Key
Utvandrad
Spelas av : Lullu | Utvandrad
|  Rubrik: In my Veins...  ons 22 feb 2012, 16:18 | |
| Meaning of Life Rip out your Eyes Get Up!Hjärtslag.
Snabba hjärtslag, ansträngd andning. Hög puls. Mörker.
Tassar trummade emot svart, hård, plan mark. Det klickande ljudet av klor som slår i hårt underlag upprepades gång på gång, ekade mellan de höga bergsväggarna, skapade en takt, en sorgsen viskning, tillsammans med ljudet av droppande vatten.
Mörker.
Andetagen blev tyngre, flåsande, ljudet av tassar och klor som slår emot hård mark högre, takten snabbare.
Tystnad.
Hjärtslagen hamrade inuti bröstkorgen, lungorna för små för att rymma tillräckligt av den syrefattiga, dock så fuktiga, luften som smakade instängt mellan de höga väggarna. Tystnaden så tryckande att den fick det att ringa i öronen, allting så mörkt att man inte kunde uppfatta den minsta skugga, minsta rörelse... Allt som fanns att finna var tystnaden. Och mörkret.
Klickandet återuppstod då tassarna åter fördes fram över stengolvet. Pulsen fortfarande hög. Hjärtslagen fortfarande hamrande, snabba. Andetagen nu tillbakahållna, kontrollerade, kvävda.
Ljudet av vatten hörs inte längre, men man kan känna lukten av det. Mörkret är kallt, fuktigt, smakar och luktar instängt, tillåter inga skepnader, skuggor, rörelser att visa sig.
Kylan tränger genom päls, genom hud, muskler och kött, biter tag i märg och ben. Styrkan sugs ur den kropp som färdas genom mörkret, ork och vilja är inte längre existerande.
Instinkt tar över.
Men vad för instinkter äger en varelse, en tingest, ett monster, som kan hjälpa när bara mörker och kyla går att finna.
Detta är hem. Detta är fängelset. Detta är himmelriket.
Klickandet uppför, hjärtslagen är för låga för att ljudet ska kunna eka mellan väggarna, andetagen existerar inte längre.
Tystnaden har ersatts med en röst, en låg viskning, lika lätt som en vindpust. Inga ord går att uppfatta. Bara en svag viskning, upprepandes gång på gång, utan riktig mening.
Blinda ögon ser sig omkring. Allting som går att finna är mörker, becksvart mörker, kyla...
Kraftiga käkar säras, huggtänder osynliga i mörkret, ånga och saliv blandas med den kyliga luften. Blod, tjock, svart som olja, rinner utmed läpparna, blöter den mörka pälsen, droppar ner på den hårda ytan. En metallisk smak ligger på tungan, blandar sig med smaken av den instängda luften... ögonen sluts.
Viskningarna blir högre, tydligare, kylan intensivare.
Ögonen öppnas, blickar blint omkring sig. Ingenting finns att se. Ensamheten står tätt intill, låter rösten bli högre, ta ett stadigt grepp om trumhinnorna...
Smärta.
Blodet droppar i större mängd, kroppen vrids i onaturliga vinklar, meningslösa försök att undkomma den smärta som bara växer sig större. Saliv hänger i långa trådar från de svarta läpparna, bröstkorgen hävs och sänks häftigt, spjutet som stuckits in i hjärnan pressas djupare.
En vit blixt.
Ljus.
Ögonen sluts, kroppen pressas emot det hårda underlaget, klorna river över den blanka ytan, inget fäste finns att finna.
Ett gurglande ljud uppstår i mörkret, flåsandet återupptas, rispandet av klor över sten kastar sig emot de höga väggarna. En hostning, blod flödar över tungan, ur käftarna, droppar från nosen. Rösten skriker, ekar innanför pannbenet, eldar på smärtan som pressar kroppen tätare intill marken.
Vilse.
Tårar pressar sig fram, blöter kinder, blandar sig med blod och saliv. Ryggraden spänner sig, klor river desperat över bloddränkt mark, muskler skakar, okontrollerat.
Kippande efter luft, blodfyllda lungor, meningslösa hostningar.
Tystnad.
Mörker.
Ögon öppnas.
Tillbaka stirrar vita ögon.
Stilla kropp... utmattad.
Svart spegel.
Gurglande andetag, kraftansträngning, klickandet av klor på tassar som lyfter kroppstyngd. Saliv och blod dinglar från nos och käke, hänger i långa trådar.
Spegelbilden är ren. Inget blod. Inget saliv. Inga tårar.
Blod täcker synen på höger öga, huvudet sänks. Spjutet sitter djupt, smärtan bränner längst ryggraden... men spegelbilden är ren. Inget blod. Inget spjut. Ingen ekande röst.
Skär tunga fuktar nosen, glider över läpparna, slickar bort blod och saliv.
Lidande. Trött. Ynklig, desperat, rädd. Svag.
Motsatsen finns i den blick som stirrar tillbaka.
Makt. Styrka, självsäkerhet, mod, energi. Kraft.
Ingen röst. Ingen smärta. Ingen desperation. Ingen rädsla...
Möjligheten finns.
Att lämna allting bakom sig. Stiga ut ur detta mörker och in i ett annat, så kallat Ondska.
Ingen mer smärta. Rädsla, svaghet...
Spjutet trycks djupare genom skallbenet.
Ett trevande steg.
Inga tårar. Ingen ensamhet, ingen rädsla. Behov.
Mer blod droppar från käkarna, spegelbilden förblir ren.
Ännu ett steg.
Klickandet av klor är det enda som hörs.
Nosen vilas försiktigt emot den svarta, blanka ytan... leder, stela av kyla och kramp, skakar.
Gurglande, ansträngda andetag.
Spegeln är sval, lugnande. Reflektionen högrest, säker, stark... ren.
Klickandet av klor, rosslandet av andetag, hamrandet hjärtslag, dör ut. I samma stund som spegelbilden svalt den stackars varelsen.
Kvar lämnas allt... som krävs för att äga någonting som kallas liv.
I am not looking for Heaven. I am not looking for God. I am not looking for the Devil.
Leave me alone.
I am Evil. I am Darkness. I am Pain. I am Death. I am All the Sweet Things; I am the truth.UltraNUMB Watch Out! TakeDown[Kommentarer skickas via MEJL. Frågor? Skicka MEJL. Denna tråd är ENDAST för mina storys.] |
|
[ 
