Den unga honan rörde sig fram över den blomstrande stäppen. Ibland stannade hon och nosade på blommorna och njöt av alla de varierande dofter som slog emot henne. Hon högg lekfullt efter fjärilar som fladdrade förbi, men undvek varsamt de bin som korsade hennes väg. Tidigare hade hon varit på en liten utflykt till höstskogen, hennes barndoms marker, och det var därifrån hon rörde sig nu. Hon hade lika intresserat som när hon var en valp undersökt de färglada löver och tittat på de blånäbbade svanarna som var helt orädda trotts hennes närgångenhet. De hade aldrig fått någon orsak till att frukta vargar. Hon förstod varför, vem skulle kunna döda något så vackert? Men från höstskogen bar hon också med sig sämre minnen, som när hon råkade skrämma upp en bikupa med osannolikt stora bin, som jagade henne genom skogen en lång stund innan hon kom tillräckligt långt bort från deras hem att de tappade intresset. Och det vargskelett hon hittat då hon efter springturen sökte efter vatten. Det passade inte alls in i den glada atmosfär som omgav henne. Hon var en ung och lättpåverkade hona och bestämde sig snart att söka sig tillbaka till hennes nuvarande hem: solstäppen. Där kände hon sig trygg och glad. Och där befann hon sig nu, utan ett enda bekymmer i världen.


[sorry för konstigt, helt ny karaktär o känner henne inte riktigt än]

Solen hade passerat sin högsta punkt, och rörde sig långsamt över himlen. Stundom skymdes ljuset av ett eller annat stort, vitt moln som sakta vandrade förbi över den blå ytan. Luften var varm, men dagens varmaste timmar var förbi. En lätt, svalkande vind dansade över området. Den lekte bland de enstaka träden som sträckte sina kronor mot himlen bland landskapets kullar. Vinden dansade ner längs en brant, och upp för nästa låga backe på andra sidan en sänka. Högt, yvigt gräs och klara blommor i alla upptänkbara färger dansade för vindens rörelser. Insekter surrade runtom bland växterna. En och annan fågel sjöng ur gräset, ur några låga buskar eller något av de enstaka träden. Luften var fylld av doften av blommor och gräs. Av jord och fåglar, gnagare som gömde sig och spår av hästar som passerat i området för ett tag sedan.
    Laali rörde sig på lätta steg i en båge. Fram och tillbaka, med blicken fäst på en och samma punkt. Hon trampade osäkert, irriterat medan hon försökte komma på hur hon skulle lösa problemet. Hon hade fångat en fågel, och slagit ner den till marken. Det hade varit en stor fågel. Den hade blivit ett gott byte, om hon inte hade råkat slå den rakt ner på ett jordgetingbo. De aggressiva, randiga insekterna surrade ljudligt runtom den nu döda fågeln och i luften runtom. Fakargen ville väldigt gärna ha tillbaks sitt byte, men när hon hade försökt hämta det så hade getingarna stuckit henne i pälsen. Hon hade tvingats fly, och hade nyss återvänt i hopp om att de skulle ha lugnat ner sig.
    Det hade de inte.
    Det var med en bister min Laali fick inse att hon troligtvis inte skulle återfå sin fångst. Hon hade provat att dra den till sig med sin kraft, men om hon fick med sig fågeln så skulle hon också få med sig de dussintals getingar som svärmade dess kropp. Hon hade fått nog med stick vid det här laget för att inte vilja försöka sig på det igen. Ändå tog det emot att lämna fågeln ifrån sig.
    Med en djup suck satte sig Laali ner ett par språng ifrån getingboet. Hon ville inte befinna sig för nära, de hade en förmåga att anfalla allt i närheten som kunde hota dem. Åtminstone kändes det som det. Hon ruskade på sig, och rullade med vingarnas skuldror innan hon släppte fågeln och getingarna med blicken. Väskan gungade vant över hennes rygg. Just typiskt. Hon skulle behöva jaga igen den här dagen. Förhoppningsvis kunde hon få tag på något bättre, utan att behöva ge bort mer till några korkade insekter. Hon vred ansiktet för att klia sig själv med tänderna på ena axeln där hon blivit stucken. Det sved och värkte på flera ställen, men lyckligtvis var svullnaden inte allt för farlig. Hon hade hört talas om vargar som hade svullnat helt eller till och med avlidit för att de råkat trampa på ett bi. Det hade varit ännu mer typiskt.

[Lugnt (: ]

Vinden lekte i blommorna och drog med sig ett sjok av maskrosfrön och blomblad då den ökade i styrka. Nardol nynnade tyst för sig själv då hon traskade framåt. Tonerna var många och glada i en tät följd. Det var en visa som hennes föräldrar sjungit för henne då hon var allt för ung för att förstå dess innebörd, men som hon idag såg som en av hennes tydligaste kompasser i livet.
"Trenne tappra krigare, präktiga kamrater"
Börjar hon på glatt på den fjärde versen. Hon hoppar lite fritt till de stycken hon tycker särskilt mycket om.
"Också plockar blommor i den bleka månens sken"
Fortsätter hon studsande fram och tillbaka i en egen-koreograferad dans och tar i lite hårdare då hon startar på den femte versen.
"Kraftigt doftar blommorna, kaptenen blir berusad, och hans mannar raglar i ett blomstermoln."
De blå ögonen gnistrar glatt och hon med hög röst drar hon till med slutklämmen.
"I den torraste sand ska det grönska så grant, och varendaste land blir ett Ingenmansland! Och på det land dom kallar ingen mans växer blommor övera.."
Hon tystnar plötsligt och lyssnar uppmärksamt. Ljudet av en uppretad bisvärm når hennes känsliga öron och hon ryser. Minnena av deras hårda stick är allt för nära.

[blarg]

Ljudet av en främlings sjungande stämma nådde plötsligt Laalis öron. För ett ögonblick släppte hon getingarna med blicken för att med skeptisk min se efter den sjungande rösten. Vem var token som trallade så obekymrat? Ett smalt flin spred sig över Laalis läppar när hon föreställde sig hur en främling snubblade förbi och råkade ta alla getingarna med sig. Det hade inte varit fel. Då kunde hon ha hämtat sitt byte i fred. Eller vad som var kvar av det, om getingarna inte hade ätit upp det mesta ännu. Hon grimaserade bistert och gav ifrån sig ett irriterat läte. Förbannade insekter.
    Nej, det hjälpte inte att sitta här och tjura. Hon behövde jaga igen. Om hon inte kunde få tillbaks bytet, vilket verkade högst osannolikt. Laali tog ändå ett steg närmre jordgetingboet igen, men stannade på säkert avstånd när hon grep med kraften om gräset närmst fågelkadavret. Gräset sträckte sig och grep om fågeln, och började dra det över marken. Som väntat svärmade getingarna upp på nytt, störda av rörelsen. Laali drog bytet en liten bit till, men när hon hörde de aggressiva insekterna surra i luften runtom släppte hon kraften igen och ryggade snabbt undan. Nej, hon skulle inte få tillbaks sitt byte. Det var just typiskt. Förbannat.
    Främlingens sjungande hade upphört. Laali såg sig omkring med smal blick i ett försök att lokalisera den andra vargen. Det tog inte allt för lång tid förrän hon anade skepnaden av en grå varg bland landskapets gräs- och blomklädda kullar. Laali rätade på sig där hon stod.
    "Höddu!" ropade hon efter främlingen. "Du råkar inte ha en sång som jagar bort getingar va?" Hon väntade sig inget svar. Självklart jagade man inte bort getingar med sång. Laali hade dock sett vargar med många lustiga förmågor, så det skadade väl inte att fråga. Helst slapp hon jaga igen om hon kunde.

Hon hade stannat upp och sökte med en orolig blå blick över området. Vart fanns getingarna? Men istället för att hitta några insekter lade hon ögonen på en annan ung tik. Den såg ut som en skata och ropade något till henne. Hon spetsade sina rundade öron och ruskade saden på huvudet.
”Nej..”
Ropade hon tillbaka samtidigt som hon satte sig själv i rörelse mot den andre. Det ryckte lite i ryggen på henne då hon närmade sig getingarna, det tog emot att röra sig närmre.

”Men jag har hört att de ska gå o lugna ner med hjälp av rök.”
Fortsatte hon då hon kommit lite närmre, så att hon slapp skrika. Hennes mor hade lärt henne allt värt att veta om naturen, som en trogen följeslagare av Moriko hade hon samlat på sig kunskap om allt möjligt som relaterade till jordens kraft och Nardol hade fått det nedärvt efter timmar och åter timmar av lektioner.
”Nardol”
Presenterade hon sig.
”Vem är ni?”

Självklart hade den andra ingen sång som jagade bort getingar. Inte för att Laali hade hoppats på det, hon förstod väl att man inte sjöng bort getingar. Men det hade inte varit fel om främlingen hade kunnat det.
    ”Men jag har hört att de ska gå o lugna ner med hjälp av rök.” Konstaterade främlingen.
    Lugna dem med rök? Laali gav främlingen en skeptisk blick. Det lät bara konstigt. Hon studerade kort främlingen, vilken hade kommit närmre. En grå hona med gula tecken, klart större än Laali själv, om än doften vittnade om en något yngre individ. Främlingen presenterade sig som Nardol.
    "Laali." Den svartvita fakargen burrade upp fjädrarna, och höll dem uppburrade en kort stund innan hon ruskade på kroppen och lät dem slätas ut igen. Det sved och värkte fortfarande lite överallt efter getingsticken hon fått. Hon blängde bistert åt jordgetingarnas håll. Förskräckliga insekter.
    "Du råkar inte ha något specialknep för att lura bort getingar? De... tog mitt byte, serru." Laali tyckte inte riktigt om att erkänna att hon hade tvingats ge upp sitt byte till en samling insekter, men vad skulle hon göra? Även om hon drog det till sig med sina växter så skulle hon bara få med sig de insekter som krupit in i fågeln. Och vid det här laget var det väl knappt lönt att försöka återfå bytet ändå längre. Getingarna hade troligtvis ätit det mesta redan.

Ett leende sken upp hennes ansikte och hon bugade sig skämtsamt för den andre.
"Trevligt att råkas Laali"
Sade hon, men hade svårt att hålla fokus på honan. Blicken gled ständigt iväg till den surrande massan kring främlingens förlorade byte. Och även Laali verkade ha svårt att tänka på annat än den stulna fågeln. Förståeligt.
"Jag tror inte det... Jag tror det mesta jag kan göra bara skulle reta upp dem mer, eller döda dem, och man skola icke döda i onödan"
Sade hon och upprepade ordagrant hennes moders varnande ord. Moriko var inte snäll mot de som ej hade respekt för de liv hon skapat. 
Hon tvingade tillbaka blicken till främlingen igen och man kunde tydligt se hur en idé slog henne.
"Jag vet, vi gör såhär! Jag hjälper dig fånga ett nytt byte emot att du berättar lite om dig själv!"
Utbrast hon och svansen började slå svagt bakom henne.

"Jag samlar på livshistorier ser du.. och jag har aldrig stött på en skatvarg förut."
Förtydligade hon sedan sin önskan och log.

Laali höjde skeptiskt ena ögonbrynet och såg mot främlingen när denna citerade något. Det lät… inövat. Allt sådant lät påklistrat i fakargens öron. Nardol vände snart tillbaks blicken till Laali med en uppsyn som fick Laali att höja även det andra ögonbrynet.
     ”Om mig… Ha!” Laali gav ifrån sig ett kort, kraxande skratt. Berätta om sig själv? Samlade livshistorier? Det var för roligt. ”Där är inte mycket att veta”, fnös hon genom ett roat flin. Hon hade kunnat berätta om sina syskon, om när hon lämnade hemmet och vandrade. Hon kunde berätta om de vargar hon mött och delat viloplats med, de som hon slagit sällskap med och de som kanske kommit henne lite för nära. Hon kunde berätta om flockarna hon sökt och de hon följt. Hur de vandrade, vart de tog vägen, vad hon visste som hon kanske inte var menad att veta. Hon kunde berätta om hur hon övernattat i Djävulsklippan, i hjärtat av det som en gång varit Devils revir. Hon kunde berätta om det bevingade lejonet, om norrskenet, om sina växter och sin färd. Men varför skulle hon? Det var hennes kunskap. Laali var en samlare, hon ville veta allt, men livshistorier? Visst kunde hon se nöjet i det, men en livshistoria var lätt att dikta. Där fanns inga bevis för vad Laali kunde få för sig att berätta. Där fanns ingen konkret fakta att hämta. Inget som löste mysterium eller gav svar på obesvarade gåtor. Hon hade förstått om främlingen samlade historier från vargar som faktiskt hade gjort något av betydelse, men Laali? Hon var en skugga i bakgrunden, en biroll. Det ledde ingen vart.
     ”Men nåväl.” Det kunde vara en fördel att ha en större vart som hjälpte henne jaga. De kunde fälla större byten. Det betydde mer mat. Laali slöt ögonen i ett milt roat leende, och ryckte på axlarna. ”Jag är hungrig och säger inte nej till mat.” Hon mötte Nardols blick. ”Några tankar?” Kanske hade den andra en idé om byte redan.


Off: EDIT 2016-09-04
Eftersom att det här rollet stått still länge, och karaktären Nardol vad jag förstått har pausats/försvunnit/inte spelas mer så ser jag det här som avslutat.