Det fick bli så. Even höll kvar blicken vid henne ur ögonvrån. Så en tillfällighet. För att hon råkade vara här. Han gissade att hon inte hade någon fast källa, av vad hon sagt om sitt vandrande. Inga egna.
     Even vände hela ansiktet mot henne när hon fortsatte med sin fråga, men blicken vandrade redan efter en kort paus vidare ut bland skuggorna istället. En mer tankfull min föll över hans anlete. Hur är det att överleva de man känner? Hennes undran var tydlig. Han hade redan förstått att hon var ung. Sin familj? Hon var ung nog att ännu vara bunden till de levande. Hon hade en lång väg framför sig, om den föll stadig under hennes tassar.
     ”Det var så länge sedan”, svarade han lågt. Han var tyst ytterligare en stund innan han fortsatte, med en ton fylld av gammal acceptans. ”Du kommer bli påmind om hur kort och flyktigt livet är många gånger.” Om hon levde så länge. Man lärde sig att ta vara på dem.
     ”Får jag be dig om en tjänst, Amanita?” Trots ordvalet så fanns där en ton i Evens röst som sade att det egentligen inte var en fråga. Det mjuka leendet han vände mot Amanita stod i kontrast till den skarpa blicken. En plötslig spänning hängde i luften.

Hon hade tänkt svara på de första orden till en början. Hon visste redan hur kort det kunde vara och hon hade blivit påmind om det mer eller mindre varje natt sedan dess. Det skulle helt enkelt inte sluta. Hon undrade hur det skulle vara att förlora sina vänner. Skulle hon stänga av? Inte känna något alls, eller skulle hon sörja dem som hon borde göra? För hon visste ärligt inte hur hon skulle reagera. Nog hade hon sörjt sin fars död, dagarna efter hon slitit honom i stycken. Det hade varit en hemsk syn. Hon blinkade och tittade åter på honom när hans ord fick henne att återvända till nutid. 
- Ja visst får du det.
Sa hon och log svagt, fortfarande smått försjunken i sina tankar. Frågan var trotts allt fri för alla, sedan var det upp till henne om hon respekterade den eller inte. Å andra sidan hade hon ganska enkelt för att undvika andra vampyrer så frågan var om hon ens skulle träffa honom igen. Om hon nu inte valde att söka upp honom. Något sa henne att han var mer trubbel än vad han verkade vara, men ändå blev hon nyfiken. 
- Vad är det för något jag kan tänkas hjälpa dig med?

”Åh, det är inget svårt.” Han slöt ögonen delvis när hon mötte hans blick. ”Jag vill inte att du jagar i den här skogen.”, fortsatte han med samma mjuka leende, men med en påtagligt allvarligare ton än tidigare. En som stod i kontrast till det avslappnade uttrycket. ”Jag kommer inte hindra dig, men jag har… vänner här, och det skulle inte göra mig glad om de kom till skada.” Det fanns ett underliggande, outtalat hot i hans dovare stämma. ”Ditt sällskap är välkommet, så det vore synd om det hände något som vi kunnat undvika.”

Amanita väntade spänt på vad han skulle be henne om. Vad det kunde tänkas vara, Fast vad egentligen kunde han tänkas begära av henne, på så kort tid som de konverserat? De var inte direkt bästa vänner heller. Inget svårt, hennes öron spetsades och hon gav intryck till att hon var nyfiken. Hon lyssnade och förblev tyst ända tills Even talat klart. Ett mjukt leende gav hon honom och nickade självmant emot honom. 
- Åh, självklart.
Sa hon med vänlig stämma, men hon lät också allvarlig vilket visade att hon förstod. På något sätt kände hon mer samhörighet med hanen nu än tidigare. Att han också hade levande vänner, som han på något sätt värnade om. Det var inte vad hon hade förväntat sig, men å andra sidan så var kanske inte alla vampyrer som hon trodde. Eller så spelade han bara väldigt bra. 
- Jag brukar hålla mig ifrån att jaga, för det mesta. 
Sa hon med ett smått oskyldigt leende. Det var sant, att hon för det mesta levde på djurblod. Hon försökte i alla fall och hon hade ingen anledning att ljuga om det.

Even hummade bekräftande åt hennes svar. Han nöjde sig med det, för nu. När hon fortsatte att tala så pendlade han åter med blicken över hennes skepnad, innan han lät den stanna vid hennes anlete. Hon brukade-? Ah. Det förklarade en del.
     ”Jag förstår.” Han gav Amanita ett mjukare leende som svar på hennes eget.
De fortsatte en stund i enkel tystnad. Even lät tankarna vandra för ett slag, blickande ut i skogen runtom. När han tog till orda igen var det ännu leende, med ett lätt ursäktande tonfall.
     ”Jag är ledsen att jag behöver göra vårt möte kort, men jag har lite att se över innan gryningen.” Han saktade lugnt av, och mötte Amanitas ögon när han stannade. ”Det var trevligt att träffa dig, Amanita. Du är välkommen att söka upp mig, om du skulle önska.” Hans leende breddades. ”Tills vi möts igen.”

- Detsamma Even. 
Svarade hon bara och log emot honom vid hans sista ord. Nåja det hade trotts allt varit ett ganska trevligt möte. Han hade varit allt annat än vad hon förväntat, men kanske var hon allt för naiv för att hoppas på att han skulle vara någorlunda lik henne själv. Men nog fanns det en gnista inom henne där som hoppades. Fast om han kände Dimitius fanns det nog inte så mycket hopp för honom trotts allt. Å andra sidan kanske han kunde vara vettig nog att behålla som bekant. Eller något liknande. Hon valde att inte se efter honom utan själv tog hon riktning åt ett annat håll. Hon hade saker att uträtta själv och hon hade definitivt fått ny energi och nya mål att ta tag i. 

[Kort men avslutar här :')]