Auroras blick var smal där hon kurade på lyans tak. Mamma höll på att räkna in valpskaran, och om hon hade tur så skulle Sraosha göra ett felsteg. I sin tur skulle det leda till att hon fick några minuter till att beundra omgivningen ytterligare.
   Det var en otroligt vacker kväll. Gnistrande stjärnor fyllde upp skyn till på gränsen. Skärpan bestod till stor del av bristen på moln. Det var kyligt. Kalla vindbyar gjorde då och då ett försök att ta sig fram, men stoppades snart av skogens stammar. Doften av ett klövdjur hängde i luften efter moderns jakt. Kadavret låg med uppsliten buk någon meter bort från lyans öppning.
   Den lilla valpen låg platt mot taket. Platsen var svår att se om man inte tog några steg ut från lyan, då den var precis över öppningen. Därför hade den blivit en av Auroras favoritställen. Perfekt att ligga i bakhåll från. Dessutom förväntade sig ingen att hon skulle lyckas komma upp. Lyans branta sidoväggar var svåra att klättra på för en valp.
   Hon höll andan när mamma backade in i lyan med alla valparna. Haha! Ett litet flin spred sig över Auroras läppar, men försvann snabbt när hon koncentrerade sig igen. Några sekunder till skulle hon ligga stilla, så att inte mamma kom ut och letade mer. Ganska snart syntes en rygg komma ut. Hon la huvudet på sned. Hade tjatet fungerat? Fick de vara ute en stund till? Den andra valpen smet snabbt bort från öppningen. Aha! Hon förstod hur det låg till. En annan smitare, alltså. Hon sträckte på halsen för att se vem det var. Om det var någon av dem som låg henne varmast hjärtat för stunden så kunde hon tänka sig att dela sitt gömställe. Hon var en mycket ombytlig valp. Om syskonet skulle få hjälp eller inte kunde lika gärna bero på om den hade varit henne till lags under dagens tidigare lekar.

Motvilligt hade den lilla hanvalpen samlats med syskonen då mor räknade in dem. Han satt stilla och lydigt och lät den udda blicken svepa mellan syskonen. 6...7...8... Räknade han tyst i sitt huvud och ser sig sedan omkring. Vart är Aurora? Men mor verkar inte märka, vem orkar hålla reda på så många valpar ensam? Sirius reser sig och rättar till vingarna innan han lunkar med syskonen och mor in i lyan. Men han har inga planer på att stanna. Systerns frånvaro hade väckt hans egen rebelliska sida och när mor vänt sig bort för att göra det bekvämt för dem alla så såg hanvalpen sin chans och smet ut ut lyan.

Men vart skulle han börja leta? Han behöver i alla fall komma bort från lyans öppning där han lätt skulle kunna bli sedd av dem andra. Det är kul att smita ut när han egentligen inte får. Det här är inte första gången. Just denna kväll kände han inte för att sova när han vet att Aurora är här ute någonstans och har kul helt ensam. Det är bara fusk. Öronen vippar fram och tillbaka när han smiter runt lyan och sänker nosen till marken för att försöka finna systerns doftspår.

Auroras svans vaggade avslöjande fram och tillbaka i stjärnljuset när hennes plan tog form. Brodern var vid det här laget i skugga, utom synhåll från lyans öppning. Ett leende flammade upp på valpens läppar. Sedan tog hon ett språng från sin hopkurade position, ner mot honom. Avsikten var att slå omkull honom, eller åtminstone inleda en brottningsmatch. Det gick relativt bra. Hon stötte in i broderns sida med framtassarna. En utmanande morrning lämnade henne. Han vacklade till av kraften. Även hon snubblade till, men kastade sig snart över honom för att inte förlora övertaget. Snart nog skulle hon säkert hamna underst igen.
   "Ge upp!" Striden hade bara pågått i några sekunder och han hade knappast hunnit ge igen. Aurora nafsade efter hans öra för att ha något att bita i. Ett gläfs lämnade henne, men det var lågmält så att inte någon i lyan skulle höra. Att väcka uppmärksamhet var inte något hon hade planerat.

Mörkret hopar sig runt honom men han ser rätt bra i alla fall. Vingarna reser sig från hans sidor när han smyger fram lätt hukad och lyssnar på alla ljud runt omkring i hopp om att upptäcka systern. Eller om någon av de andra syskonen varit modiga nog att smita ut de med. Varför ska man sova bara för att det är mörkt?

Han hör ett ljud men hinner inte reagera förrän systern kommer farande och knuffar honom i sidan så han faller omkull. Hon är snabbt över honom med för att få övertaget och han känner henne nafsa efter hennes öra. Sirius flaxar med vingarna för att försöka få undan henne och nafsar efter hennes ena framtass och lyckas få litet utrymme mellan dem. Han reser sig på baktassarna och morrar lågt och valpigt innan han tar ett skutt mot systern för att nafsa henne i pälsen där han kommer åt.
"Aldrig!" Svarar han henne och flinar busigt.

Harpluttar! Aurora förbannade allt och alla när brodern skuttade undan. Nu var det lika mellan dem igen, och så gillade hon inte att ha det. Hon gillade att kunna styra spelet. När han skuttade mot henne för att nafsa i pälsen snodde hon runt och undvek i sista stund hans käft. Istället för att anfalla honom tryckte hon ifrån med framtassarna och försökte placera dem över hans rygg. Hans små vingar hindrade henne något. Ena tassen fastnade under en dunig vinge, men den andra lyckades hon slänga upp över hans rygg. Aurora tryckte till i ett försök att få ner honom på marken.
   "Förr eller senare vinner jag, så du kan lika gärna kapitulera!", varnade hon. Kapitulera var ett tjusigt ord hon lärt sig nyligen, men det tänkte hon inte avslöja.

För en stund blir det stilla men ingen av dem har gett sig. Så flyger Aurora på honom igen och hon får tassarna om honom. Men ena vingen hamnar i kläm och det känns så obehagligt att han piper till och försöker dra sig undan.
"Kapituttlar kan du göra själv". Säger han och försöker ruska av sig henne, men snubblar och hamnar på marken med Aurora över sig. Väldigt obekvämt så han ligger där och sprattlar och försöker komma loss. Sen suckar han tungt och blir stilla.
"Vänta du bara". Säger han och den lilla valpsvansen viftar ivrigt och slår mot marken.

Aurora fnös över hans klumpiga uttal. Det hade tagit henne några försök själv, men det erkände hon inte. Istället såg hon stolt på när de båda föll ner på marken. De landade på marken med en liten stöt. Hon hamnade överst till sin lycka. Sirius sprattlade, men hon höll fast. Dessutom hade han antagligen lyckats hamna på sig själv så att han inte kunde röra sig.
   "Vänta du bara." Nöjt höjde sig Aurora över brodern. Ett triumferande leende sträckte sig över läpparna. Hon var nöjd med sig själv, även om det mer berodde på ren tur. Hon klev av honom och ruskade på svansen för att försöka rensa ut virrvarret av lockar.
   "Varför kom du ut?", frågade hon nyfiket men kom ihåg att hålla nere tonen.

Han ligger stilla och väntar på att Aurora ska släppa honom och backa undan. Hon får väl gotta sig över den här triumfen lite då. Men bara för att hon lyckades få omkull honom denna gång betyder det inte att hon är störst bäst och vackrast. Sirius är snabbt på tassar igen när hon släppt honom och han ruskar på sig och de små duniga vingarna fladdrar vid hans sidor innan han viker in dem mot kroppen igen. Sen sjunker han ner på framtassarna och svansen står i vädret bakom honom.
"För att se vad du hade för dig. Och för att jag inte är trött". Svarar han henne och ser på henne med busig och utmanande blick.

Jaha! Så Sirius hade kommit för att snoka, alltså? Hon mötte hans utmanande blick men bestämde sig för att spara utmaningen för några sekunder.
   "Mamma såg dig väl inte?", frågade hon något oroligt. Det här var inte första gången Aurora var ute själv, och hon hade ingen lust att få skäll. Usch. Hon hatade att få skäll. Kunde inte mamma förstå att hon kunde ta vara på sig själv? Hon behövde inte familjen egentligen. Hon kunde överleva själv. Jaga kunde knappast vara så svårt. Hon var ganska snabb faktiskt. Nä, valpen var helt övertygad om att om hon vandrade iväg här och nu så skulle hon klara sig fint.
   Fast då skulle hon inte ha någon att leka med. Ett busigt leende trädde fram på Auroras läppar. Någon sekund senare gjorde hon ett utfall mot brodern, men drog sig snabbt tillbaka och böjde på frambenen till en lekposition.

Om mamma såg honom? Pfft! Vem tror Aurora att han är egentligen?
"Klart hon inte såg. Hade hon sett mig hade hon väl ändå kommit ut efter mig för länge sen". Svarar han med självförtroende och ger systern en något överlägsen blick. Men den blicken blir inte långvarig. För Aurora lyckades ju själv komma undan utan att bli upptäckt.
Han spritter till när Aurora gör utfall mot honom och gör sig beredd på att bli påhoppad. Men det kommer inte då systern drar sig tillbaka och själv sjunker ner på frambenen. Sirius sjunker själv ner igen och svansen vippar lätt fram och tillbaka där den står rakt upp i luften.
"Tänk om vi skulle gå längre bort. Ingen vet ju om att vi är här ute". Utmaningen ligger kvar i rösten och han känner sig väldigt vågad när han yttrar orden. Det pirrar i magen bara av blotta tanken på att smita iväg på upptäcksfärd. Långt bort där de kan bestämma över sig själva. Vad läskigt det känns.

"Tänk om vi skulle gå längre bort. Ingen vet ju om att vi är här ute." Auroras blick blev skarp, men det låg något ivrigt i den.
   "Jag vet ett ställe!", svarade hon ivrigt. Det låg en liten tjärn i närheten. På dagens var det klart vatten som bara grumlades när man gick i den. På natten... Hon spratt till av upphetsning.
   "Kom!" Retsamt drog hon honom i örat med tänderna. Sedan skuttade hon iväg. Brodern skulle följa efter, det var hon säker på.
   Det tog några minuter att komma fram. För det mesta var det därför att valparna var små och hade korta ben. Tillslut nådde de i alla fall tjärnen, och den levde upp till alla Auroras förväntningar.
   Det var en reflektion av himlen och topparna på de eldröda träden. Tusentals stjärnor glittrade i skyn, men lika många glittrade på sjön. Det reflekterade ljuset fick flera små solkatter att dansa på trädens stammar.
   Aurora vände sig glatt om mot sin bror, ville ha en bekräftelse på att det var något bra hon lett dem till.

Jag vet ett ställe. Den lockiga lilla svansen viftar ivrigt bakom honom när Aurora verkar med på hans idé. Det är roligare att vara två. Och Aurora är ett inte så dumt sällskap när man är ensam med henne.
Sirius gnyr tyst till när hon drar honom i örat men han fattar vinken och följer snabbt efter henne. Fyra par tassar trummar mjukt fram över marken och Sirius låter systern följa men är inte sent efter.

Synen som möter dem är verkligen något. Storslaget. Med stora ögon och öppen mun ser han hänfört på tjärnen som ligger där i natten och glittrar. Färgerna och ljuset får det att se helt annorlunda ut jämfört med på dagen. Det är minsann natten som är mer magisk.
"Wow!" Utbrister han och spritter till mot systern och nafsar henne i örat på ett mjukt, det här gjorde du bra det här är helt otroligt-sätt.

"Wow!" En varm glöd på insidan av Auroras bröstkorg flammade upp vid broderns ord. Hon kände sig glad över att han tyckte om tjärnen. Hon misstyckte inte ens när han bet henne i örat.
   Men hon drog sig loss relativt snart med en ny, upphetsad glimt ögonen.
   "Vi testar att bada", viskade hon. Scenen var så stämningsfull att hon inte ville skrika. Försiktigt tassade hon fram mot kanten. Uppmuntrande såg hon tillbaka mot Sirius. Sedan stack hon ner tassen. Det var kyligt, men kyla var något Aurora alltid älskat. Den berörde henne inte. Efter en till blick mot sin bror vadade hon försiktigt i. Vattnet nådde henne till buken. Den klara kylan fick henne att vakna till. När hon stod stilla försvann ringarna runt henne och det såg ut som om hon badade i natthimlen.

Tungan smiter ut mellan läpparna när han ser på systern och svansen viftar glatt bakom honom.
Vi testar att bada. Tanken skapade en motvillighet i honom först men när Aurora kliver i vattnet så ser det så kul ut att Sirius inte kan stå still. Han följer efter systern men stannar vid vattenbrynet och ser ner på sin spegelbild som ser tillbaka på honom. En liten trasselsudd är vad han är. Med mors vackra lockiga päls. Kanske kan han med bli vacker när han blir stor.
Sen kliver han i rakt på sin spegelbilds ansikte och vattnet krusar sig omkring honom men han försöker att röra sig försiktigt så det inte plaskar för mycket. Kallt är det. Isch! Öronen drar sig mot nacken och kroppen börjar darra. Kallt! Vill ha värme! Så är det något varmt som sprider sig inom honom och svart rök börjar sakta ringla ut ur nosen på honom och vattnet känns inte så kallt längre utan börjar lätt att bubbla omkring honom. Han fnissar glatt.

Det började bubbla kring brodern. Hon såg hänfört på för någon sekund... men sedan började det varma - nerkylt av sjön, nu snarare ljummet - vattnet att sprida sig mot henne. Med lätt rynkad panna hoppade hon undan, men leendet fann snart sin plats igen. Prövande skvätte hon lite av det varma vattnet mot brodern, fnissade till och vadade ut längre i sjön för att undkomma eventuell hämnd.
   "Kom an bara!" Det var ett förväntansfullt fnitter.

När det bubblar omkring honom blir han först lite förskräckt överraskad. Han har redan upptäckt sin eldkraft men det är fortfarande nytt för honom. Han bord försöka slappna av kanske? Han försöker det och det kokande vattnet som ringar in honom blir sakta kallare och lugnare igen. Så blir han blöt.

Aurora's fnitter får honom att börja fnisser-fnittra själv. Så skuttar han framåt. Men skuttet hämmas av vattnet och han tappar fotfästet för en stund och hamnar under vattnet. Snabbt börjar han sprattla med benen och finner bottnen under sina tassar igen. Han spottar ut vatten som han fått i munnen och hostar några gånger. Den långa lockiga pälsen är nu mörk och blöt och den långa luggen ligger helt för hans udda färgade blick. Men han lokaliserar ändå Aurora snabbt och börjar fnissande plask-skutta efter henne.

Sirius nappade. Det glada skrattet som slapp ur henne gick inte att hejda. När han följde efter henne skuttade hon bakåt, men snubblade på sina egna tassar. För ett ögonblick försvann hennes huvud under ytan, innan hon fräsande kom upp för luft. Valpen såg chockad ut, nästan lite rädd, men insåg snart att hon inte var skadad. Allt som hänt var att hon klantat sig. Ännu ett skratt lämnade henne. Istället för att gå längre ut skuttade hon närmare honom, i hopp om att kunna starta en brottningsmatch.

När även Aurora försvinner under vattnet en stund kan Sirius inte låta bli att skratta högt. Han kniper snabbt ihop och fnissar nästan hysteriskt mellan sammanbitna käkar. Så lugnar han sig och gör sig beredd när Aurora kommer emot honom. Kom an bara! Tänker han och börjar skvätta lite vatten åt hennes håll. Han rör sig åt sidan, så snabbt som vattnet tillåter. Han morrar busigt och ruskar på sig varefter han kommer emot henne och nafsar där han får tag.

Aurora kastade sig mot brodern, högljutt gläfsande. Vattnet stoppade upp farten lite, och hon slutade upp med att tumla in i honom med betydligt mindre kraft än hon tänkt. Han nafsade henne i örat och hon ryckte undan av ren reflex. Återigen vinglade hon till. På samma sätt som vattnet höll uppe henne så blev det även lättare att trilla omkull. Trots det lyckades hon hålla uppe sig själv. Aha!
   För att undvika eventuella överfall rörde hon sig runt honom för att lyckas hamna bakom honom, där det var svårt att få tag på henne.

Vad gör hon nu? Aurora försöker ta sig runt honom. Sirius börjar trampa vatten för att kunna följa henne runt och ha henne framför sig hela tiden. Men han lyckas trampa fel hela tiden eller missar helt bottnen under sina tassar och råkar få sig flera kallsupar som han kraxande hostar upp igen. Sakta börjar han tycka att det inte längre är så kul i vattnet. De små vingarna på hans rygg är utfällda och försöker hjälpa till med balansen där med. Lite bättre blir det kanske men hade han haft större vingar hade det kanske gått bättre. Han inser att han har hamnat lite för långt ut i vattnet och försöker ta sig närmare Aurora samtidigt som han nafsar efter henne för att visa att han inte har gett upp på leken än. Han hostar upp mer vatten efter ännu en kallsup.
"Vi.. *host* .. ska kanske.. *host* ..gå upp på.. *harkel* ..land.. igen?" Försöker han och under den blöda tunga luggen plirar de udda ögonen på Aurora.

Aurora var duktig på att känna av situationer. När brodern fått kallsup efter kallsup, så misstänkte hon att han inte var lika förtjust längre. Snart bekräftade han hennes misstankar. Tikvalpen nickade och började halvt vada, halvt skutta inåt land. Det kändes betryggande när vattnet rann av henne, och hon äntligen kunde röra sig oberört.
   De isblåa ögonen riktades mot brodern i vattnet, för att se till så han kom upp ordentligt.
   "Vad ska vi göra nu?", undrade hon. "Vi måste torka innan vi kan komma hem, annars märker mamma."

Han börjar röra sig så mycket som vattnet tillåter honom och följer strax efter Aurora upp på land. Där ruskar han av sig den värsta vätan utan att tänka på om han står för nära systern eller inte. Efteråt rinner det än dock ur pälsen på honom.

Han håller med Aurora. De behöver torka innan de går tillbaka till lyan. Sirius nickar till hennes ord. Sen får han en idé och ett brett leende klyver hans ansikte. Han skuttar till på stället.
"Jag vet!" Utbrister han.
"Följ med". Han nafsar till Aurora i örat i förbifarten och skuttar lite längre in i skogen. Där borta ligger ett litet stenröse. Vinden viskade det till honom.
"Samla löv och kvistar". Säger han till Aurora och springer sedan själv runt och samlar löv och gräs och pinnar i munnen och när han fått tag i tillräckligt mycket, enligt honom, så hoppar han upp på en av de största, bredaste, stenarna i stenröset och lägger ner materialet han samlat på sig på stenen. Sen inväntar han att Aurora ska komma upp mer.

"Jag vet! Följ med." Något tveksamt följde Aurora efter sin bror in i skogen. Framför dem låg ett litet stenröse. Det såg anspråkslöst ut och hon förstod inte hur sten kunde hjälpa dem att torka.
   "Samla löv och kvistar." Det lät helt obegripligt i Auroras öron. Hon såg obeslutsamt på medan brodern samlade material för glatta livet. Hon bestämde sig för att hjälpa till, och plockade upp några kvistar i munnen. Sirius skuttade upp på en av de största stenarna. Vad tänkte han göra? Vanligtvis såg Aurora på sig själv som den påhittiga, men nu hade hon verkligen ingen aning om vad som pågick i broderns tankar. Tänkte han sätta eld på dem eller något?
   För att kunna tala fick Aurora släppa ner några kvistar på marken. Munnen smakade jord och bark.
   "Vad ska vi med de här till?"