Tystnaden låg som en dödsdom över den unga tiken. Med blicken sänkt och öronen vinklade bakåt såg hon minst sagt moloken ut.
Men det var inte över ingenting som hon hade denna dystra uppsyn denna kväll, nej. Utan allvarliga saker upptog tankebanan. Det faktum att den nyfunna flocken inte alls verkade passa henne, som hon från en början hade tyckt att den gjorde. Kanske hade hon ändrats, utvecklats, och blivit som en vagel i ögat. Åtminstone i hennes. Länge hade tillhörighet varit allt som betytt något, då ensamheten hade ätit av den då bittra själv som funnits inom henne. Men nu var det just tillhörigheten som bekymrade henne..

Några fåglar sjöng i fjärran, ljudet nådde långt i den svala men fuktiga luften. Dimman hade börjat tjockna som gejsrarna uppenbarade sig i fjärran. Först när Mara hörde utbrottet av en utav dom förstod hon att stegen hade burit henne längre bort från TBBs territorium än vad som varit hennes tanke. Nå väl. Kanske skulle detta innebära lite spioneri som på gamla goda tiden?
Just som den tanken slog henne gnistrade det till i de himmelsblå ögonen - och ett litet förväntansfullt leende krökte de strama läpparna.

Den gyllene hanen hade vandrat länge utan att stanna. De få korta rasterna hade tillägnats jakt och... ja, han hade väl mer sprungit än vandrat. Han bara kände att han behövde komma bort. Försvinna ett tag. Bort. Från vad? Det fanns ju något som drog honom till Lövskogen. Eller någon rättare sagt. Men han var tvungen att komma bort. Det har hänt allt för mycket på kort tid. Därför hade han sprungit. Vart han tänkt springa hade han ingen aning om. Han hade bara sprungit. Träd hade susat förbi, liksom buskar och annan växtlighet. Sedan hade han funnit sig i Eriinari. Hade han tagit vägen förbi Kaiwood? Eller hade han pulsat i snön på snöslätten? Han hinner inte tänka. Kroppen hålls i rörelse. I hetsig språngmarch. Tungan hänger så långt utanför munnen den bara förmår. Andningen är ökad, liksom hjärtslagen. Smärtan. Smärtan efter sår som håller på att läka. Han måste ha ansträngt sig så mycket att såret på skuldran åkt upp. Han känner varm klibbig vätska rinna ner för ena frambenet. Blod?

Han stannar upp. Står en stund bara stilla och andas. Det känns skönt. Tankarna känns inte lika förvirrande. Han känner sig faktiskt lugn förutom den ökade pulsen. Öronen står spetsade på huvudet och den vassa gula blicken sveper matt över Eriinari. Det darrar lätt i ena frambenet. Det vars skuldra är skadad. Hur kunde han hålla sådan fart och ignorera smärtan? För att han är van att ignorera smärtan. Och såret har ändå delvis läkt. Så det är ingen risk att det kommer bli problem med det allt eftersom tiden går. Man kan ju hoppas i alla fall. Han fuktar nosen med tungan och sätter sedan kroppen i rörelse igen. I lätt lunkande denna gång. Lätt haltande på ena frambenet.

Som tankarna på en oskyldig, hah, lek uppenbarade sig i hennes sinne så letade sig en doft in i den bruna nosen. Knappt en hundradels sekund gick innan det var bestämt. Hennes nya "offer" hade gett sig till känna. Mer eller mindre frivilligt. Dock hade det förr hänt ytterst sällan att den som föll i intresse för Maras underliga sätt att roa sig far illa utav det. Men vem vet, tiden som TBB kanske har satt sina spår? Blodiga spår.
Nosen vickade från ena sidan till den andra. För att spionera på någon måste man ju förstås finna denne någon först.. Vilket inte verkade vara särskilt svårt då den mysk från vargen genomsyrades utav en järnliknande doft. Blod.
Tveksamt vreds ena örat bakåt. Var det ett bytes blod, eller möjligtvis främlingens? Fast vad spelade det egentligen för roll, i vilket fall som helst så var nog vargen mer upptagen med sitt så spårningen och spionaget skulle bli betydligt enklare. Kanske behövde en ringrostig varginna ett lättare offer att förfölja. Även om faktumet inte gjorde henne allt för glad.

En gejser sprayade marken omkring den med hett vatten, varpå några få utav luften nedkylda små pärlor landade över ryggen och manen. Men det var knappt så Mara märkte det. Spårandet var i full gång, och för var steg som hon tog kom hon närmre. Den mysk-mättade doften kunde inte ljuga för henne. Det var säkert.
Just som blicken föll på den gyllene hanen gick det upp för henne att det inte fanns mycket att gömma sig bakom i detta landskap. Så med ett lågmält fnysande sjönk kargen kvickt ihop mot marken, i hopp om att det höga gräset skulle dölja hennes närvaro. Men blicken släppte inte för en sekund främlingen.

Han haltar fram i sakta mak. Helt obrydd om omgivningen omkring honom. Gejsrarna får blåsa på som de vill. Han ser bara till att hålla sig borta från det heta vattnet. Och det gör han faktiskt med lätthet.
Men så stannar han upp. En röst i hans huvud viskar om en annan vargs närvaro på gejserslätten. Det är smidigt att ha sina "spioner" när man inte har koll själv. Hanen flinar lätt. Sedan sätter han sig enkelt ner för att invänta främlingen som verkar vara på väg åt hans håll.
Den långa svansen sveps omkring tassarna och den vassa gula blicken hålls fäst på en punkt långt framför honom. Där är han säker på att kunna skymta främlingen snart. Så han sitter bara där och väntar. Tänker inte ge sig till känna eller avslöja att han redan upptäckt henne. För visst är det riktigt störande när man siktat in sig på ett byte och sedan bli avslöjad innan man hinner göra något. Det är vad han själv anser i alla fall. Fast å andra sidan är han inte så snäll av sig alla gånger.
"Ni kan resa er upp för jag vet redan att ni är där". Hörs hans stämma ljuda. Främlingen tycks gömma sig i gräset. Han fortsätter flina gott.

Förvånat spärrar honan upp de ljusa ögonen. Redan upptäckt? Kanske var hon mer ringrostig än vad hon först hade trott.. Detta var nästan... Eller vänta. Det var pinsamt. Irriterat fnyser den lilla vargen åter till innan det tvåfärgade huvudet sticks upp ur gräset med den fluffiga manen spretande åt alla håll. En surmulen min böjer mungiporna lätt neråt som ögonen åter smalnar av något. Såsom de oftast är.
"Hur kan du redan ha sett mig..?" Mumlar Mara halvhögt som hon sakta och avväpnande sätter sig upp. Trots allt så är bråk inget som verkar särskilt lockande, med tanke på att främlingen är större än henne. Fast de brukar ju trots allt de flesta vara.
"Eller svara inte på det där." Säger hon snabbt, något högre. Sedan tystnar hon som hon något oförskämt synar den andre. Det var ändå denne som blödde, och inte något bytesdjur. Fast det beror ju på hur man ser det.
Efter ett tag kan hon inte låta bli att påpeka det uppenbara.
"Vet du att du blöder där?" Frågan hänger lite i luften som tiken menande tittar på skadan som kontrasterar rött mot den gyllene pälsen.

Han studerar tiken. Ett flin vilar på hans läppar och tycks inte vilja försvinna. För han finner tiken lite roande faktiskt. Att hon blev så sur av att han upptäckt henne. Just som han hade förutspått. Det är så kul att reta andra. Det var länge sedan han hade gjort det för att roa sig själv. Öronen klipper till på huvudet när hon mumlar och sedan säger åt honom att inte svara. Då gör han väl inte det då.

"Ja, jag vet om att jag blöder". Öronen lägger sig i nacken för en stund. För den som gav honom det såret är något som den gyllene verkligen inte tycker om. Avskyr. Och någon gång ska han ge igen. Öronen spetsas igen.

Det ena ögonbrynet skjuter i höjden. Varför ler han så? Fann denne guldklimp det roligt att hon inte lyckades smyga sig upp inpå honom. Ena örat slokar lätt åt sidan medan det andra stramt står rätt upp, liksom som om hon är så upptagen med sina tankar att hur öronen står inte spelar någon roll. Äsch, för tillfället så kände kargen inte för att konfrontera den andre om leendet som vilade på hans läppar. Men hon var desto mer intresserad av såret som genomsyrade luften med den järnartiga lukten.

Hannens minspel avslöjar ett och annat om såret. Men Mara vill veta mer, hon är ju trots allt nyfiken av naturen.
"Varför har du fått det?" Slänger hon ur som medan blicken intresserat studerar såret noggrant. Det är något underligt med det. Liksom gammalt fast nytt. Förbryllat rynkas pannan smått såsom områden alldeles över nosen.
Plötsligt går det upp för henne; detta är en främling. Hon vet inte ens hans namn. En vaksam glimt tänds i ögonparet som det förflyttas från såret upp mot den andres blick. Försöker fånga den.
"Förresten, mitt namn är Mara." Hon tystnar för ett slag. "Du får ursäkta min framfusighet." Trots att orden var artiga så verkade ursäkten knappast riktigt ärlig. Det var mest som en formalitet eller så. Rösten var även något mer reserverad än tidigare. Ibland kunde tiken verka yngre än vad hon faktiskt var. För ibland betedde hon sig som en tonåring.

Han vill helst inte tala om såret. För då måste han tala om HONOM oxå. Och det tycket han inte om att göra. För avskyn för den svarte hanen är stor.
"Jag kan väl säga att jag fick det av fienden". Det är ett bra sätt att formulera det på. För inte är han vän med den svarta hanen underlig kraft som kan skjuta benspjut med tassarna. En underlig kraft och den gyllene måste lära sig att övervinna sådant. Han fuktar nosen med tungan och den vassa gula blicken möter tikens blå.
"Mitt namn är Zodiac". Presenterar han sig. Ignorerar hennes ursäkt om framfusighet. Det är inget han bryr sig om. Han blev lite på gott humör när han kunde störa hennes överraskningsmoment. Hon hade väl försökt se honom som bytet. Men det är Zodiac som ser andra som bytet. Det är inte världens lättaste att smyga sig på honom. Omöjligt faktiskt. Om han inte skulle vara så svag att han inte kunde göra någonting åt det vill säga. Och så svag har han väl aldrig riktigt varit ännu i sitt liv.

Fiende, eh? Mara kunde inte hålla emot det lilla leende som kröp fram längsmed de mörkbruna läpparna. Denne hane kanske var rätt intressant. Vargar med fiender tenderade att vara det. Mer aktion i deras historia, även om hon inte stött på särskilt många som delat med sig av sådant med henne. Fast det var ju trots allt historian som formade en individ som skulle vara värd att lära känna. Om detta var fället med herr Guld visste hon inte än. Men än så länge hade det ju inte direkt varit tråkigt, det kunde hon inte påstå.
"Jag förstår. Fienden, så.." Ena örat viftade till lite. "Oturligt." Stämman var intetsägande, men något ytterst lite road. Hela tiden viker hon inte undan med blicken, inte ens för en sekund. Inte på ett hotfullt sätt, nej, utan som för att visa att hon inte var en vekling. Även om hon inte såg ut som mycket för omvärlden.
"Zodiac." Ekar hon tyst för sig själv som hanen precis tystnat. Vilket annorlunda namn.
Ännu en gejser brister ut i ett hett regn i närheten, vilket får Mara att hoppa till, som resulterar i en skamsen min och att hon bryter ögonkontakten för ett slag. Hon hade trott att gejsrarna var längre bort, men denna var inte långt bort alls, det var nästan så hon fick hetvatten i pälsen igen.

Han kommenterar det inte vidare. Har ingen lust att tala om den svarte. För han förstår sig inte på den svarte. Han kommer nog aldrig göra det. Men om han får chansen så skulle han faktiskt inte ha något emot att ta livet av den svarte. Även om det kommer såra den han älskar djupt. För avsky. Kanske även hat. Och kärlek är lika stora krafter har han fått erfara. Men när de sätts mot varandra visas ens sanna sida. Och Zodiac har aldrig varit den som står för allt det goda. Han är inte sådan. Det är bara hon som har lyckats locka fram sidor hos honom som han hittills aldrig velat veta av.

Ena örat vinklas åt sidan för att lyssna på gejsern som får ett utbrott. Sakta därefter vrider han lojt på huvudet och studerar vattenkaskaden. Uttråkad. Sedan vrider han huvudet framåt igen. Fäster den vassa gula blicken på tiken igen. Mara. Är det ens värt att lägga hennes namn på minnet? Det är sällan han möter på samma varg med än en gång. Såklart har han mött på undantag. Men inte många.

Under tystnad studerar hon den andre, han verkar knappast vilja samtala mer. Egentligen så hade hon tagit sig hit för att komma bort från andra vargar för att tänka. Eller kanske bara bort från TBB och Kaiwood? Dom skulle säkert inte ens sakna henne ändå. Det var ingen inom flocken som hon direkt gjort sig en bekantskap med, inget värt att bygga vidare på. Vilket endast var bra. TBB var inte för henne. Ibland var hon säker på det. Men hon var rädd för vad det skulle innebära att bli flocklös igen. Skulle den där otäcka känslan skölja över henne igen?
Kargen ruskade på sig, nästan nyvaket. Hon hade fastnat i tankar som hon stod inför en varg som hon inte alls kände. Dumdristigt.
"Bäst du ser över din skada, Zodiac." Med de orden började hon lunka därifrån. Inte ett hejdå eller ses igen. Utan bara det.

Han sitter stilla. Rör sig inte. Gör ingen min eller någonting när tiken tar till orda och sedan börjar gå därifrån. Lätt för henne att säga. Hon vet inte hur han fick skadan. Och dessutom är den nästan läkt. Det är bara ytligt som den gått upp igen. Det är inget som han kommer ha problem med särskilt länge. När tiken är borta. Han bryr sig egentligen inte om att se efter henne. Så reser han sig upp och sveper till med den långa svansen som sedan antar en höjd pose just för att den är så lång och inte ska släpa i marken. Sedan börjar han själv gå. Åt något random håll. Han vet inte var han är på väg.

[AVSLUTAT]