Blodbergen var på många sätt lik Öknen. Båda var torra platser, platser utan fyra årstider. Men i bergen kunde man åtmisntone märka av en svag klimatväxling. Det luktade höst i luften och nätterna hade blivit kallare. Dagen till ära lyste höstsolen upp bergen. En ensam örn seglade högt upp i den molnfria himlen och en svag höstbris ruskade om Tramptass raggiga päls. Den gamle hanen satt vid foten av berget och såg upp mot klippan och grottingången. De hade verkligen lyckats skapa sig ett nytt hem. Visst fanns det mycket kvar att göra, men det var ändå mer än vad Tass hade vågat hoppas på innan. 

Det kändes som en evighet sedan de påbörjat sin vandring från Öknen. Så mycket hade hänt sen dess. Men det fanns fortfarande medlemmar kvar i Öknen som han visste att det snart var dags att hämta hem. Deras gamla hem var ett kapitel de snart var tvungna att avsluta, även om det smärtade dem. För när de väl hade hämtat Aru, Vitani och Sarabi så fanns det ingen anledning att återvända till Öknen. 

Tass skakade bekymrat på huvudet och sträckte på sig innan han reste sig upp och började strosa iväg från berget. Kanske skulle han låta Malvado och Kyoko resa tillbaka och hämta de andra? Var höll betan hus förresten? Det var ett tag sedan Tass hade sett honom på reviret, men han visste också att Mal ofta strövade iväg på egna upptäcktsfärder nuförtiden. Kanske var det ett sätt att läka de sår och mildra det som tyngde ner hans sinne så fruktansvärt. Han skulle dyka upp så småningom. Tass var inte bekymrad, åtminstone inte ännu. Malvado hittade alltid tillbaka.

Örnen hade försvunnit från skyn. Solen började försvinna bakom bergen. Tass slog sig ner på en liten torr gräsplätt och drog ett djupt andetag innan han slöt ögonen och koncentrerade sig på sin telepatiska kraft istället. Han lät kraften utforska omgivningarna, hittade alla möss och småfåglar som gömde sig i klippskrevor och buskar. Örnens sinne uppfattade han bakom en stor klippa, hon hade fällt en svala och var för ögonblicket upptagen med att jaga iväg ett gäng korpar som också ville ha en del av svalan. Han kände myrorna som kröp fram i sina gångar i underjorden. En skräckslagen fluga fångad i spindelns när och en fjäril som vilade på en sten. Han kände hur välbekanta vargar rörde sig inne i grottorna eller tränade ute på fältet. Men någons sinne rörde sig emot honom. Tass fortsatte fokusera på telepatin och lät flockmedlemmen ostört komma närmare. 

(Öppet till vem som helst! Utspelar sig i "nutid", alltså efter offerhögtiden)

[Uhm, om jag ska tolka ditt inlägg så utspelar sig detta efter att Mal varit borta ett tag. Så jag tar rollet som hans återkomst till Devils nu, efter att ha derpat med Mivi i Ötamon och allt... ]

Hur han hade funnit styrka för att fortsätta sin vandring mot Blodbergen visste han inte, men han hade funnit något sätt att lyckas sätta den ena tassen framför den andra och ta sig till Devils igen. Något nytt hade kommit till honom när han vandrat genom den öde Azhekasätten, något han inte riktigt var bekant med. Det var en uppgivenhet som hade sköljt över honom, känslan av att ingenting längre spelade någon roll. Känslan av att hans liv inte längre hade något mening, att han bara kunde lägga sig ner, försvinna bort. Somna och aldrig vakna igen. Det var egentligen så han ville ha det, han ville inte tillbaka, men någonting fick honom att fortsätta mot Blodbergen ändå. Om det var Devils trygghet som drog honom dit, eller det åter växande mörkret som puttad honom dit, det visste han inte. Och egentligen spelade det ingen roll heller.
När han satte sina första steg innanför Devils gränser tog han ett djupt andetag. Han visste att han behövde tala med Tramptass med en gång. Den telepatiska hanen skulle ändå kunna ta reda på var han befunnit sig, och Mal kände en respekt för både ledaren och flocken som gjorde att han ville göra rätt för sig från start.
Tungan for ut genom munnen för att fukta nosen och svepa över läpparna. Levrat blod låg fortfarande i pälsen runt munnen och tungan var fortfarande så kort att den inte räckte hela vägen upp över nosen. Den hade börjat ömma lite, men det var en smärta som Mal inte tänkte på. Det fanns en annan smärta hos honom som tog upp hans tankar.

När Mal efter en stund kunde se Tramptass tog han ett djupt andetag och började gå fram till honom. Han blev avbruten i sitt steg av en välbekant röst.
"Far?"
Mal skakade på huvudet.
"Inte nu, Midas", svarade han kort, utan att ens kolla mot sin son. Han hade inte tid med honom just nu. Han behövde tala med Tramptass innan han gjorde någonting annat. Under den korta vandringen fram till Tramptass försökte han sålla i sina tankar. Han hörde fortfarande hennes röst i sitt inre, men han försökte mota bort den, överrösta den med sin egna röst. Han ville aldrig glömma hur hennes stämma lät, men det var inte rätt tillfälle att tänka på henne nu.
"Tramptass", sade han kort när han kommit ända fram till hanen. "Vi behöver tala"
Han suckade tungt och slog sig ner framför Tass. Det han var på väg att erkänna kunde kosta honom mycket, om det gick så som han trodde, men han kunde inte leva i Devils utan att ledaren visste allt. Han behövde veta, så var det bara. Sedan fick Tramptass göra vad han ville med informationen.

Det var Malvado som kom. Som på befallning. Tass skulle dra iväg en pik om att Malvado kanske blivit för gammal för att vandra ut på egna äventyr eller att han antagit att den gamle hanen hade gått vilse eftersom han varit borta så länge. Men ledaren kände direkt att det här inte var ett sådant möte där det var acceptabelt med såna meningsutbyten. Malvado var bekymrad och någoting smärtade honom djupt. Tass blev rädd då han kände av sin väns sinnesstämning. 

 "Jag förstår." Svarade han och öppnade ögonen. Den svarta hanen satt framför honom. De röda ögonen stirrade tillbaka på honom, de kändes nästan tomma, döda. Tass förstod att något var på tok, det var allvarligt. Magen drog ihop sig till en hård knut. Ville han höra det här? Han hade en fruktansvärt dålig känsla av det här mötet.

 "Vad har hänt?" Hjärtat dunkade i bröstkorgen, han kunde höra pulsen slå. Malvado, snälla, vad har du gjort?

Malvado misstänkte att Tramptass redan anade att något inte var som det borde. Man behövde inte vara tankeläsare för att kunna läsa av Mals känslor för stunden. Den trasiga tungan svepte över nosen och han drog ett djupt andetag. Hur skulle han säga detta? Egentligen ville han inte säga något, men han visste att det hade varit värre. Tass skulle få reda på sanningen förr eller senare.
"Det är något som ni måste veta om. Ni kommer förr eller senare få reda på det, även om jag inte skulle säga det", började han med en tung suck. Han vände bort blicken och slöt hårt ögonen. "Jag gick för att träffa Mivria, i en chans att kunna vara med henne igen. Jag var beredd att lämna er alla", han tvingade sig själv att vända blicken åter mot sin ledare, i ren respekt. "Jag var beredd att vända er alla ryggen", han insåg att han kanske inte berättade det på bästa sättet, men han var trött att skydda sin rygg. Han var trött på att välja de bästa orden, att linda in saker i bomull. Det var lika bra att lägga alla korten på bordet. Han hade faktiskt vänt flocken ryggen, för att sedan tassa tillbaka med hängande öron.
"Jag tänker inte gå in närmare på det, och jag ber er att vänta med telepatin tills jag talat klart", hans blick var inte bedjande på något sätt, utan endast tom, som om han egentligen inte skulle bry sig om Tass ändå fiskade i hans sinne. "Jag fick en chans att bevisa för henne att jag på riktigt ville vara med henne, men i slutändan så var hon inte beredd att chansa"
Jag vet inte längre om jag kan bli fri med dig.
Det hade varit hennes exakta ord. Han ruskade på huvudet för att skaka bort tankarna.
"Jag har inget annat att leva för, så jag kan likväl spendera mina sista dagar här. Det var därför jag trots allt kom tillbaka, om än det är för en patetiskt anledning. Jag kan likväl tjäna Devils tills den dag jag dör, för vid Mivrias sida kommer jag aldrig någonsin att vara", han tog ett djupt andetag. Några tårar hade han inte kvar. Det främsta han kände var en enorm tomhet som han inte visste om ens Devils skulle kunna fylla. "Och jag har mig själv att skylla - endast", han sade det lite för att göra klart för Tramptass att han aldrig hade hållit Devils ansvariga för allt som hänt, och han skulle aldrig göra det heller.
"Jag mottager vilket straff ni än tycker att jag förtjänar för detta", hans röst var lugn, bottenlös, tom. "Skicka iväg mig om ni vill, sätt mig som omega... Fan, ni kan till och med ta mitt liv, för ärligt talat så spelar inte straffet någon roll, jag bryr mig inte om det, vad än det blir", han såg rakt på Tramptass när han talade. Han tänkte stå till svars för vad han gjort, ledaren förtjänade inget annat än sanningen.
"Men jag vill stanna. Tro mig när jag säger att jag inte kommer lämna igen. Herregud, jag har ingenstans att gå! Jag ville uppleva ett liv med Mivria, men det kommer aldrig hända. Det enda livet jag känner till är detta", sade han och såg sig omkring. Han såg tillbaka på ledaren och öppnade munnen för tala igen.
"Jag är här för att stanna nu", hans röst var iskall. Han menade varje ord han sagt, och han hoppades att Tramptass förstod det.
"Ni har min tillåtelse att söka mitt sinne", sade han sedan kort. "Och ni har min fulla tillåtelse att göra det tills den dagen jag dör. Jag har inte längre något att dölja"
Snälla. Han ville inte lämna denna platsen. Mivria var den enda som kunde få honom att lämna Devils, och han skulle aldrig någonsin få henne. Mal trodde inte att någon i Devils någonsin förstått hur mycket Mivria faktiskt betytt för honom, trots allt.

Tramptass lyssnade tyst på Malvados erkännande. Han avbröt inte, inte ens då betan talade om hur han hade vänt flocken ryggen. Inte ens när han påtalade att han inte skulle bry sig ens om Tass tog hans liv. När Malvado tystnat reste sig Tass långsamt upp, utan ett ord, och vände betan ryggen. Han höjde huvudet och slöt ögonen. Det här var värre än Tass någonsin hade förutspått. Hur hade han kunnat missa detta? Malvado. Hans rådgivare och vän. Hans närmsta man. Det var förräderi, oavsett om han kom tillbaka så var det förräderi. Varför kunde det här ske?

Tass rös. Chocken började lägga sig. Förräderi. Ursinnet vaknade inom honom. Malvado hade svikit flocken. Malvado hade svikit honom. Precis som Fiero. Alla svek. Och alla kom undan. Tass darrade till av den plötsliga ilskan. Förrådd av en av dem han litade mest på. Det gjorde så ont. Ilskan övergick till besvikelse. Det fanns inga ord som kunde beskriva hur han kände. Det fanns så mycket han ville säga till Malvado. Han ville skrika, riva, slita sönder honom. Han ville gråta, böna och be. Han ville krama honom. Han ville glömma allt. Men han kunde inte det. Det fanns inga andra alternativ. Tillsammans hade de sett flocken växa. 

 "Av respekt för den du en gång var, Malvado, så kommer jag låta dig gå." Sakta vände han sig om igen och såg kallt på Malvado. Det fanns inga känslor kvar i hans anlete. Smärtan var borta, besvikelsen likaså. Hatet försvann. Tillsammans hade de klättrat sig uppåt i flocken. Han tänkte inte söka igenom hanens huvud. Han ville inte veta mer. Han behövde inte veta mer. Tillsammans hade de slagits, sida vid sida. Malvado var så trasig. Så patetisk. Så svag. Det han hade offrat för flocken innan var betydelselöst. Han brast i lojaliteten. Han var ingen Devils. Hade han någonsin varit det? Tillsammans hade de delat smärta och sorg, lycka och skratt. Tillsammans var de åskan. 

 "Gå härifrån." Tass spände kroppen. Han bet sig så hårt i läppen att han var tvungen att svälja ner strömmen av blod. "Tala inte med någon." Han andades tungt. Vad var det som hände? "Kom inte tillbaka." Någonting gick sönder inombords. Tass kvävde en flämtning. Malvado skulle vandra ensam och förstörd, utan flock, utan familj. Han skulle aldrig få ro. Övergiven och svag. Men Devils skulle bestå.

 "Du har ett dygn på dig. Sen kommer flocken få veta." Tass vände bort blicken. Tårarna brände bakom ögonlocken. "Sen kommer vi jaga dig."

Egentligen var han väl inte förvånad över hur ledaren reagerade. Trots det knöt det sig i magen, och han mådde nästan illa. Han ville inte gå, han var inte redo att gå. Det var ju här han skulle dö! Om inte vid Mivrias sida så var det ju här, bland Devils.
Men så skulle det inte bli.
Tramptass ord skar som klor i hans inre och han kände nästan hur hans hjärta slog en knut på sig själv i bröstet. Det var över. Hela hans liv var plötsligt över. Under loppet av en vecka hade hans liv vänts uppochned, och det fanns inte längre någon återvändo. Sanningen var ute, och det var bara att acceptera konsekvenserna. Någonstans så övervägde han att be Tramptass ta hans liv, för vilket liv var värt att leva om varken Mivria eller Devils fanns vid hans sida?
Han nickade kort åt ledarens ord. Eller var det dags att säga före detta ledaren? Det fanns ingenting att säga, han skulle inte tjafsa. Eller borde han göra det? Om han stretade emot skulle kanske Tass ta hans liv här och nu. Om han ställde till med en scen skulle kanske slutet på riktigt komma för honom? Men han kunde inte med att göra det. Han orkade inte. Han var för trött för att slåss, för trött för att kämpa. Så kanske hans tid i Devils var över även på grund av den anledningen...
"Nåväl", han höjde huvudet och tog ett djupt andetag. "Lev väl. Kanske möts vi igen", han koncentrerade sig för att gå sönder. För nog kände han för att bara skrika rakt ut, låta tårarna spruta och rösten brista. Men ingenting av det skulle han göra. Han skulle lämna flocken med högburet huvudet.
Han vände sig om och gick iväg. Lämnade Tramptass bakom sig. Han visste inte vad han skulle ta sig till nu. Kanske gå till Damon och starta något så att hanen tog hans liv? Han behövde nog inte göra mycket för att reta upp Damon tillräckligt mycket för att förlora livet. Det fanns säkert fler i Qu som gärna tog hans liv om det fanns en anledning.
Damon, nu ska du få din hämnd, tänkte han medan han lämnade allting bakom sig. För här kommer jag.
Ja, det var den enda utvägen han såg. Om nu inte Devils tog han först.

Tramptass såg efter Malvado då han med högburet huvud började ge sig av. Han ville ropa efter honom. Säga åt honom att komma tillbaka, förlåta honom. Skratta åt allt. Men skadan var för stor. Fan Malvado. Vart skulle han ta vägen nu? Tass hatade sig själv för det han hade gjort och han hatade Malvado för att han hade kommit tillbaka. Kanske var det egentligen det som gjorde att han reagerade så starkt. Att betan faktiskt hade kommit tillbaka i hopp om att ledaren skulle acceptera det han hade gjort.

Tass släppte inte den svarta hanen med blicken förrän han var en liten obetydlig prick i horisonten. Då sjönk han ihop på marken och slöt ögonen. Han låste sitt sinne och begravde sig själv i ett mentalt mörker. 

Ett dygn. Sen skulle han skicka flocken på Malvado. De skulle inte vara förlåtande. De skulle jaga honom som en flock hundar jagar en kanin. De skulle slita honom sönder och samman. 

Tramptass ville vara den sista Malvado såg innan hans liv slocknade. Kanske skulle han då förstå hur mycket flocken betydde för honom. Devils betydde allt, till och med mer än gammal vänskap. 

- AVSLUTAT -