[Cerulean]
Solen stod högt på himlen och små tussar av moln fläckade den vit. Annars var den vackert blå och havet av träd under dem stod som en mur av stilla lågor. En eld av vajande blad i alla höstens färger och även revir åt deras flock. Deras. Det klingade något fel i tankarna. Men Tien kände att det ändå var det rätta han gjort, även om Kiera var tveksam. Men han förstod hennes tankar. De hade ju lämnat den föra flocken för att undvika just detta ansvar och nu Valde dem att ta det igen. För Systern var det nästintill obegripligt. Men hon hade Lovat att försöka. Att stå där för flocken. De var mycket besvikna på Terock. han hade tagit på sig ett ansvar han aldrig fullbordade, det var fegt enligt henne. Vad han än hade för anledning.
Vinden visslade lågt i membranet och fjädrarna frasade mjukt i vinden. Den här rundan var både för att se till reviret och för att få en stund ensamma, för att tänka.

Det var absurt, hur hade hon ens gått med på det? Det var just detta hon lämnat födesleflocken för och nu hade hon lovat Tien. Hon hade aldrig velat ha ansvar för andra, hade aldrig velat bestämma andras öden. hon fnös kort och lät den röda blicken söka av marken nedanför.

 De var nästan halvvägs över reviret när en gestalt dök upp framför dem. Den var gyllende och vit, och stod därför ut ifrån sin bakgrund. De ökade den tidigare lugna farten för att kunna hinna ikapp. Den andre. Att den kunde flyga över en luftburen flocks revir utan att märka det tydde på att något hänt, eller så var han inte så uppmärksam, vid båda fallen var han värd att låta stanna.

'Främling stanna eller sakta ner' Tiens mörka och dova röst ljöd enbart i dan andres sinne medan Kiera kände efter honom med sin kraft, utan att göra något.

Det hade gått flera timmar. Cerulean hade flugit runt i blindo uppe i skyn över höstskogen, hyperventilerande och vilsen. Som förblindad av sina egna känslor medan smärtan strömmade genom varenda fiber av hans kropp. En röst viskade i hans huvud, och trots att han försökte mota bort den dök den hela tiden upp som en irriterande fluga.
Blue gillade inte dig.
Det visste jag redan. Har alltid vetat.
Blue gillar inte dig!
Jag vet det!
Blue älskar Jayce. Blue älskar Jayce. Han är bättre än du.
Jag vet!
BLUE ÄLSKAR INTE DIG.
JAG VET!

Cerulean gnydde högt av smärtan orden orsakade honom. Som en röst i huvudet, som en demon. Hade han blivit demonbesatt nu också? Eller var det hans huvud som spelade honom spratt?`Höll han på att bli galen?

BLUE HATAR DIG.
SLUTA PRATA MED MIG!

Främling, stanna eller sakta ner!
JAG V.. Va?

Cerulean tvärnitade i luften, bet sig av misstag i tungan och kände hur blodet rann ner i svalget. Han hostade till och grimaserade åt den järnlika smaken. Sedan spärrade han upp ögonen och drog ett djupt andetag, hostade återigen till då den rödaktiga vätskan sögs ner i luftstrupen. En tvåhövdad varg. Trevligt med sällskap!Trevligt att vara med Blue! Men det där var ju inte Blue! Om hon inte fått ett till huvud och doppat halva kroppen i aska. Det vore ju inte troligt! Leendet som dumt dykt upp på hans läppar försvann genast då han ruskade på huvudet och drog tungan över nosen i ett försök att bli av med den hemska smaken.

"Vad vill du mig? Vad vill ni eller du eller hon eller han eller ni.. Det har jag redan sagt? Eller? Vad är det för fel på mig? VAD VILL DU?" 

Tiens blivk låg kvar på varelsen stanna till i luften. Paniken kunde höra i hans sinnet, lika tydligt som om han skrek ut det över skogen. En Sorg slog emot honom och han undrade vad som kunde få någon att göra så ont. Vilken kraft kunde få något att ha så ont, utan en skråma på kroppen, att han pratar med sig själv så? Smärtan liknade vid den som han känt av unghanen Frin, en varg han träffade innan ledarskiftet, men ändå var den annorlunda. Men vargen saknade någon, det var han säker på.

"Inget speciellt mer än att undra vad ni har för ärende på vår flocks revir? Och sedan kanske erbjuda er en plast att vila ut på" Tiens stämma var mörk och dov men ändå vänlig. Kiera tittade skeptiskt på hanen, han måste ha förlorat förståndet, men hon sade inget. Tien var bättre på att snack, det måste hon erkänna. Speciellt nu när de skulle vara ledare, då fick hennes stora trut inte förstöra allt för mycket för dem. "Ni ser ut att behöva det" Lade han till och synade åter vargen. "Vår flock är inte stor men vi skulle kunna erbjuda skydd om det vore så, och de önskar inte att bråka" 

Han log lätt och prövande, som för att visa att han inte ville något ont. "Och av vad jag kan se är det inget fel på dig" Kiera kände sig dum som bara hängde med och stirrade så istället nickade hon som för att understryka det Tien redan sagt.

Förvirrat lyssnade han på vad den tvåhövdade sa. Flock, revir, beskydd, talade det mörka huvudet om. Det vita förblev tyst, nickaden bara till när den högra pratat klar ..och varför inte. Vad hade han att förlora?

INGET. För du har förlorat BLUE. Blue gillar inte dig längre.
JAG VET.

"Eh... Jag ansluter mig gärna till dig! Er! Ni! Eh.. Ja!"
Han noterade att den främmande såg att han var fruktansvärt trött. Trots att det var mitt på dagen, känslorna hade sugit kraft ur honom. Luften gav ingen luft och syret gav ingen syre. Hjärtat gav inget blod och blodet kunde inte nära. Utmattningen fick honom att förvirrat ruska på huvudet. Vad var det nu han tackat ja till.
Åh, flocken! Så var det. Eller var det något annat?

Blue är glad att slippa dig nu. Nu har du en flock. Hon är så lättad.
Jag veeeet.

"Jag heter Bl.. Cerulean."

Förvirringen, hatet och sorgen som krigade i främlingens tankar var förvirrande och väldigt enerverande. det var inte konstigt att hann såg helt slut ut. Namnet Blue dök upp igen, men inget mer. Han lyssnade inte noggrant utan lät bara det starkaste tankarna, de som frivilligt slapp under hans sinnesbubbla, ljuda. Så namnet och känslorna var det som ekade i hans tankar. Hade denna Blue dött? En bild på henne dök upp och han ruskade lätt på huvudet.

"Det glädjer oss att du vill följa med. Du kan redan nu slappna av, inget kommer hända det lovar jag" Kiera tog det som en pik och kraften slöt sig lätt om hanen, höll upp honom. så han inte skulle tappa orken på vägen. "Följ bara med här" inflikade Kiera och talade därmed för första gången under mötet med hanen. Sedan vände de och började röra sig mot flocken, det som var kvar av den, och grottsystemet som utgjorde deras lyor.

[Hoppas det är okej med den lilla PP:ingen annars ändrar jag ^^' Litet kortare den här gången]

"O-okej," svarade Cerulean med svag röst. Främlingen som så gästvänligt erbjudit honom en plats i flocken slöt upp intill honom med den vita närmast. Tveksamt tillät han den kroppsliga kontakten och lät sig halvt bäras tillbaka. Mot flocken.

Du vet att hon påminner om Blue med sin vita päls.
Tala inte till mig.

Blue ville aldrig ha dig med. Blue ville ha Jayce.
... Jag vet.

En tår trängde sig fram i ögonvrån, men maskerades i den tvåfärgade pälsen. De gyllene ögonen brände av gråten som hotade att svämma över då rösten fortsatte tala till honom.

Du dög inte åt henne. Blue ville ha JAYCE.
Blue kan inte få Jayce..

Hon hittar någon annan. Blue ville ha perfektion. Du dög aldrig.
JAG VET!

Vingarna darrade då de slutligen landade någonstans i höstskogen. Hans muskler hade varit spända till max utan slut. Cerulean kände inte igen dig själv.  Vem var han? Vem hade han varit nyligen? Vem hade han varit innan mötet med Bl.. ue?
Livet svartnade framför honom. Som om en slöja av mörk dimma lagt sig framför hans tassar. 

Ingen vill ha mig. Inget gillar mig. Ingen älskar mig. Jag har INGEN.
Det är väl klart? Du är dummare än jag trodde.

[Sorry om det låter lite dramaqueen men han är såhär ett tag nu haha]

Kiera kände hur hanens tyngd dels sjönk ner på henne och dels på kraften. Hon brukade inte använda den på vargar, så detta var ytterst udda och faktiskt svårare än vänligt. De fortsatte genom luften tills dess att Tien tyckte att de skulle landa, i skogen. Förvirrat såg hon upp mot honom. Hon hade trott att de skulle till bergen och grottorna. Tien nickade dock bara mot den unga hanen och Kiera insåg att han inte skulle ha orkat hela vägen. Hon nickade tyst tillbaka och fortsatte stötta hanen. Men hon kände hur han blev slapp i greppet av Telekinesin. 
Tien kastade en orolig blick på henne och hon ryckte på axlarna. Kanske orkade hon bära honom hela vägen, kanske inte. De fick försöka till och börja med.

Försiktigt lyfte hon honom med kraften och lät honom sakta sjunka ner på deras rygg, på ett sätt som inte var i vägen för vingarna, och höll kvar han där. Bara att ta sig hem nu då. Det kändes bra faktiskt. Som om hon förstod varför Tien övertalat henne till att bli ledare. Det kändes bra att hjälpa denna individ. Hon suckade då Tien mjuka skrattande mötte hennes öron. 'Okej, Okej du hade rätt'  Hon suckade igen. 'Men det betyder inte att jag kommer gillade det' Hon visste att tankarna nådde Tien. Det gjorde dem alltid.

Bergen kunde skymtas framför dem och de ökade farten. Snart skulle de alla vara i säkerhet på klippan och Cerulean kunde få vila ut. en om han bestämde sig för att stanna eller inte fick han bestämma längre fram. När hans sinne återställt sig. 
Deras tassar tog i den svala stenen och de vek in de enorma vingarna. Med snabba steg färdades de mot en av grottorna som var lediga för att släppa ner hanen.

Som i ett töcken mindes Cerulean att Kiera, eller om det nu var Tien eller kanske båda, sänkte honom ner på sin rygg med hjälp av telekinesiska krafter. Lealös, som om han varit död, lät han sig föras vidare över himlen. Tankarna virvlade i huvudet. Sorgen skar i hjärtat likt en sylvass dolk, tillsammans med en stark känsla av.. Ovisshet.

De nådde flockens boplats, eller vad det nu var, relativt snabbt - Cerulean visste inte om detta bara var ett tillhåll jämte den egentliga platsen, men orkade inte bry sig. Han märkte att de vandrade förbi en rad grottor innan de varsamt släppte ner honom i en av dem. Cerulean såg sig förvirrat omkring, lokaliserade sig och tog sig med svansen mellan benen till närmsta grottvägg. Sekunden senare damp han ihop i en gyllene hög intill den kalla fasaden och slöt ögonen, fast den förtvivlade minen lämnade honom aldrig.

Du är ensam, Cerulean. 
Ett lågmält gnyende hördes innan han somnade.

De stannade till i grottan och lät den unga hanen försiktigt glida av deras rygg. Han skulle vara säker här. Det visste dem. Ingen skulle våga skada honom och inte heller skulle de kunna ta sig så långt in på reviret utan att de skulle upptäcka denne. Tiens blick vilade på hans gyllene fäll. Försiktigt, trevande, nuddade han vid unghanens sinne. hans tankar skrek ändå, men han ville veta att vad det än var som grämde hanen inte skulle skada dem.
Det första som slog emot honom var ord som tänktes till hanen själv, 'Du är ensam Cerulean'. Tien fnös tyst och lät trådarna av hans medvetande ömt och försiktigt lindas kring hannens. 'Du är aldrig ensam Cerulean, inte så länge jag finns här' Hans röst var mjuk i den andres sinne. Han var inte säker på om hanen skulle komma ihåg orden men han tyckte sig känna något i dennes undermedvetna som lystrade något. Om det tog in det eller inte visste han inte heller. Men de hade nog registrerats av honom, hoppades han. 

Sedan nickade han mot Kiera och de vände sig helt om för att ta sig ut ur grottan och låta den unga hanen vila ut, som de lovat.

[Avslutat - Du får väl välja själv om han minns orden sen eller vad som händer ^^']