[Eninläggsroll! Kort möte mellan Nagini och Dominique]

Det var inte så här det skulle vara, men det är så här det är. Ensam är inte stark men ensam kan komma långt. Ensam gräver sin egen grav för vart steg som lämnas bakom på vägen som vandras. Du är inte ensam. Fysiskt sett är hon det. Men inte alls. När blev det så? Det var när mor försvann som rösten blev förståelig. Innan det var det bara mors röst som var viktig. Men mor är inte här. Mor är borta. Hon förstår det nu mer än någonsin. Och det har trasat sönder hjärtat som bultar i den lilla svarta kroppen. Hjärtat är trasigt. Sanningen slog ner som ett hammarslag och trots att hon visste redan är sanningen något helt annat. Något hårdare och större och smärtsammare. Hennes ögon har öppnats för världen nu. Den lyckliga lilla bubblan som valpen tussat in sig i hela livet har spruckit och lämnat djupa sår.
 
Den svarta lilla ungvargen lämnade Eriinari bakom sig för en tid sedan nu. Mörker och ljus har avlöst varandra. Omgivningen har bytt form och doft och känsla och verkar mycket klippigare nu. Stora stenar fyller slätten vargen nu befinner sig på. Det känns som att hon vandrat i evigheter och kanske är det en evighet sedan hon lämnade den falska tryggheten i Kaiwood. Tryggheten satt bara i hennes huvud. Men sanningen är nog att hon var fånge där. Kedjad till platsen av ord som uttalats till henne en gång i tiden. För evigheter sedan. Det krävdes mycket styrka att tillslut slå sig lös. Men tyngden av kedjorna finns kvar. Och den tyngden skapades av kärlek. Därför är den lämnat sådana spår.
 
Liten, trött, kall och hungrig vandrar vargen matt framåt. Tankarna har vandrat långt bort och fastnat i dimman. Den mörka inom henne har hållit sig stilla. Låtit henne vara. Inga ord har yttrats. Kroppen darrar till och benen viker sig och ungvargen faller till marken. Har inte haft en tanke på att äta eller dricka heller. Res dig upp och fortsätt framåt. Med möda lyckas hon komma upp på benen igen. Men det är ostadigt. Ilskna tårar väller fram och hon tvingar kroppen framåt. Motvilligt lyder kroppen. Måste hitta mat och vatten. Tårarna rullar frustrerat. Inte är hon ledsen för att hon är trött och hungrig. Inte är hon ledsen för att hon är ensam och längtar tillbaka till lyan och den falska känslan av trygghet. Hon är arg och frustrerad över sin egen dumhet. Att hon låtit verkligheten undslippa henne och tankarna fara. Hennes prioritet är att överleva. Att växa. Att bli stor och stark. Det är målet. Hon har inte tid och råd att försumma sig själv.
 
Benen viker sig igen och hon är så trött. Så trött. En skugga drar över platsen. En enorm svart skugga. Skuggan sveper över henne och försvinner bakom en stor sten. Sen blir ett par tassar synliga. En stor varg. En stor varg med vingar kommer mot henne. I främlingens käftar dinglar ett köttstycke av något slag. Främlingen kommer närmare och släpper ner köttstycket framför nosen på ungvargen. Doften är så lockande att det hugger till i buken. Det mörka väser varnande och försöker få den svarta lilla vargen att följa exemplet. Men den blodröda blicken höjs och möter ett bar isande blå som kommer närmare. Sen är det en varm nos som ger den lille en knuff och främlingen buffar och knuffar, med bestämda men ändå mjuka beröringar, henne och hjälper henne upp på benen och tvingar fram henne till köttstycket och då kan hon inte motstå doften av maten och det vattnas i munnen. Girigt hugger hon in och tuggar och sväljer för allt vad hon är värd, tills det inte finns mycket kött kvar och ungvargen är så mätt att det känns som att buken ska spricka. Under tiden hon åt försvann främlingen en stund och kom snart tillbaka med en istapp som ungvargen fick knapra i sig för att få i sig vätska. Efter är hon så trött att hon verkligen inte kan hålla ögonen öppna längre. Främlingen lägger sig ner vid ungvargens sida och delar med sig av sin kroppsvärme och en underlig naken vinge placeras över ungvargen som skydd. Men hon är knappt medveten.
 
Hon sover lugnt och drömlöst och när hon vaknar är hon ensam. Främlingen finns ingenstans att finna. En liten stund slösar ungvargen på att stapla omkring i närområdet på stenslätten men finner inga spår av främlingen förutom resterna av maten och smält is. Tacksam men förbryllad över vänligheten står ungvargen som fastvuxen och ser sig förvirrat omkring. Sedan skakar hon på kroppen och fortsätter sin vandring.

------------------------------------------------------------------------
 

Vad som fått henne att ens bry sig om valpen är för henne okänt. Nog kunde hon bara ha låtit valpen självdö för det såg ut som att så var fallet. Men det var något som hindrade henne från att bara svepa förbi över Ken-Yak och ignorerat vad hon såg. Hon hade nedlagt ett byte en bit bort så det var ingen möda hon behövde utstå för att förse valpen med mat. När den bevingade varginnan landat och lagt ner köttet framför valpen såg man verkligen hur lite energi valpen hade kvar. Hon hade fått buffa och knuffa upp valpen på benen för att denne skulle börja inse allvaret och äta vad som erbjöds. Valpen glufsade i sig köttet men behövde skölja ner det med något. Den bevingade varginnan hade fått lämna henne men inte länge. Hon hade brutit loss en istapp hon hittat. Det är det smidigaste sättet att transportera vatten. När valpen sedan var mätt och otörstig hade sömnen smugit på. Den bevingade försåg valpen med värme under sömnen. När hon låg där med valpen tryckt mot sin sida funderade hon på vad en sådan ung individ gjorde här ensam. Hon kunde inte känna några andra dofter i valpens päls. Valpen måste ha varit ensam länge. Så med hennes hjälp kanske valpen kan klara sig ett tag till. Åtminstone tills valpen kunnat ta sig till var det nu än är denne ska till. Men den bevingade kände inte för att stanna längre. När valpen fått sova länge lämnade den bevingade varginnan platsen innan valpen hunnit vakna. Hon kände inte för att skaffa någon djupare relation med den lille. Kanske om de möts igen. Den bevingade hade lämnat platsen utan några mer tankar på saken.