[Ensamroll]

Det gjorde ont. Och mörkret kom oftare och oftare över hennes tankar. Ena sekunden hade hon bara ont, andra sekunden rann tårarna och dystra tankar tog överhanden.
Hon hade varit så korkad som närmat sig den stapplande figuren. Det hade sett ut som en häst och hon hade kommit mot den i medvind så stanken hade inte slagit henne fören det var för sent. Den hade rusat mot henne och hon hade varit dum nog att bli paralyserad. Hästen hade tagit tag i henne och först då hade benen börjat röra sig. Den hade bitit så hårt att en bit av henne lossnade när hon skrikande kastade sig iväg. Tack och lov hade hon varit snabbare än den döda hästen och hovslagen hade snabbt försvunnit.


Så nu vandrade hon. Hon visste inte vart men någonting fick hennes ostadiga ben att röra sig framåt i en nästan rak vinkel. Hon hade inte ens märkt när fjädern lossnade och föll till marken.



Men hungern. Hon var så hungrig att världen började bli ett ända töcken. Det var inte så att hon inte hade försökt jaga, men hennes ben hade blivit klumpiga och hon snubblade hela tiden. Bytesdjuren hörde henne komma och rusade iväg snabbare än hon såg. Hennes tassar verkade dessutom lukta konstigt, obehagligt.



Allt var så konstigt. Ena sekunden visste hon vart hon var, nästa sekund hade hon förflyttats en väldigt sträcka. Tankarna gick inte att fokusera. Ena sekunden tänkte hon på den brännande hungern, andra tänkte hon på Wulfric, den tredje var hon rasande på hon för att han lämnat henne, sen tänkte hon på den konstiga lukten som kom från hennes tassar. Till slut tänkte hon inte alls längre.



Hon såg ett litet bylte på marken och kände lukten av kött. Utsvulten snubblade hon fram till byltet och kastade sig över det. Hon slukade köttet utan att märka att det var ruttet och att små vita maskar krälade omkring i det. Det var mat. Men hon var fortfarande hungrig. Med en grymtning reste hon sig och vacklade bort. Hon måste hitta mer mat.



Skogen förändrades och hon väste mot det plötsliga ljuset. Det gjorde ont i hennes ögon. Det gjorde ont överallt. Hon började skrika åt ljuset men inga sammanhängande ord kom ur henne, bara ett otydligt gurglande. Spottandes fortsätter hon vacklande mot sitt okända mål.



Äntligen!



Hon ser flocken och vet - med den där nya känslan som har fyllt hennes inre och ätit upp det som en gång var Naima-finiarel – att här är hon hemma och här ska hon vara.
Ett rytande gurglande möter henne och med ett gurglande rytande svarar hon dem, snubblar mot flocken som är hennes.