… gamla bekanta. Befann oss i samma områden under en längre tid”, svarade Even när hon återupptog sin fråga. ”Huruvida jag fortfarande känner dem…” Han skrattade kort; ett lätt, avvisande skratt. ”Vem vet hur mycket mossa de har odlat mellan öronen sedan sist.” Han höll tikens blick med halvslutna ögon och ett vidare, avslappnat leende.
     ”Och du? Det låter inte på dig som att ni stryker varandra medhårs direkt.”

Hon lyssnade, så de var gamla bekanta alltså. Ja hon klandrade honom inte, det var säkert mer vanligt att de sökte varandras sällskap än att de sökte de dödligas sällskap, som hon själv gjorde. Hon kände mer samhörighet med dem än med sina egna, mest för att de fick henne att känna sig levande och mer sårbar på något sätt. Förutom när hon jagade förstås. Hans ord fick henne att naturligt och lättsamt skratta till, smått förvånad över hanens lilla "skämt" om man kunde kalla det de. 
- Man kan säga att vi har väldigt olika åsikter helt enkelt. 
Sa hon, mest för att förenkla det hela. Hon hade stött på dem båda några gånger och Demitri även ensam, men aldrig hade hon funnit något annat än avsmak för dem båda. Inskränkta varelser som ser ner på alla andra. Hon ogillade det skarpt. Det fanns nog inte en chans i världen att de någonsin skulle komma överens och därför ägnade hon heller ingen tid till att försöka ändra på det. 
- Så vart har ni varit om ni varit borta så länge att det var slätt där det nu är skog?

Det var tydligt att hon inte uppskattade de andra. Olika åsikter. Even log bredare när hon fortsatte, ett leende som bara delvis nådde ögonen.
     ”Åh, lite här och där. Sträckt på benen. Passat på att få lite ordentlig skönhetssömn.” Han viftade tillgjort med ena tassen, ett tydligt skämt. ”Det var länge sedan jag var här.” Han satt tyst en kort stund, övervägde vad han kunde få ut för information av den yngre vampyren, innan han fortsatte.
     ”Och du? Har du någon plats att rekommendera för en som varit borta ett tag?” Even höjde roat på ögonbrynen. Hon fick tolka frågan bäst hon ville. En plats att se, jaktmarker, det spelade ingen roll.

Amanita lyssnade och lät ett lättsamt leende synas i hennes ansikte. Han kanske inte var så dum i alla fall. Hon tänkte att hon inte behövde döma honom innan han ens fått en chans att visa sig annorlunda. Fast om han gillade de andra två och kunde kalla dem vänner hade hon svårt att tro att deras principer någonsin skulle vara de samma. Men de kanske inte behövde ha samma åsikter, så länge han inte ville trampa in sina i ansiktet på henne så verkade han faktiskt vara rätt okej att dela natten med.
- Jag trivs bra på de flesta platser i Numoori, men Ken-Yak ligger mig nära, men så även bergen. 
Sa hon och funderade. Det berodde nog mer på att hon alltid trivts bättre i bergen än i öknen. Till skillnad från brodern. Hon undrade hur han hade det nu. Tyvärr hade hon för länge sedan valt att inte lägga sig i sina blodslinjers liv mer. Hon skonade dem hellre från smärtan av att bli påminda om vilket kort liv hon fick. De klarade sig bra på egen hand. 
- Men jag tror det beror på att jag är uppväxt i bergen. Vilka platser har ni sett hittills? Sen ni återvände?

Ett kort, bekräftande ljud lämnade Even när honan talade. Ken-Yak hade han sett, och var ärligt talat inte särskilt imponerad. Det hade sina vyer, men han hade sett nog med sten för en livstid eller två. Han lät blicken glida uppåt, mot trädkronorna, för ett ögonblick medan han funderade. Blicken sökte sig dock snabbt tillbaks till tiken igen när han svarade.
     ”Jag kommer norrifrån. Sett en del skog, stora slätter. Mycket berg. Jag har sett ditt Ken-Yak. Det ligger kanske inte lika högt på min lista som din, men vi kan väl inte alla ha samma erfarenheter.” Han ryckte lätt på axlarna och sänkte nosen med ett tandat leende. ”Månskogen är vacker. Och den här.” Even lät blicken svepa över den andras skepnad. Hon behövde göra något åt det där blodet, det skulle bli envisa tovor. ”Här finns en del skönhet att finna.”
     ”Är landet lika vackert österut?” fortsatte han efter att ha mildrat sitt leende en aning.

Amanita log smått vid hanens ord. Hans röst var på något sätt väldigt avslappnande att lyssna till och vid varje mening hade hon släppt lite mer på sin misstänksamhet. Den hade med minuterna som passerat bytts ut mot nyfikenhet. Nyfikenhet till denna äldre vampyr som vandrat på jorden, ja hon kunde omöjligt veta hur länge. Det var intressant att få veta att världen ständigt förändrades, det gjorde det lättare för henne att acceptera att hon också ändrades fortfarande. Hon kunde bli det hon ville i framtiden, om hon kämpade. 
- Det är det som är det intressanta i ett möte, när man har olika erfarenheter. 
Sa hon sedan och nickade då han sa att månskogen var vacker, det höll hon med om. Även om det var länge sedan hon var där så var månblommorna alltid lika vackra. Hans nästa ord fick henne att kisa en aning emot honom, menade han Itrozo eller syftade han på henne? Hon var visserligen van vid att bli kallad vacker och blända de dödliga med sin skönhet var inte svårt och hon kände sig trygg i den situationen. Det här var annorlunda. Ovant, om hon nu ens tolkade honom rätt. Vad kunde hon säga egentligen, hela Numoori var egentligen hennes hem på sätt och vis. Som vampyr kände hon inte att hon hörde hemma på en specifik plats, även fast hon gillade vissa mer än andra. Hon vandrade, ständigt, mestadels för att hon inte hade något syfte eller någon plan. Hon hade inget direkt mål och därmed ingan plats som hon höll nära. Hon behövde inte stanna någonstans. Därför strövade hon vilt omkring, utan riktning.  
- Kaiwood är en fantastisk skog, Numoorislätten är en mäktig skönhet och som levande spenderade jag även en tid i öknen, men det var aldrig riktigt ett hem för mig. Jag vandrar mycket. 

Even höjde lätt på ena ögonbrynet. ”Öknen låter som den perfekta platsen för lite solbad”, kommenterade han skämtsamt. Den perfekta platsen för sand och grus på oönskade ställen.
     ”Jag gissar att du har mött och sett mycket spännande. Många intressanta vargar. Där är mycket att missa för den som inte vandrar.”

[Heck yea långa svar, min specialitet!]

Hon nickade endast till svar, ja öknen var verkligen som ett stort solbad. Haha ironiskt nog så var hon sedan länge dömd att hålla sig undan den, vilket också gjorde öknen till en av de sämre platserna för henne att besöka. Å andra sidan så gjorde det henne verkligen ingenting. Tankarna gled iväg till sin gamle vän, Malvado. Hon undrade hur han hade det. Vart han var. Kanske borde hon söka upp honom. Tid för henne var inte värt så mycket längre och det hände att den rann iväg alldeles för fort. Deras tid med henne försvann helt enkelt. 
- Så sant. 
Hon förblev tyst en stund men vinklade sedan fram öronen emot främlingen. Han hade trotts allt inte varit som hon väntat, förvånande nog, men skenet kunde absolut bedra. 
- Hur var ni när ni var i livet?
Hon ursäktade inte sina personliga frågor, livet var för kort för att inte fråga när man väl undrade över något. Hon undrade om han som många andra förlorade sin moral, sitt liv, sina principer när han hade förändrats. Hon gjorde det till och från, utan tvivel, men på något sätt lyckades hon alltid hitta tillbaka till sig själv. Med eller utan hjälp. Hon var och ville bli bättre.

Even studerade henne medan hon funderade. Förändringen i hennes anlete var inte stor, men den fanns där. Frågor, nyfikenhet. Den fråga hon yttrade fick en plötslig glimt att tändas i Evens ögon. Ett brett flin spände över hans läppar och rynkade roat hans ögonvrår.
     ”Levande”, skrattade han hjärtligt, ett ljud som började långt ner i bröstet. Skrattet dog dock ut lika snabbt som det dykt upp, ersatt med en behagligare min. Hon roade honom. Beroende på vad hon hade för törnen i sidorna med de andra vampyrerna…
     ”Vad är ditt namn?” En fråga för en fråga.

Hans svar fick henne att smått roat flina tillbaka, det var något med honom som hon inte kunde sätta fingret på. Hon kunde inte läsa honom, det var näst intill omöjligt. Hon hade ingen aning om ifall han var den han utåt visade sig vara och hon kunde inte genomskåda hans avsikter, som ibland var så enkelt att se hos andra. Hon gillade det egentligen inte, men spänningen i det hela var alldeles för härlig för att gå miste om. Levande, ja nog hade det varit så. De båda hade varit levande, en gång i tiden. Han för väldigt många mer år sedan än hon själv. Det var därför hon ville veta, hon ville veta hur dessa år hade förändrat och format honom, till vad? Det var vad hon ville veta. Hon ville veta vad han var för något. En djävulskt bra skådespelare, eller var han fortfarande kapabel till att känna med andra varelser?
- Amanita. Och vem har jag nöjet att få tala med en natt som denna? 

Even vände huvudet på sned i en djup nickning, en rörelse som nästan snuddade vid en bugning.
     ”Nöjet är på min sida”, hummade han varmt. ”Du kan kalla mig Even.” Han hade burit många namn. Namn som haft sin tid, sina liv, och som nu var döda. De hade misslyckats, och ur deras aska föddes han på nytt. När han rätat på sig och åter tog till orda var det med en lättsamt inbjudande ton.
     ”Vad säger du om en promenad, Amanita? Två nattliga själar emellan? Så att vi kommer undan det här brusandet.” Han nickade vagt i riktning mot vattenfallet vid sidan om. Flodens forsande kunde vara behagligt i sig, men Even fann det inte passande som bakgrund till ett samtal. För att fylla tystnaden, kanske, men han föredrog att det inte försökte dränka deras röster.

Hon gillade hanens sätt att föra sig, det gjorde honom intressant, mystisk. På ett väldigt artigt och väluppfostrat sätt. Han kändes gammalmodig, men det var i hennes ögon absolut inget dåligt. Hon log charmerande mot honom då han talade. Hon hade precis tänkt fråga detsamma, då hennes tassar snart otåligt skulle börja trippa på stället. 
- Jag skulle precis föreslå detsamma. 
Sa hon och ett lättsamt litet skratt lämnade henne och stegen styrde hennes längs med stigen bort ifrån vattenfallet. Ganska snart började hennes vänstra öga skifta i violetta toner innan det tillslut gick över i sin vanliga neon turkosblåa färg. Det brukade alltid ta ett litet tag efter att hon ätit och hon kände sig mer uppfiskad än vanligt. Kanske var det tack vare sällskapet.
- Ni hade varit borta ett tag, vad fick er att återvända?
Sa hon med mjuk ton. Hon var inte alltid iskall och stenhård. Nej tvärt om så var hon väldigt känslospridande för att vara "död". Det speglade hennes mors personlighet väldigt mycket. Hon gömde inget, när hon var arg visade hon det lika mycket som när hon var glad, besviken, ledsen, lättsam. Det var det som gjorde det så enkelt för henne att gömma sig bland de levande. De misstänkte ytterst sällan vad hon var för något. En fördel, men också en nackdel.

De följdes åt bort från vattenfallet, och djupare in bland skogens åldrade stammar och krokiga buskage. Rosornas doft hängde stark i luften, trots att blommornas knoppar slutits inför natten. Stundom föll månskenet genom bladverket ovan.
     ”Det blir lätt lite ensamt med åren”, hummade Even till svar. Han blev tyst en kort stund, tankfullt betraktande skogen runtom dem, innan han åter tog till orda. ”Brukar du jaga här, Amanita?” Han synade henne tydligt ur ögonvrån. Synade blodet i hennes fäll, studerade hennes anlete.

- Det fick bli så.
Sa hon när hon konstaterade att han synade blodet i hennes fäll igen. Hon visste att hon behövde jaga för att överleva, men hon visste också att självkontroll var något hon byggt upp med tiden. Hon ville lära sig jaga utan att döda. Att leva på djurblod gjorde henne både svag och tillslut skulle hon svälta. Det var helt enkelt inte en möjlighet att utesluta vargblodet. Så hon skulle föraöka och kämpa till det yttersta.
- Hur är det att överleva de man känner, sin familj?
Hennes ord var fyllda med undran. Ingen direkt oro, men nog störde det henne. Ännu hade hon inte behövt oroa sig över det hela. Då hennes föräldrar redan var döda och hennes bror hade hon inte sett sedan de skiljts åt som valpar, men hon hade vänner. Och en av dem var inte längre en ungdom direkt. Hon hade aldrig stött på en vampyr tidigare som var så pass mycket äldre eller vettig för den delen att hon faktiskt kunnat fråga. Kanske gjorde det henne sårbar och svag i hans ögon, men det spelade henne ingen roll. Hon hade sin tid här och han hade sin egen, de hade bara råkat snubbla över varandras väg en natt som denna.