En ung nordanvind hade lyckats parera sig fram mellan otaliga trädstammar och fick i sin framfart de sedvanliga dimslöjorna att mjukt dansa genom det dunkla skogslandskapet. På himlavalvet vilade månens rundade skepnad och skänkte sitt varsamma ljus till världen. 
Det var en behaglig kväll om än något kylig.
Frenja låg platt på magen intill ett mindre vattenparti med en enorm paddas ena bakben fångat mellan käkarna. Den skrek högt och missnöjt, kämpade för sitt liv. Ryckte och slet medans tikens kropp gled runt i det kläggiga underlaget. Kanske att hon eventuellt tagit sig vatten över huvudet med ett byte som var i samma storlek som henne själv. Kanske.
Marken hade efter eftermiddagens korta period av regn visat sig vara förrädiskt hal och gråblodet hade vid sitt försök att dra med sig paddan till lyan, tappat fotfästet i leran och fallit till marken.
Det var under högljudda muttranden som hon kämpade sig upp på tassarna och tack vare sina vingar lyckades hon för stunden att dra bytet och sig själv bort från det värsta underlaget, men det var inte utan kamp. Bytet tjöt igen och slängde sig åt sidan, kraften i dess rörelse var för stor för att hon skulle orka hålla den på plats och med ens slets hon med in i buskaget följt av ett eget gällt läte.

Det här var en fruktansvärd skog. Snårig och kall och mörk och fuktig. Haru slet loss manen ur en samling låga grenar som hon råkat promenera in i. Hon grymtade frustrerat och fortsatte framåt med hårda steg. Hon hade följt den fördömda ravinen, hade trott att den kanske skulle ta slut nån förbannad gång. Men det gjorde den inte. Och plötsligt hade hon befunnit sig här. Hon var inte säker på var ravinen hade tagit vägen, men den var onekligen inte kvar vid hennes sida längre. Dimman gjorde det svårt att orientera sig, särskilt sedan den börjat röra sig. Dofterna i området sade henne inte mycket. Hon kunde känna doften av varg, av rävar och andra djur, men kunde inte avgöra varifrån de kom. Det var frustrerande, minst sagt.
     Gälla tjut och grenar som bröts fick Haru att stanna upp. Ut ur buskaget vid sidan om henne kom en överdimensionerad padda sprattlande. Släpande i leran efter den följde en liten flaxande varelse. Haru stirrade dumt ett par sekunder. Det var en räv. Eller något liknande en räv, som hängde tag i paddans ena ben. Haru följde dem med blicken när paddan kämpade förbi, innan hon kom på sig själv med en morrning.
     ”Hörru!” Haru stegade ikapp räven, och stampade hårt på paddan för att stanna den. Den var mjuk och knakade under hennes tass, men slutade inte sprattla. Hon blängde på räven. ”Hörruduru, berätta hur jag kommer ut ur den här skogen!” krävde hon högtljutt.

Världen yrde förbi henne när det plötsligt tog stopp. Paddan rörde sig, sprattlade med benen men kom ändå ingenstans. Hon lyfte långsamt blicken. På paddan var det en tass. En väldigt stor tass, och i bakgrunden var det någon som skrek och härjade. 
"Mien paddha, dhuru. Skaff de nåj ejget." Mumlade hon genom stängda käkar. Frenja hävde sig osmidigt upp på alla fyra och började med all sin kraft att försöka slita åt sig paddan som hon trots allt inte hade släppt taget om.

Räven kläckte ur sig en samling obegripliga ord som bara gjorde Haru ännu mer frustrerad. Förbannade räv! Kunde inte ens språket! Den lilla skiten försökte få loss paddan från under Harus tass, utan framgång. Haru lyfte tassen precis när räven tog spjärn och drog, och såg den snubbla bakåt med ben och vingar flaxande och paddan över sig. Haru stegade efter dem med ett enda långt kliv, och högg tag i paddan med tänderna. Hon lyfte den högt, och fick med sig räven i andra änden. Med en hård rörelse skakade hon huvudet från sida till sida för att få räven att släppa.