Himlen rumlade som om själva skogen var ute efter att sluka honom. Hjärtat bultade så våldsamt att det kändes som att han personligen var skyldig till att ha förargat alla himlens och skogens gudar. De vidgade ljusa ögonen irrade runt mellan stammar och trädkronor, nästan som att valpen väntade sig att träden skulle rycka upp sig själva med rötterna och börja jaga honom. 
Men det var inte ovädret som fick Valendore att i paranoia rusa fram, inte heller var det mörkret eller ensamheten. Det var den olidliga tystnaden mellan blixtnedslagen. Den här tystnaden var fel. Som om skogen vore.. Död. Ett märkligt gnyende kom från djupt i hanens hals innan han bet samman och klippte av ljudet igen.
Död. Vargen, nej, det förtjänade inte att kallas för varg. Det hade luktat död. I regnet hade stanken varit olidlig och hade Valendore inte varit så skräckslagen hade han utan tvekan kräkts upp det lilla han lyckats äta. 
Ändå hade där funnits ett stråk av fascination, kanske var det bara på grund av sömnbristen, men intresset var onekligt. Tills det attackerade. Han bad till alla gudar han någonsin hört berättas om, gudar han aldrig förrän nu hoppats var verkliga. Låt Varya vara okej. Det hade följt efter honom. Eller hur? Låt Varya ha klarat sig.
Om och om igen slängde han blickar bakom sig, ögonvitorna konstant blottade. Varelsen hade inte varit synlig på länge nu. Valendore hade ingen aning om hur länge han sprungit. När hade det slutat regna? Skulle han springa rakt in i gryningen snart? Var doften av kadavret han fortfarande kände faktiskt färsk eller spelade rädslan på hans sinnen? 
Valpen ruskade på sitt gråa huvud. Tänk inte. Spring. 


OFF: Privat med Rengar!

För blotta ögat såg det här ut som vilken annan skog som helst. Liksom majoriteten av andra skogar hade även Relictus träd, buskar och snår. Men när man väl vandrade in i den blev man snabbt varse om att det lurade någonting mer här, att det inte bara var ett hem för bytesdjur och ordinära vargar. Rengar insåg ganska snabbt att skogen inte var som alla de andra skogar han vandrat i. Men då han satt högt upp på sina hästar så var det ingenting han bemödade sig att ta till sig. Han var ju Rengar - någon modigare och bättre än honom fanns det ju inte!

Skogen var förvånansvärt tyst, och även om det inte var kallt så hängde det ändå en kyla i luften. Ju längre in i skogen han gick, desto mer var Rengar tvungen att erkänna att det kanske inte hade varit en sådan bra idé att vandra in här, trots allt. Men han fortsatte, fast beslutsam om att inte vara en fegis, även om ingen av vikt skulle se honom om han bara vände och gick tillbaka.

Det tog inte lång tid innan han verkade ha vandrat in rakt i ett åskoväder. Då och då kunde han se hur himlen lystes upp av en blixt, och strax därpå knallen som följde. I vanliga fall hade Rengar inga större problem med oväder, han visste så väl om att chansen att bli träffad av blixten var oändligt liten. Men tillsammans med skogen, och speciellt med den tystnaden som var mellan blixtarna, blev allting rätt kusligt. Rengar försökte skaka av sig känslan så gott det gick, han kunde ju inte bli rädd! Så det var med vaksamma steg, och sinnena på helspänn, som han fortsatte sin färd genom skogen.