Tyst, avslappnad och samlad strövade den bruna hanen ensam intill de stammarna som växte ovan honom och sedan bredde ut sig i väldiga kronor. Utan ett ord, för vem hade han egentligen att tala med, lät han blicken ligga långt ovanför honom, och studera löven som hade börjat färgas i sprakande färger, röda, gula, orangea och några enstaka bruna. Även under hans tassar låg några få, i samma vackra färger prydde de istället marken. Men eftersom daggen lagt sig ovan löven och det regnat lite smått de senaste dagarna var löven blöta, på ett otrevligt och äckligt vis. Men det störde trots allt inte vargen, han kände knappt av dem.

Solens strålar bröt sig igenom trädens kronor på flera stället, vissa ställen var det kraftigare och andra mest några svaga strimmor av ljus, bakom löven. Han sänkte snart sin blick en aning då ljudet utav en fågel nådde hans öron. Nyfiket började han söka efter fågeln med blicken, men utan att finna den, han fortsatte nyfiket i den riktning ljudet kom ifrån.
Men han möttes inte utav någon fågel.

Istället slank en doft snart in i hans nos, en svagt bekant doft, en varginna rörde sig alltså i närheten, han stannade upp och vippade till lite smått med sina öron en gång och vred lite på den klart bruna kroppen i osäkerhet, han visste inte riktigt om han ville söka sällskap, men att möta någon skulle väl inte skada? Han stod tvekande några minuter, antagligen väl länge nog för den främmande honan att känna av hans närvaro, om hon inte redan gjort det.
Efter sina dryga minuters funderade började han med försiktiga och tysta steg dra sig närmare doftens källa, följde den långsamt och väl.

Kort därpå blottade han en gestalt en bit bort, men endast svagt. Han var inte ens säker på att hon var där, men han tyckte sig ha sett något i skuggan utav ett träd en bit bort. Tyst fortsatte han framåt en stund, men stannade några meter ifrån det träd han tyckte sig ha sett henne vid, tyst inväntade han någonting med öronen lite lätt vippande fram och tillbaka. Vem gömde sig i skuggorna?

Plötsligt var hannen där, och han var ära henne. Hon var osäker på om han hade sett henne, men om hon kunde så slapp hon gärna kontakten med honom, speciellt som han var större än henne och speciellt för att hon visste inget om honom eller hans personlighet.

Hon försökte lyssna av hans sinne men det var svårt å läsa av honom. Niara är ännu inte så skicklig med sina telepatiska krafter och behöver fortarande mycket träning. De eda hon brukar kunna få ut är vargens sinnelag för stunden och dess känslor. Om deras avsikter är onda brukade hon kunna känna av de ganska fort.

Niara vågade knappt andas eftersom hon helst ville förbli osedd av främlingen men började misstänka att de kan bli svårt.


[gjorde en del ändringar då jag blandat ihop med ett annat roll som jag rollar på samtidigt, men nu ska de passa bättre 8D)

Med blicken vänd bortåt lyckades han dock finna något i ögonvrån, någon i skuggan. Tyst vred han sitt huvud ditåt och tog några snabba steg närmare och vände upp i en båge och bortsatte framåt, efter någon ynka meter såg han snart en varginna, klart och tydligt.
Han kände en aning osäkerhet dra igenom kroppen, varför gömde hon sig för honom? Skulle hon ge sig på honom? Eller var det av ren rädsla? Osäkert studerade han den rosa-lila vargen en kort stund med musklerna dock avslappnade, trots att tanken på att hon faktiskt kunde gömma sig för att göra något typ utav bakhåll snurrade i hans bakre del utav hjärnan.
Men om det skulle vara så, hade hon ens en anledning? Inte hade han väl gjort någon upprörd sedan han mötte den stöddige svarta vargen, Diablo, för så länge sedan. Sedan dess hade han inte träffat många, och då endast kort små trevliga möten, med en kort dialog innan de skildes och han åter skulle ströva ensam. Utom Kaiito.
Tanken på hans halvbror fick honom att förlora nutiden för en stund, det var som om bilden utav den främmande vargen dök upp inom honom, klar och tydlig och hur han sedan förändrades till Hermes själv.

Den bruna hanen skakade av sig den underliga tanken och lät åter tankarna föras till varför varginnan hållt sig gömd för honom.
"Goddag..." sade han prövande med sin naturligt avslappnade och samlade röst.

Niara insåg att hon var sedd och lyssnade till hans lugna röst. Han verkade inte vilja henne något illa. Hon skrattade till nervöst och hade känt sig fånig för att hon hispat upp sig så, men hon hade nog anledning till det med tanke på vilka vargar hon hade träffat på ute i skogarna i Numoori. Många hon träffat hade hon knappast vågat titta på, och historierna hon hört om vissa vargar gjorde att hon aldrig ville träffa någon av dessa.

Hon tog ett steg ut ur grönskan för att hälsa på främlingen. Hon skakade av sig en del av de kvistar som fastnat i hennes glansiga fina päls, som vara karaktäristisk för silvervargarna. Hon mötte hans blick och log svagt.
"Frid" sa hon som hälsning och bugade lätt för att visa att hon menade väl. När hon lyfte huvudet igen så fortsatte hon tala.
"Jag ville vara på den säkra sidan.." Sa hon ursäktande över sitt ovänliga beteende.