Vinden ven, grästen vajade i takt med vindens sång och fåglarna kvittrade en stämningsfull melodi tillsammans med syrsornas klickande.
Ett ljust skratt ekade ut över slätten och en silvergrå kropp kunde skymtas till i de gulgröna höggräset. Ett par isblåa ögon lös i de höga gräset då en liten valp skuttade oroväckande snabbt och smidigt fram. Dom silvergrå tassarna hade börjat tappa sin gnistrande färg och vitt hade börjat träda fram på dom små kloklädda tårna och jord revs upp då dom slog ner i marken och sedan sköt den seniga kroppen framåt. En oerhört lång svans snärtade elegant och smidigt bakom henne och de var knappt så att den tog i gräset eller marken där hon skuttade fram. Åter igen skrattade hon till och slog ner farmtassarna i marken likt en räv då den jagar om vintern. Framför valpen hoppade en mer eller mindre skräckslagen gräshoppa fram och tätt efter den spänstiga och graciösa valpen. Som sagt så var hon otroligt snabb och smidig för sin unga ålder och allt de berodde på blodet efter hennes far som forsade igenom hennes vener och artärer.

Med ett till rävlikt skutt stannade hon upp när alla fyra tassar hade nått marken. Hon stod stilla som en staty en kort stund samtidigt som dom breda valpöronen klippte till och ljud kunde uppfattas. Ljud av tassar som närmade sig emot hennes håll. Fort sjönk hon ihop med magen slickad emot marken och öronen likt paraboler klippte till då och då efter nya ljud. Andetagen var lugna men man kunde se i dom isande ögonen att hon inte alls kände sig säker utan helst ville fly från platsen men då skulle hon bli upptäckt och kanske skulle den främmande följa efter henne. De var svårt att säga men hon ville verkligen inte riskera det.

[Pax till Kaiito 8D Fantasilöst namn på rollet... Sorry! Dx]

Han vandrade fortfarande över slätten, ännu mer skakad än tidigare. Vars hans liv egentligen på väg, varför hände allt detta honom? Kaiito kunde inte förstå hur han hade kunnat ha denna hemska otur att vara den som blev utsatt för detta svåra liv som aldrig verkade gå åt något håll som kunde kallas bra. Det var bara utför, allting gick utför, och ifall saker och ting fortsatte på samma sätt skulle han aldrig kunna finna någon inre ro eller ett hem.
Tragiskt.
Huvudet ruskades där hans gick, lät de smala benen föra honom framåt mot en obestämd destination. Han var inte särskilt uppmärksam på omgivningen och det var därför han missade den lilla varelsens om låg i gräset endast en kort bit ifrån honom, och han vandrade lungt förbi henne utan att ens se henne. Återigen hade Kaiito drivit in i fantasivärlden som han hade så svårt att skilja från verkligheten. Det var enda platsen han hade att fly till eftersom att livet inte verkade vilja honom något väl. Det var den enda platsen där allt var bra och vissa stunder kunde han inte längre avgöra vad som var verklighet och vad som var hans egna tankar. Det var en farlig sysselsättning, det visste han om. Men han kunde inte hindra sig själv. Han önskade att hans liv hade varit enklare, bättre. Men det var det inte.

[Sjukt skumt xD]

[Men vadå skita totalt i henne? xD Och rätta mig nu om jag har fel!!]

När dom ljusa ögonen kunde se en brunfärgad hanne trampa förbi slappnade hon av en aning i kroppen och reste huvudet lite grann för att sedan lägga de på sne.
Han hade inte upptäckt henne utan verkade vara i djupa tankar, vad det är för nå tankar vet hon inte och ville inte störa honom. Men något väckte hennes intresse och den gråa varginnan reste sig upp och såg emot hannen med en granskade blick.
Han var täckt i otäcka sår, ja han såg ut som ett sargat vrak när han drog förbi henne. Dom blåa ögonen följde hannen med blicken en stund innan bestämde sig för att följa efter honom. Om han hade en god eller ond själ tänkte hon inte på men såren oroade henne djupt.

Med skuttliknande språng kom hon snabbt om hannen och saktade ner någon meter ifrån honom och ha huvudet på sne. Hannens färg fascinerade henne, att brunt kunde så i så många färger och ändå se vackert ut. Det gnistrade till i dom ljusa ögonen.
"Ursäkta." ordet var försiktigt och ljust.
"Mår ni bra?"

[ja, han dissade henne xD eller, han märkte henne inte för han hade en massa annat att tänka på så du hade helt rätt 8D]

Han hade inte märkt henne när han vandrade förbi henne, och han märkte henne inte heller då hon skuttade upp bakom honom. Kanske han hörde stegen, men det kopplade aldrig till hans hjärna att han hörde dem så han blev inte uppmärksam på det. Det var först när den silverfärgade kroppen kom farandes förbi honom som han reagerade på hennes närvaro. Genast stannade han upp och höjde huvudet som tidigare hade hängt mot marken. De två blåa ögonen, det ena ljusare och det andra mörkare, granskade henne med ett förvånat uttryck medan en svag vind förde bort luggen från dem så att hon kunde se in i dem klart och tydligt.
Och när hon sedan talade uppfattade han först inte orden, kunde inte riktigt förstå att det var åt honom hon talade. Så han stod där tyst, med ett nästan dumt uttryck i ansiktet. Det syntes att han funderade, försökte förstå vad orden som hon hade yttrat betydde. Och när han väl gjorde det var det som om hela hans kropp hämtade sig, återkom till verkligheten.
- Om jag mår bra? Ja, javisst. Jag mår bra, hur bra som helst.
Det var ett snabbt svar och det var inte svårt att lista ut att han bara sade något för att säga något. Mådde han bra? Nej, det var långt ifrån hur han mådde. Bra var det sista han skulle kalla sitt eget tillstånd, men varför skulle han ösa sitt tillstånd över henne? Han tänkte inte ens på att de stora halvläkta såren över hela hans kropp avslöjade en hel del.

Ria la huvudet på sne då hon hörde hans ord och.
Vad försökte han säga eller påstå, att han mår bra eller är han så upptagen i sina egna tankar att han glömmer bort att se om sig själv. Lite försiktigt närmade hon sig honom med huvudet sänkt men höll hela tiden sin blåa blick emot hanns.
"Ni ser inte ut att må så bra..." hon tystnade med öppen mun och stängde den med ett litet klickande ljud. Namnet visste hon ju inte och var inte heller säker på ifall hannen hade tid att berätta det.
"Ni ser så... Vilsen ut, era tankar måste vara mycket djupa. Om ni är upptagen så tänker jag inte störa men ert sår ser ut att göra ont." hon hade tagit ett steg åt sidan för att släppa förbi den bruna hannen ifall han ville lämna platsen.

[kort och... tragiskt Dx *kan inte rolla längre...*]

[Det behöver inte vara långt för att vara bra 8D]

Han såg på henne, tänkte först att hon måste vara en väldigt trotsig valp som sade emot honom, speciellt när det gällde hans eget mående. Men sedan insåg han hur avslöjande allting med honom var. De halvläkta såren, det hängande huvudet, den dimmiga blicken... Allting sade att något var fel, väldigt fel. Han hade inte ens märkt att han vandrat förbi henne. Självklart fanns det skäl för henne att tro att det var något som tyngde honom. Och visst var det så.
Han suckade.
- Kanske du har rätt i det du säger, jag har väl haft dagar då jag har mått bättre än vad jag gör just nu.
Bättre dagar, bekymmerslösa dagar. Tiden som liten valp, då det enda man brydde sig om var att ha roligt. Nog kunde han längta tillbaka, ibland lite väl mycket, men det var en tid som redan hade passerat, och ingenting fanns att göra åt saken.
Han tittade på sin sida, såg de djupa revorna från vargklor.
- Ja, visst smärtar de. Men ibland får man skylla sig själv och fortsätta med ett leende på läpparna.
Han log kort, glädjelöst.

Hon lyssnade till hans ord och såg emot den unga hannen med sorg i ögonen. Han verkade så stark men samtidigt så sorgsen. Hon visste inte säkert men jorden runt om honom talade till henne men hon kunde inte helt förstå dess ord och mening. Lite försiktigt närmade hon sig den brune och stannade då hennes nätta nos befann sig inom huggavstånd för den andre. Den ljusa blåa blicken försökte nå den andres och hon la huvudet lite åt sidan för att sedan klippa till med som silvriga öronen.
Hon stod tyst ett tag och granskade sedan dom fruktansvärda såren, vad kan ha förorsakat någonting så fruktansvärt och varför.
"Kan jag kanske få se på ert sår..." hon ville säga hans namn men visste det inte och om man skulle presentera sig utan att hon behövde fråga var nog så säkert.
"Ni vill nog fortsätta framåt med ett leende, men jag kan inte se eller något." hon talade tyst och stilla men nog högt för att han skulle uppfatta hennes ord.

[Asså... nä Dx]

Han noterade att den silvergråa, unga honan verkade bry sig om honom. Kanske på ett sätt som han inte var van vid. Han hade blivit bortkastad, avvisad... Det kändes som att allting han gillade hade blivit lämnat kvar, bakom honom. Vissa saker hade ryckts ifrån honom, andra hade han själv valt att lämna då han inte längre orkade stanna kvar. Och nu kom denna främling, som inte var mer än en valp, och brydde sig om honom. Frågade hur han mådde, ville se på hans skador. Det verkade bara så opassande.
Men han fogade sig, då all vilja verkade befinna sig på helt andra ställen. Vad hade han för anledning till att inte låta henne se dem?
- Kaiito.
Sade han kort som svar åt henne, då han märkte att hon lite frågande undrade över hans namn. Och sedan fortsatte han.
- Visst, nog är det bara att du tittar på mina sår. Inte för att det kommer hjälpa dem, men ifall du så gärna vill tänker jag inte hindra dig.
Det fanns en svag irritation i hans röst, men det syntes att han åtminstone försökte vara trevlig. Huvudet var vänt mot henne och den blåa blicken granskade henne med en svag ton av nyfikenhet. Och faktiskt så undrade han varför hon ville se på såren som han själv helst undvek att tänka på.

Hon hörde irritationen i hannens röst och tvekade lite grann till en början innan hon rörde sig emot hans skadade sida med öronen lätt vinklade bak emot nacken och huvudet lite sänkt. Den långa svansen svepte lite osäkert till och hon drog undan sin blåa blick ifrån hanns för att granska de fruktansvärda såren.

Hon la huvudet lite på sne och dom silvriga öronen vinklades fram en aning. Hon hade upptäckt sina läkningsförmågor för inte allt för länge sedan och hade sedan dess försökt fördjupa sig lite mer inom och om sina förmågor. Trädens annars så svaga och sluddriga viskningar hade blivit klarare. Vad dom riktigt talade om visste hon inte ännu trotts hennes tappra försök till att förstå och lära sig mer om dom. Den ljusa blicken slöts och hon lyssnade spänt på omgivningen. En vag vind svepte över dom och Ayira öppnade ögonen och såg emot hannen, eller Kaiito som han kallade sig med ett försiktigt uttryck för att sedan slå ner blicken i marken.
"Jag vill inte vara till besvär, men ert sår ser ut att behöva vård. I alla fall en upptvättning." hon talade tyst och såg fortfarande ner i den gräsbevuxna marken med öronen lätt vinklade emot nacken.

Han visste om att han var otrevlig, han hade försökt vara trevlig men det hade inte gått, nu kunde han bara inte hjälpa tonfallet i rösten. Allting kändes så meningslöst, allting verkade bara som ett enda stort skämt. Det verkade inte finnas något vettigt i världen, varför skulle man då gå runt att vara trevlig? Hon ville endast väl, han visste det. Men hon skulle lära sig, i sinom tid. Den som vill väl är den som faller längst och landar hårdast.
Huvudet ruskades lätt och de två blåa ögonen granskade den silverfärgade unghonan som stod och såg ned i gräset.
- Jag är mycket väl medveten om vad mina sår behöver. Men de hindrar mig inte från att vandra, så jag ser dem inte som ett problem. Ifall alla dessa skador sedan tar livet av mig är en annan fråga, men för att vara ärlig spelar det ingen roll för mig. Den här världen är ändå ingen bra plats att leva på.
Han fnös till, nästan som om han hatade marken han satt på. En krigsärrad unghane som var alldeles för liten för att ha behövt uppleva de saker han hade upplevt. Livet kunde vara grymt vissa gånger, alldeles för grymt.

Hon kunde tydligt känna av i marken att den unga hannen var irriterad och inte speciellt trevlig. Men trotts det så kunde hon känna varma och mjuka vibrationer från honom. Med huvudet sänkt emot marken och öronen lätt strukna bak emot den silvriga nacken såg hon upp emot honom men slog snabbt bort blicken och satte sig ned.
"Ni verkar så vilsen." mumlade hon fram i en låg stämma och svepte till med den långa svansen över gräset och såg upp emot honom igen. Försökte söka ögonkontakt, se hur han mådde, vad som hände inom honom. En ung och godhjärtad individ är vad hon är, godhjärtad och naiv.
"Varför säger ni så. Ni får världen att låta som en tragisk plats. Jag och far har sett många vackra platser men även många farliga." Ria såg ut över platsen med ett lätt leende på läpparna. Ja nog hade hon hunnit på många platser trotts sin unga ålder men inte led hon över det. Nej hon älskade att få vara ute med sin vita ninjafrände, få upptäcka nya saker och nya bekantskaper. Gott som ont.
"Om ni tycker den är så dålig, varför gör ni inget åt det. Det finns många vackra ställen men ni måste hitta ert innan mörkret faller över er för gott." fortfarande höll hon den isandes blåa blicken rakt fram men såg sedan lätt ned i marken åt sidan, bort ifrån Kaiito.

Ett kort skratt lämnade hans strupe samtidigt som läpparna kröktes i ett glädjelöst leende. Han var väl medveten om vad han gjorde, och han önskade inte vara varken otrevlig eller elak mot den unga honan, men han kunde helt enkelt inte hindra sig själv eller lätet som gled ur hans strupe.
- Så ung, så naiv...
Han suckade då sanningen om hur hans liv egentligen såg ut än en gång slog över honom likt en våg. Fortfarande hade han inte förstått det.
- Det borde jag också vara. Ung, lycklig med blicken framåt. Men för vissa är världen inte lika ljus som för andra. Visst finns det vackra platser, unga dam. Men hur ska man kunna uppskatta dem då skuggor döljer skönheten?
Vad höll han egentligen på med? Öste nästan ur sig sanningen, hela sitt livs historia, åt en valp som han nyss träffat. Patetiskt. Men kanske det var just vad han hade blivit efter alla dessa omvälvande händelser. Kanske det var enda ordet som man kunde beskriva honom med. Allting han kände, allting han visste om... Det hade endast var lögner.
Han önskade att han aldrig hade letat efter sin far, efter sin historia, eller efter kärleken. Det hade bara lett honom närmare döden.

Hon blängde lite ogillande emot honom och fnös till.
Hon gillade inte att bli kallad dum, och det var precis vad denna bruna hanne gör. Dränker henne med fula ord då det är han som är full med sorg och inte hon.
"Ni kallar mig naiv då det är ni som är fylld med sorg. Vandrar runt i rädsla och trycker ned andra." den försiktiga ninjan var som bortblåst och en hård ung varginna stod vid hannens sida. Den livliga blicken hade byts ut med ett hårt, smalt och kallt uttryck. Dom som inte kände denna unga ninjatik visste inte heller om hennes personlighet till fullo. Nog kunde man kalla henne naiv och dum men det var bara den försiktiga och guldhjärtade sidan av henne. Men det fanns även en hård, kall och hjärtlös individ inom henne. Lika kall som sten och lika obrydd omvärlden som mörkret.
"Varför inte förgöra dessa 'skuggor' i stället för att tycka synd om er?" rösten var helt förändrad och man kunde nästan höra att hon äcklades av hannens syn på livet, hannes uppsyn ja allt med honom. Även om hon djupt inom sig inte gjorde det så gjorde en del av henne det just nu.

Han kunde höra förändringen i hennes röst och när han nu såg på henne var det som att han såg henne på riktigt för första gången. De blåa ögonen hade en klar glans och fantasivärlden som fanns i hans huvud var för ögonblicket bortglömd och distraherade honom inte längre.
- Ser man på, var försvann den försiktiga lilla honan?
Sade han mer för sig själv än åt henne. Han förstod att något han hade sagt hade triggat någon sorts känsla inom henne, därav förändringen hos henne.
- Vad är det som gör dig så missnöjd? Min syn på världen? Kanske det är löjligt, men det är så jag tror. Det är mina egna erfarenheter. Och det kan du inte ändra på med hjälp av några ord.
Han trodde fortfarande samma sak om världen, men hans syn på henne hade förändrats. Hon var inte längre den lilla valpen, hon var starkare än han hade trott. Hon var värd att respektera, åtmistone en aning.
Och det slog honom att han inte ens visste om hennes namn.

"Hon ligger djupt där inne och lär nog inte komma ut på ett bra tag." ett kallt leende hängde i det vackra lilla ansiktet och hon såg inte riktigt frisk ut. Men så var nog fallet, hon hade en lätt brytning som många nog inte såg eller förstod utan trodde bara att den unga ninjan kunde samla mod ibland och visa sig tydligare.
Ayira fnös till och såg kallt emot hannen och skakade på huvudet vid hans tal. Hon brydde sig inte om hur han såg på världen. Om han ville fly ifrån den resten av sitt liv var upp till honom men synen av hur klen han var gjorde henne aningen road inombords.
"Hur än ni ser på världen kan jag inte ändra på det mycket riktigt. Det enda som gör mig besviken är hur svag ni framstår er att vara. Jag känner er själ, era vibrationer och varje känsla som far igenom er kropp känner jag. Och jag trodde ni var starkare än så här. För ni har en god själ Kaiito." hon suckade och såg ut över området för att fastna med blicken på några träd.

Öronen ryckte till på hans huvud. De blåa ögonen med olika nyanser flackade ned mot marken, sedan ut över slätten, sedan mot marken igen för att först efter det återvända till den silvfärgade valpen. Ansiktet var lika slätt som tidigare, men i hans ögon kunde man ana att tankarna forsade genom hans huvud.
Han hade en god själ.
Och så slog det honom, likt en tidvattenvåg träffar land. Han var en god varelse, han hade hela livet framför sig. Han kunde inte låta alla dessa hemska saker bryta ned honom, inte helt. Han kunde inte låta Damon, Echo eller någon av dem bryta ned honom på detta vis. Han var god, han hade mycket gott att uträtta i världen. Det fick inte sluta på detta vis, han fick inte sluta som en avtrubbad ung hane som inget hellre gjorde än tog livet av sig. Nej, det kunde inte bli så!
Huvudet ruskades och han såg på henne. Det var med en ny blick, en blick som visade på uppskattning.
- Kanske du har rätt, jag kan inte sluta såhär. Jag har en god själ, det vet jag. Kanske jag bara har låtit dem komma åt mig.
Mer förklaring än så skulle hon inte få, även om hon frågade efter den. Men Kaiito trodde nog att det räckte åt den unga honan. Det borde det göra, så många funderingar kunde väl inte röra sig i ett så litet huvud.
- Tack.

Den hårda kalla blicken mjuknade och dog bort med vindens svala vindar och den annars så hårda stämman drog sig tillbaka. Dom ljusa tassarna rörde sig emot hannen och hon stannade upp precis framför honom. Hon mötte hans blå ögonpar och log lite lätt.
"Ni är en god själ, ta vara på den. Det finns få som du kvar." hur kunde en så pass ung valp veta då hon knappt träffat på några allt. Men trotts det så kunde hon veta, hon kände och hörde och det som nådde hennes kropp var inga trevliga känslor.
"Jag hoppas inte att du låter mörkret komma åt er." Det silvriga huvudet lades lite lätt på sne och leendet hängde kvar. Ett lätt litet fniss lämnade den seniga varginnan.

[It Dx]

Han granskade henne, och glömde under tiden bort att hon talat till honom och att han borde svara. Det var många tankar som korsade hans huvud men endast ett fåtal som han noterade fanns där. Och en av dem rörde en ung valp han mött för inte så länge sedan.
- Du påminner mig om någon.
Sade han utan att riktigt tänka på att det kanske kom ur tomma luften. Det hade ingenting med honom att göra, ingenting med deras samtalsämne att göra. Men ibland kunde han göra så, säga de saker han tänkte på även om de inte alls passade in. Men det kändes bra, och på något sätt ville han att denna hona skulle veta om det. Hon påminde honom om någon som faktiskt hade fått honom att se lite ljusare på saker och ting, det fanns de som hade det värre.
- Vad är ditt namn?
Han måste fråga, måste veta. Det var inte mer än rättvist mot henne som faktiskt hade gett honom en gnista hopp.
Vad är det med honom som gör att han blir gladare i valpars sällskap? Det hade hänt förut och det hände nu igen. Det var nästan som om de lös upp hans värld på något underligt vis.

Hannens fråga fick Ria att lägga huvudet aningen på sne.
Så han tyckte att hon påminde om någon, själv började hon fundera smått på vad han menade men hon kunde inte komma på något. Kanskade hade hon sett alldeles för lite av världen ännu för att helt förstå vad han menade.
"Ria, Ayira." sa hon försiktigt och vinklade bak öronen lite lätt. Skulle han bli besviken, skulle hon släcka den lilla låga som hon tydligen lyckas tända inom honom.

[kort och fuuuult! Dx]

- Ayira.
Han upprepade namnet, lade det på minnet. Det var värt att komma ihåg, för hon hade faktiskt fått honom att känna sig lite gladare. Allt verkade inte lika hopplöst något mera, det verkade som att det fanns en ljusglimt någonstans som han kunde sikta emot.
Tankarna nådde Echo. Han mindes de violetta ögonen och hur han önskade se in i dem i timmar, drunkna och försvinna. Och hur drömmen hade slagits i kras. Det högg svagt i hans hjärta.
Blicken gled åter till den unga, silverfärgade honan.
- Jag måste gå.
Sade han snabbt, oväntat. Det kom som från ingenstans, en enkel fras som inte kunde betyda något annat än just det som sades. Att han måste gå mitt i alltihop, bara sådär.
- Det var trevligt att möta dig, unga dam. Kanske vi ses igen någon gång, det vill jag gärna.

Hon log lätt och nickade till svars.
Ja han var nog en upptagen hanne och kanske hade han kommit på någonting viktigt, vad kunde hon veta och inte heller var hon så nyfiken av sig att hon behövde veta allt om alla. Nej det hade räckt med att detta möte att gått så lyckat som det hade. Trotts att det var hugg hon mest hade förväntat sig så är Ria glad över att hon kanske till och med har funnit sig en ny vän. Den långa svansen svepte till och ett lätt fniss dansade mellan dom båda individerna.
"Det hoppas jag att vi gör Kaiito. Ta vara på er." huvudet tippades lätt på sne och hon följde den bruna hannen i det höga gräset tills han försvann ur sikte, ut i den störa världen. Den skära tungan fuktade nosen och hon reste sig upp för att lämna platsen.

[ovetande om att detta är sista gången hon kommer att veta hur han ser ut D8 <'3]

Han började vandra, kastade en snabb blick bakåt. Såg hur den unga honan granskade honom där han vandrade framåt, bort från henne. Och han kastade ett svag leende emot henne över sin egna axel innan han åter vände blicken framåt. Han var beslutsam, det märktes på hans steg och hans hållning. Den unga hade fått honom att tänka om, fått honom att vägra lämna allt han höll kärt bakom sig. För det skulle han tacka henne i evighet.
Och nu var han åter på vandring, men denna gången var det inte bort han rörde sig, utan tillbaka mot hans hjärtas önskan.

[Avslutat då ^^]