Det var kväll och mörkret kryper sig allt närmare. Himlens blå, orange och rosa färger jagar varandra i vackra mönster. De två svarta vargarna har lämnat flocken Diomhair för att söka sig lyckan någon annanstans. Flocken hade inte varit var de önskat och den hade inte kunnat ge dem vad de ville ha. Så syskonen fattade beslutet att bege sig. Utforska mer av detta förunderliga land. Inte välja ut en plats att slå sig ner på förrän de sett vad som erbjuds. Den mindre tiken går lite före och hanen följer henne. Likt två skuggor travar de på. Ju mer mörkret får sitt grepp om världen desto mer lyser märkena i deras pälsar upp. Skarpa mönster som, om man inte ser att de sitter på vargar, skulle kunna trigga fantasin. Det var en kort tid de spenderade hos flocken och även om det ändå gav lite så kände syskonen att de inte ville underkasta sig någon annans regler och struktur. Inte när de fått smak på det fria livet. De har insett att världen har så mycket mer att ge. Tills de finner en plats som tilltalar dem. De hördes berättas om en stad lite längre västerut. Där vargar samlas för bland annat byteshandel och annat. Det var Aura, den lilla tiken som bestämt att det är dit de ska. Kanske kan hon hitta nya ingredienser till sina brygder, kanske kan hon hitta något hon inte haft tillgång till tidigare. Hon är alltid ute efter att utöka sitt förråd. Båda vargarna bär packade läderväskor. Lite förnödenheter, men mest är det Auras underliga brygder. De allra viktigaste bär hon på själv, för att ha nära till hands. Med god vigör travar de på i den riktning som blivit utpekad åt dem. Mot staden. Civitas var den visst kallad.

[PAX TILL MALVA]

Det var inte länge sedan hon lämnat Relictus mörka landskap bakom sig och hade det inte varit natt hade hon redan kunnat se Skuggfall torna upp sig i fjärran. För ovanlighetens skull färdades hon ensam, det var alldeles för kaotiskt där hemma för att avvara någon till att eskortera henne. Helst av allt hade hon faktiskt stannat i Civitas med sin far och sina syskon, eller kanske främst sitt hem och sin vinkällare, men hon behövdes i Skuggfall. Nilo var av förståeliga orsaker oförmögen att sköta sina uppgifter den närmsta tiden och Malva var den närmsta till en lärling svartvargen hade. Utan både Nilo och Aurora behövde någon axla rollen som flockens fixare. Dessutom skulle det nog vara en god distraktion från sorgen.
Hon hade låtit få svansen flätad till vandringen. Det skulle vara mindre jobb att fläta ut den då hon kom fram än att behöva försöka trassla ut allt smuts och grenar som tenderade att fastna i den annars. Det var inte hennes snyggaste look men hon hade iallafall tagit sig tiden att förgylla sina hornlika benutväxter i intrikata mönster och målat matchande mönster runt ögonen. Dessutom bar hon sina stilrena läderrems-väskor och en smakfull kappa med pälskrage. Det kunde vara värre helt enkelt.
Hon var mitt inne i att sortera upp morgondagens att göra punkter då något blänkte till i den ena ögonvrån. Eller inte riktigt blänkte, mer lyste, men inte alls på samma flackande vis som en eld. Hon saktade av och skärpte blicken, försökte utläsa vad de snirkliga tecknen som just svängde upp på den breda vandringsstigen faktiskt var. Då två ögonpar mötte hennes föll polletten ner, det måste vara månvargar, såklart. Hon hade sett många olika konstiga måntecken sen Varya bränt ner deras tempel och månvargsflyktingarna blivit mer eller mindre bofasta i Civitas. Men hon hade faktiskt aldrig sett några så tunna och precisa linjer som dem på syskonen framför henne.
"Godkväll."
Hälsade hon med en lätt nigning då de var inom hörhåll.