Dagen var ett faktum, ljuset silades mellan stammarna, med mycket litet motstånd, det var det enda helt säkra ifrån monstren. Nattens barn, Vampyrer. Många skulle säkert kalla dem galna, hela flocken. Vampyrer var bara sagor. Men för honom var de fakrum, monster. Han själv hade aldrig inte trott på dem, och därför förstod han inte, hade ingen anledning till, att andra inte trodde på dem.
Det var med trötta ögon han såg på himlen, han kunde föreställa sig löven som förut skulle ha täckt de svarta skeletten av träden.
Kunde se ljuset filtras genom grönt och färgas av det. Flocken var stilla, och han hade tagit tillfället att gå undan litet, andas bara så att han inte kunde se dem bakom träden, han kunde fortfarande höra dem tydligt. Det var betryggande. På något sätt. Men samtidigt kunde han inte vara mitt i klungan för länge, det var påfrestande, att ständigt tänka på orden man sade eller sättet man gick, hur länge man kollade på något.
Han kunde andas ut nu, men itne för länge, även friheten skulle anses udda ifall han var borta förlänge, och sanningen var att han inte gärna var borta längre stunder, om han stötte på en Fara ensam nu skulle han knappast kunna klara sig ur den. Han var trött och Såret på ryggen och låret skulle vara i vägen för snabba rörelser. Han haltade fortfarande något, och såret, om än mycket bättre än för en vecka sedan tack vare hjälp av flocken, var fortfarande inte läkt.
Han slet blicken ifrån den ljusnande himlen och slöt ögonlocken, runt om honom verkade platsen bli grönare, himlen blåare och mer kontrastrik. Man kunde ana små insekter och surranden och han öppnade ögonen för att se på den lätta illusionen. Den hjälpte något, gladde honom. Även om alla färger var fejk så lugnade de honom. Det gladde honom att han kunde skapa något vackert.

[Utspelar sig senare samma dag som flockrollet :'3 Öppet för Jägare, helst litet syskon. Max 2 Dock ^^' Blir så rörigt annars... ]