[Ensaminlägg. Tillåtelse att PP. Utspelar sig efter detta.] 

Morgonen kom, vare sig de ville eller inte. När gryningens första strimmor av ljus nådde åskrönet hade de just blivit klar med att begrava farbrodern. Med hjälp av Kenais krafter hade de klätt hans grav i vackra blommor som nejlikor, iris och delphinium ; alla i olika lila nyanser. Tillsammans satt de flesta runt graven. Gråten hade gott över till en olidlig tystnad. Det fanns inga ord för den sorg de delade.
     Niyaha hade gått iväg en bit för att bevittna soluppgången när Theano kom fram bredvid henne, utan att säga något satt han sig bredvid henne. Hon visste vad han undrade, samma sak som hon undrat – skulle hon fortsätta vägen hon valt? Det var svårt. En tvekan brände i henne. Hon kände sig så förvirrad, så fruktansvärt nedslagen, men aldrig hade valet om Jakten känts klarare. Nu visste hon vad som väntade, nu visste hon vad som skulle komma att ske. Det var oundvikligt. Hennes far hade rätt i all fasa och oro han känt, men det spelade ingen roll. Det här skulle fortsätta att ske landet över. Familjer skulle splittras och oskyldiga skulle mista livet i onödan, men hon hade valet att kämpa för en bättre framtid, för en framtid som inte skulle förstöras av monster. Om inte hon, om inte Jägarna, vem annars?
     ”Jag vill tillbaka”, andades hon tyst ut. Den blå, matta blicken låg fortfarande fäst långt borta i horisonten. Cestron sökte efter hennes blick och nickade. ”Vi måste bege oss så fort som möjligt. Ju längre vi hinner färdas innan natten...” Han behövde inte säga mer, Niyaha nickade innan hon lät en djup suck fly henne. Med sega rörelser vände hon sig om emot sin far som satt tillsammans med Nadie. De båda såg på henne frågande när hon närmade sig med ett stramt uttryck i anletet. Det kändes som glädjen hade slitits ifrån henne och lämnat henne 10 år äldre.
     ”Niya?”, frågade Nadie. Hennes blick var glansig. ”Följer du med tillbaka?” Rösten var tjock, en klump i vemod hade bildats i hennes hals vid åsynen av familjen kring graven. Nadie såg något förvirrad ut, innan hon nickade. Niyaha såg emot Delshay som även han nickade. Kenai reste sig upp med en uppsyn som skrek i förtvivlan.
     ”Tänker ni gå tillbaka?”, sade han lågt då rösten inte orkade bära något högre.
     ”Vi måste, vi lovade Dim-”
     ”Hur kan ni återvända?!” Trots att rösten skar sig nästintill skrek han. ”Hur kan ni återvända till det där?! Hur kan ni...” Fadern tystnade i tårar, och trots det vågade Niyaha inte säga något.
     ”Ni har sett vad de gör! Ni såg! Ni kände vad de gjorde emot er. De tog Nahuel! De tog honom och vi hade ingen chans! Ni har ingen chans! Ser ni inte det? Ni kan inte vinna. Ni kan inte överleva.” Paniken genomsyrade hela hans väsen. Inget annat lyckades tränga sig fram i hans blick.
”Hur kan ni vilja fortsätta den vägen? Ni kommer förlora allt. Ni kommer förlora varandra.” Kenai såg emellan syskonen.
     ”Vad gör du när Nadie dör, Niyaha? Vad gör du då?” Niyaha såg på systern och kände hur hon höll på att brista i gråt. ”Ni kommer dö! Ni kommer dö...” Dottern såg hur Kenai långsamt sjunk ner på marken, gråten fick benen under honom att vika sig. ”Ni kommer dö”, upprepade han gång på gång i sina snyftningar.
     ”Pappa...”, andades hon knappt. Försiktigt tog hon några steg fram till honom för att slicka honom över ansiktet. Tårarna som hon så tappert kämpat emot tog överhand och hon kunde inte längre hindra dem.
     ”Jag gör det här för oss. För Nahuel. För att inga fler ska behöva uppleva det vi upplevt idag.” Kenai skälvde bara. Hon kunde känna hur hela hans värld rasat samman. Niyaha höjde huvudet och såg på familjen – Loiana, Ciye, Natanh och Denahi. ”Vi måste gå.” Nadie och Delshay reste sig upp för att sluta upp med henne.
     ”Jag älskar er, allihopa. Vi syns igen, snart, okej?” Kenai såg upp henne med en blick som glittrade i tårar. ”Snälla...”, bad han. Hjärtat tycktes gå i bitar vid hans blick. Det kändes som att två hela oceaner skiljde dem åt. ”Vi måste gå...”, upprepade hon, rädd att inga andra ord skulle hålla. Theano började vandra ner för backen men syskonskaran höll sig kvar lite.
     ”Vi syns snart” Rösten darrade och hon tvingade sig att vända om och med ett språng följa efter Theano. Om hon stannade längre tvekade hon på att hon någonsin skulle kunna slita sig. De två syskonen slöt upp med henne, båda lika fyllda med den tärande sorgen.
     ”Vi har mycket land att vandra idag”, sade Cestron som ledde dem. ”Ju mer, ju bättre.” Trion nickade alla instämmande, innan ett rop ekade ut över vidderna. 
     ”Nadie! Niyaha! Delshay!” Kenais röst fick dem alla att se bakåt. På åskrönet stod han och kallade dem. Niyaha bet ihop och slöt ögonen hårt, kämpade emot känslorna som ville driva henne tillbaka, tillbaka till sin faders varma famn. Theano sade inget, men ökade takten. Inte länge efter hörde de hur någon närmade sig i en hög fart. Pappa?, tänkte Niyaha och såg sig om för att mötas av synen av Denahi som slöt sig till dem. Theano såg på honom och farfadern nickade.
     ”Jag vill slåss”, sade han. ”Då så”, svarade Theano och riktade blicken framåt igen.
     ”Låt oss slåss tillsammans.”