Det var himlen som lockat henne ut. Natten låg evigt mörk så som den gjorde under vinterns sanna tid. Ovanför dansade ljusen i klara färger. Ett norrsken så klart att stjärnorna bleknade.
Balkongen hängde ut över det öde stupet. Vinterluften var fri och lugn. Stiltje i en värld av annars rasande vindar och bitande kyla.
Nyaldi satt ensam och såg upp mot himlen. Hon borde träna men unnade sig denna tillfälliga frihet av lättja.  

[Mööööööö pax till Debwer ~]

När Nyaldi inte hade dykt upp i salen där de andra ungvargarna tränade hade Debwer inte varit sen att ta på sig att leta upp henne. Innan någon av de andra fick för sig att ta stunden till vara. Han hade förstått nästan omedelbart vad anledningen till frånvaron kunde bero på. När han med lätta steg rörde sig genom korridorerna – gångar av is där han trott att han aldrig skulle finna vägen, men som nu kändes lika bekanta som hans egen svans – så pendlade blicken ständigt mot taket och eventuella öppningar där han kunde skymta himlen. Ju högre han klättrade bland salar och korridorer, desto klarare speglade väggar och tak himlens sken. Det var som om ljuset fångades i den mörka isen och fortsatte dansa där. Ett magiskt skådespel.
     Klorna på de små tassarna klickade omärkligt mot det kalla underlaget och berättade om hans ankomst när Debwer steg ut på balkongen bredvid Nyaldi. Han hade väntat sig att hitta henne här. Här, eller på någon av broarna mellan tornen. En av platserna där himlen sträckte sig fritt så långt ögat kunde nå, såväl över huvudet som ut mot horisonten. En plats där det skiftande skenet kunde skådas ostört. Han satte sig ner vid hennes sida utan ett ord. Trots att Nyaldi, vad Debwer hade förstått, var yngre än honom så var och förblev Debwer minst av alla rekryter. Ändå var Nyaldi långt ifrån den största i Nordriket, men det hindrade inte Debwer från att känna sig liten i jämförelse. Han stördes inte längre lika mycket av det, deras Konung hade visat honom att där fanns potential trots hans ringa höjd, men ibland önskade han fortfarande att han kunde vara fysiskt lika stor som de andra. Åtminstone lite större.
     ”Du var inte på borggården”, kommenterade Debwer lågt efter en stunds tystnad. Han tog inte blicken från himlens skådespel. Det var en mäktig syn, minst sagt. Han klandrade inte Nyaldi för att ha valt att bada i dess ljus. Visst hade de sett norrsken förut, det var ingen ovanlighet, men Debwer kunde inte påminna sig om något av den här storleken, eller som hade varat lika länge.

Nyaldi hade inte väntat sig sällskap denna kväll. Ostört hade hon suttit och betraktat skådespelet med vaken blick. Hon kände sig dock inte förnärmad när Debwer slog sig ned brevid henne. 
Hade hon varit yngre, mer oerfaren, så hade hon förmodligen fnyst och vridigt huvudet åt andra hållet. 
Denna kväll, med skinande skådespel dansande över himlen, sneglade hon på Debwer och gav getingvargen ett väldigt lätt leende. 
"Nej, jag var väl inte det." sade hon, med en ton av simpelt konstaterande. Inga undanflykter eller förklaringar. Inga ursäkter. 
Ibland undrade hon hur hennes och Debwers relation hade kunnat bli så konstig. Sedan kom hon alltid på att det förmodligen låg till stor del på henne; hennes arrogans och.. inte illvilja direkt, men ett starkt behov av att se alla rättade efter det led som alla skulle stå i. Debwer hade på något sät stuckit ut en tå med sitt envisa uttalande om att vara en Han när det luktade Hon. 
Någon gång på vägen hade Nyaldi slutat bry sig. Förmodligen kom det från sitt egna misslyckande som raserat den skeva bild hon haft om sina befogenheter och egenvärde. 
"Du då? Inte heller på borggården direkt om du sitter här." sade hon, rösten en kombination av frågande och skämtsamt retande. En vad inbjudan.

Debwer gav ifrån sig ett kort skratt och drog tillbaks nacken mot sina skuldror så att kinderna försvann i den fluffiga halspälsen. Det hade tagit en evighet för den lille vargen att få något värt att kalla vinterpäls. Nu hade han haft den så länge att det snarare kändes som hans vanliga fäll. Om den någonsin blev kort och helt slät på nytt så skulle det nästan kännas underligt.
     ”Heh. Jag är väl inte det”, ett litet flin lekte i Debwers runda ansikte. ”Inte för att de lägger märke till om jag är där eller inte ändå. En grej mindre för alla långbenta att snubbla över. Och jag tittar ärligt talat hellre på det här än upp på Baugurs beniga bakdel.” En lekfull, i det närmsta fräck glimt lekte i hans ögon när han gav Nyaldi en snabb blick. Det fanns inget ont i det han sade, inte egentligen, men det var ingen lögn. Han tittade hellre på norrsken än upp mellan alla andras tassar när de klev runtom honom.

[*sparkar liv i sig själv och svarar efter en smärre evighet*]

[*Sprakar lite hårdare på sig själv efter en ännu lägre tid av icke-svar* x'D]

Ett rent, genuint garv lämna den mörka tikens strupe när Debwer talat. Hon fick en bild av Baugur, och hans bakdel, överdrivet fläktandes ovanför; nästan som om han försökte flyga genom att vifta med svansen.
"Ja, det kan jag nog hålla med om." svarade hon när skrattet lagt sig tillräckligt för att hon skulle kunna återta kontrollen över sina stämmband. Nyaldi kände till de nackdelar en nätt kroppshydda medförde, däribland den enformiga utsikten av andra vargars något mindre dekorativa bakdelar. 
"Fast... vissa bakdelar har man nog inget emot att stirra upp lite extra på." sade hon, och ett skevt leende uppenbarade sig i hennes ansikte. 
Blicken vändes upp mot det dansande skenet.

Han kunde inte annat än smittas av Nyaldis skratt. Det var skönt. När hon till slut lyckades samla sig drog fortfarande ett brett leende i Debwers mungipor. Han gillade det här, även om de inte alltid kom överens. Han gillade enkelheten i det hela.
     ”Tack, jag vet att jag är stilig.” Debwer gav Nyaldi en blick med höjda ögonbryn, men lyckades inte hålla masken länge förrän fnittret brast igenom. Han hade ganska bra gissningar på vem det var hon egentligen syftade på, och han var själv inte en av dem. Det hindrade honom inte från att skämta om det dock.

Nyaldi kunde inte helt stoppa skrattet som bubblade fram efter Debwers kommentar. Det var nästan absurt, samtalsämnet, men det kändes skönt att skratta. Oftast var skratten reserverade för Archie eller Ira, möjligen Baugur också, och de andra fick leva med hennes möjligen sneda leenden eller skämtsamma kommentarer.
"Jag syftade dock på mig själv." sade hon, och gjorde en ansats att beskåda spegelbilden av henne själv i isväggen bakom dem, samtidigt som hon inte kunde dämpa skratten.

Debwer följde Nyaldis blick och studerade den skeva spegelbilden bakom dem med en tillgjort begrundande min. Han hummade tankfullt, förstående. Han lyckades inte hålla den allvarliga minen särskilt länge dock. Han stämde in i Nyaldis skratt med ett tjutande fnitter.
     ”De- de andra har ingen- aning om vad de missar”, andades han medan han försökte hålla igen skrattet. ”De har huvudet för högt upp. Missar allt detta stiliga.”

[Snabbaste rollet <3]

Nyaldi fick inte fram några ord, utan pep bara av oformaterat fnitter. Hon var så van vid att alltid vara minst, eller i alla fall näst minst utöver eventuella växande valpar. Hon hade bara vant sig vid sin lott vid livet. Denna nya aspekt, två pluttisar emellan, var en uppfriskande fläkt av humoristiskt perspektiv. 
Norrskenet dansade i grönt och blått ovanför, en skådespel Nyaldi aldrig skulle glömma.
"Undrar om det vet hur mycket de missar, när de stövlar fram som rangliga älgkalvar." sade hon fnittrande och tänkte på ett av Baugurs (många) mindre graciösa försök att föra sig i horisontell riktning utan att återintroduceras med en vägg eller pelare.

”Om de visste- om de- de skulle-” Debwer var tvungen att pausa för att hämta andan mellan fnittret innan han kunde formulera något värt att kalla en mening. ”Tänk om de blev avundsjuka, och började krypa runt istället för att gå.” Hans ord steg i ton och försvann i ett nytt fnitter. ”Tänk dig- tänk Baugur och Ira som bara- som…” Istället för att försöka kämpa fram mer ord så hukade Debwer sig dramatiskt. Han lade sig ner på mage, och ålade sig demonstrativt ett steg framåt, innan han bröt ihop i en ny våg av skratt. Han föreställde sig de större syskonen i slottet, krypande på marken, sprattlande med sina stora tassar för att ta sig fram i samma höjd som han och Nyaldi själva.