[Reserverad för Modig.]

Hon var inte ensam om att söka sig upp till stranden denna dag. Visserligen var vattnet hennes rätta element, precis som för de andra som bodde på och kring denna ö, men ibland var det skönt att bara ligga och sola. Känna sanden under kroppen och njuta av värmen.
Och idag var en väldigt varm dag. Precis som många andra hade Dafne vandrat upp på ön och lagt sig på stranden. Solen gassade från en klarblå himmel, och hon riktigt njöt av att känna värmen över kroppen.
Fåglarna skränade i omgivningen, havets vågor brusade då de slog mot land. Ljud hon var välbekant med, och älskade. 

Hur lång tid som förflöt medan hon låg där visste hon inte riktigt. Men allt eftersom började hon längta efter vattnet. Kroppen torkade ut, för trots att hon kunde vandra på land var hon inte skapt för det. Inte huvudsakligen.
Med en liten suck reste sig havsvargen, skakade av sig sanden. Det var dags att återvända till havet.
Hon skuttade över marken, fram till några klippor som reste sig alldeles vid vattenbrynet. En perfekt plats att dyka från. Med ett slug leende kastade hon sig ut från dem, och när hon slog i det kyliga vattnet kom ett svagt glädje rus över henne. Ja, det var här hon hörde hemma.
Men så, från ingenstans, dök plötsligt en främling upp, mitt i hennes väg. Snabbt slog Dafne ut sina fenor och parerade sin framfart. Det var med millimeter hon missade den andra vargen, och smått irriterad över det hela slog hon runt i vattnet.
"Se dig för!"


[Lite udda, men ah. Jag kommer igång xD]

Modig hade inte väntat sig att en främling skulle komma dykande mot henne. Hon hade roat sig med att följa ett par avlånga fiskar en stund, och hade varit så inne i sin lek att hon inte insett hur nära klipporna hon simmat. Hon hade ändå inte väntat sig att någon utan förvarning skulle bryta den soldränkta vattenytan och i en kaskad av bubblor nästan simma rakt in i henne.
    Samtidigt som främlingen bromsade så fällde Modig ut sina stora, flikade sidfenor för att skjuta sig själv bort från främlingen. Taggarna reste sig instinktivt över hennes nacke, och hon drog tillbaka hakan i en överraskad gest. Främlingens upprörda utrop fick Modig att vända fram öronen. Hon mötte den andras blick.
    "Du kan se dig för!" Hon hann inte hindra sig själv förrän orden lämnat hennes mun. Främlingen kunde faktiskt själv sett sig för. Hur i gudarnas namn skulle Modig ha kunnat veta att någon skulle dyka ner där genom ytan? Det var inte hennes fel!

[Det blir nice ;D]

Med en butter min såg Dafne på den randiga havsvargen som hon nästan krockat med. Hon var chockad över händelsen, och hennes reaktion i situationer som dessa var irritation. Något som sällan hjälpte henne, men som kom naturligt.
"Borde jag se mig för?"
För Dafne kändes det nästan som om den andre med mening försökte förolämpa henne, och såklart var hennes första instinkt att gå till försvar med några spydiga kommentarer.
"Vad kommer härnäst? Ska du kräva mig på en ursäkt för att du var ivägen?"
Irriterat spände hon blicken i den andre samtidigt som hon gestikulerade med sina framben då hon talade. Rörelser som förstärkte hennes ord, visade hur pass irriterad hon var över det hela.
Det slog aldrig Dafne själv, men hon var inte den trevligaste vid första mötet. Det var sällan, kanske till och med aldrig, hon gav ett bra första intryck hos andra.

"Det är ju inte jag som dyker upp från ingenstans heller!" Modigs blick smalnade av när hon blängde på främlingen. Vad var det för typ egentligen? Komma här och påstå att det var Modigs fel när Modig hade simmat som vanligt och inte hade haft en chans att veta att det skulle komma någon dykande från ovanför vattenytan. Ålrens, det var vad det var!

Dafne granskade den andra havsvargen med en skarp blick, och sedan gled ett litet leende över hennes ansikte. Detta var intressant, det verkade som att den andre tog åt sig av hennes ord.
"Nästa gång ska du nog se dig för lite extra, eller hur?" Hon svepte med fenorna genom vattnet.
"Ifall du nu ursäktar mig, men jag har bättre saker för mig än att tjafsa med dig hela dagen. Adjö."
Och med de orden vände hon ryggen emot den andre och simmade bort från platsen. Här fanns inget att hämta. En irriterad havsvarg var inget som intresserade henne, så det var lika bra att se om hon inte kunde finna något roligare någon annanstans. Kanske handelsplatsen hade något att erbjuda en dag som denna?

[Sorry för seeegt svar.
Lade upp för ett avslut här, men om du vill fortsätta är det bara att Modig ropar fast Dafne ;p Det spelar inte mig någon roll!]

Modig ville så fruktansvärt gärna komma på ett bra svar, något som kunde stoppa tillbaks främlingens ord i dess mun, men hon var inte snabb nog. Hon hade inget bra svar på tal när den andra vände om och lämnade henne hängande strax under ytan. Muttrande en längre ramsa av olämpligheter blängde hon efter främlingen tills denna inte längre gick att skönja. Det var med en bitter smak i munnen som Modig slängde en blick mot ytan - det var faktiskt inte hennes fel att den andra hade dykt upp (eller ner) från ingenstans! - innan hon gav sig av åt motsatt håll till det främlingen tagit. Den här gången dök hon djupare under ytan, där hon inte skulle kunna få några blindålar i huvudet.

[Avslutat ;D]