Som en svart skugga rörde hon sig genom den dimmiga skogen, på en liten stig som hon gått ett par gånger tidigare. Hon började mer och mer tycka om skogen, inte minst för dimman som ofta låg som ett täcke över marken. Medan hon gick svepte hon dimman åt sidan, så hon ständigt hade uppsikt över vad hon hade framför sig. Aisu hade använt sin kraft extremt lite som yngre, men hade på senare år börjat använda den mer och mer då hon insåg vikten av att kunna hantera sitt element. Hon hade även på senare tid känt hur kraften blev starkare inom henne, och att kunna använda den på bästa sätt hade kommit att bli viktigare för henne.

Dagen började gå mot sitt slut. Solen hängde lågt på himlen, men lyckades fortfarande kasta lite ljus in i den dystra skogen. Många andra vargar hade antagligen trappat upp på stegen för att kunna ta sig ut ur skogen innan natten kom, men Aisu hade inga planer på det. Skogen var trots allt hennes hem numera.

Doften av en annan varg nådde hennes nos och hennes huvud åkte upp i luften och hon såg sig omkring. I den här dimman var det dock inte lönt att försöka se någonting. Aisu log lite och lät dimman sjunka till marken runt omkring henne så hon kunde se bättre. Dock var det tomt. Medan hon gick lät hon dimman sjunka till marken framför henne, men bakom henne lyfte den igen och la sig åter som ett täcke. Bra sikt fram, dålig sikt bak.

Hon fortsatte i riktning mot den främmande vargen, med frågorna vem det var och vad den gjorde här.

[ Nibber ]

Tycha hade somnat tidigt den här kvällen, men Nibber klandrade henne inte. Snarare var det bara bra, för det hade varit en sannerligen knepig dag för valpen. Döda Skogen, så hette platsen. Han hade hört talas om den för länge sedan, men inte som någonting obehagligt. Tvärt om, för en Wapu, så gillade han de dunkla och fuktiga markerna. Om än det kunde tyckas lite kusligt och en aning svårframkomligt mellan varven så trivdes han ovanligt bra. Till och med bättre än på Numoorislätten, för här fanns gott om gömställen för en så liten som honom. 
  Tycha, däremot. Hon hade haft det tufft. Medan Nibber med lätthet kunde ta sig uppför trädstammar och fram genom dyiga marker så var bergsvargen en valp och kunde varken eller. De hade fått ta enorma omvägar, och ändå tvingats gå genom ställen som man knappt kunde gå igenom ens om man var som honom. De hade hittills inte mött på en själ, trots att det länge legat en doft av flock i luften. En flock befann sig i närheten, och någon närmade sig. Han hade känt det en stund.
  Unghanen kastade en sista blick mot valpen, kontrollerade att hon var någorlunda i säkerhet och klättrade sedan över den nedfallna trädstam som skapade ett tak över en grop i marken. Väl uppe, sträckte den insektslike på kroppen och ställde sig helt enkelt upp på bakbenen med den tjocka svansen som stöd. De mörka ögonen plirade fram ur de mörka fälten runt ögonen, med god sikt trots dunklet. Han var byggd för de här markerna, och de hjälpte för att kunna ana rörelser längre bort. Med tysta steg började hanen röra sig framåt, kamouflerade sig i buskar och bakom bleka växter, tills ven främmande varginnan passerade förbi honom. Hon rörde sig i riktning mot Tycha. 
  Det kanske är Tycha hon fått korn på, tänkte Nibber. Om det var någonting han med nöje lärt sig så var det att Wapusläktet inte luktade särskilt mycket mer än träsk. Perfekt kamouflage, men Tycha var lurvig som en boll. Lätt att lukta sig fram till. Nibber ville egentligen inte konfrontera en främling, men.. Tycha. Han hoppade smidigt upp på en lågt hängande gren, genom att först ta sig upp på en hög sten han kikat fram bakom tills nu.
  "Vem är du?" Rösten var inte helt stadig. Han låtsades dock som att rösten inte alls var det minsta osäker.

Aisu ryckte till när hon hörde en röst snett bakom sig. Hastigt vände hon på huvudet och såg rakt in i ögonen på... en varg? Det såg mer ut som en insekt än som en varg, i ärlighetens namn. Trots det hade varelsen något av en vargs grundläggande kroppsbyggnad, även om huvudet var ganska kraftigt konvext och färgerna och den ordentligt tjocka svansen gjorde att hon verkligen såg ut som en geting.
"Aisu", svarade hon sedan. "Och vem må ni vara?" frågade hon sedan lugnt samtidigt om hon såg sig lite omkring. Det var inte den här märkliga individen som hade känt doften av, för hanen här luktade mäst... dy.
"Är ni här ensam?" frågade hon sedan med en uns av misstänksamhet i sin röst. Hon var inget stort fan av överraskningar i form av andra vargar, och doften av varg var fortfarande stark. Även om ingen av dem var på Draugais revir så var de nära, och det räckte för att Aisu skulle bli på sin vakt.

"Nibber."
Hanen tänkte först ljuga och säga att han var ensam, men tystnade fort. Inte nog för att han var världshistoriens sämsta och mest genomskinliga lögnare, så var det ju fortfarande uppenbart att någon annan fanns i närheten. Aisu, som den mörkpälsade presenterat sig som, skulle söka upp doftkällan och hitta valpen ändå. Lika bra att säga som det var.
  "Nä", svarade Wapun och skakade raskt på det rundade huvudet. Han mötte sedan den äldre honans blick, denna gång med lätthet då grenen placerade honom i någorlunda ögonhöjd. Rösten hade blivit stadigare igen, främlingen verkade inte varr annat än en lätt misstänksam flockvarg. Det fanns ju ett revir i närheten. Inga konstigheter, alls. "Jag har en annan med mig. Bara en valp. Hon sover längre bort."

Aisu nickade. På så vis, en valp. Nibber själv verkade inte vara speciellt mycket äldre än en valp, beroende på vad man definierade som 'valp'. Aisu tyckte fortfarande att hennes barn var valpar, medan faktumet faktiskt sade att de var mer eller mindre vuxna. Visst hade de fortfarande saker att lära sig, men vem hade inte det? Man lär så länge man lever.
"Får jag lov att fråga vad ni gör här?" frågade hon sedan. Det fanns en ton av misstänksamhet i hennes röst, samtidigt som hon faktiskt var genuint nyfiken. Hon fortsatte att studera den getinglikna individen hon hade framför sig. Nyfikenheten över vad han var för något var nästan större än varför han och hans följeslagare var just här. En liten röst inom henne sa dock till henne att vara på sin vakt. Man kunde trots allt inte veta vad andra vargar var ute efter. Och för en gångs skull tillhörde den inre rösten inte hennes alter ego, och det var en tystnad som Aisu njöt av.

Aisu verkade nöja sig med svaret, och Nibber kunde andas ut en aning. Inga planer på att undanröja den främmande doftens källa, alltså. Alltid något. Hanen släppte aldrig den andra med blicken, fortfarande inte på långa vägar avslappnad, då han sjönk tillbaka och långsamt satte sig ner på den mörka barken. Hennes fråga var befogad, han hade väntat sig den.
  "Vandrar", kom svaret. Den insektslike vred en aning på huvudet, fortfarande utan att låta blicken rubbas från den främmande honan. "Men vi kommer inte långt. Tycha är inte van vid klimatet." Det var inte lätt att se efter en valp, speciellt när han inte ens var vuxen själv. Nibber var aldrig rätt person att se efter bergsvalpen, men han höll av henne otroligt mycket. Det räckte för att han skulle göra vad som helst för att hålla den irriterande lilla pälstussen säker, och än sålänge hade det fungerat. "Hon är inte ens min. Uppenbarligen. Jag hittade henne ensam."

Aisu nickade förstående. Det tog ibland tid att vänja sig vid ett nytt klimat, det var något som hon fått erfara. Först vid Byoomi, när hon själv hade svårt att anpassa sig, då hon hade växt upp på Numoorislätten hos Qu. Sedan var det mycket som hade hänt innan de kom till Byoomi som hade gjort att hennes känslor gick på högvarv. Och nu visste hon att Elphaba hade vissa problem med Döda skogen. Aisu klandrade henne inte, inte Leviathan heller, även om han verkade trivas i skogen desto mer.
"Vad har ni för planer? Vart är ni på väg?" frågade hon sedan, fortfarande med det där nyfikna och misstänksamma i rösten. Aisu hade inga större problem att låta dem vistas i skogen. De var tämligen harmlösa (även om skenet kunde bedra), och vargar på genomresa blev sällan ett problem. Vad som kunde bli problematiskt, dock, var om de stannade i skogen en längre tid. Så länge de inte var på reviret hade väl inte Aisu speciellt mycket att säga till om, men hon ogillade att ständigt ha andra vargar så nära flocken.

Hon ställde frågorna han ställt sig själv under en lång tid nu. Ja, vart var de på väg, egentligen? Det var inte precis så att han hade en plan upplagd, vart de skulle ta vägen. De bara vandrade, planlöst. Nibber hade inte precis väntat sig att hitta en ensam valp det första han gjorde efter att ha lämnat sin familj. Det målet först varit sen han lämnat allt som var hemtamt hade varit att se Numoori, och kanske var det fortfarande någonting han ville göra. Tycha hade dock hamnat väldigt mycket högre på prioriteringslistan.
  "Vi bara vandrar. Planlöst." Nibber släppte tillslut flockhonan med blicken, och lät den vandra åt riktningen där valpen befann sig. Plötsligt rätade han en aning på sig, de små tassarna trampade till under honom. En idé hade formats under loppet av en sekund, och nu tycktes förslaget som det enda självklara. Det var lösningen han letat efter. Perfekt! Dock, var det inte säkert, inte alls, att just den här gruppen vargar var det optimala. Om nu bara..
  "... Flocken i närheten, du.. ni.. ugh, tillhör den, va?" Blicken blev hoppfull då han sträckte på sig. Huvudet var uppspelt lyftat, och det ryckte lätt i de långsmala öronen. Det var uppenbart att hon gjorde det med den utpräglade flockdoften ingrodd i pälsen, den underliggande frågan var snarare en efter information.

Nibber vände bort blicken och kollade åt ett annat håll. Aisu följde med med sin blick, men kunde inte se om det var något speciellt som den unga hanen blickade bort mot. Hanens hållning förändrades sedan och det kändes som om han var på väg att säga någonting mer. Aisus tår grävde lite i jorden medan hon väntade.
Hon blev inte direkt förvånad över frågan som kom, den var snarare väntad. Frågan hade ställts på liknande sett till henne under de flesta av de möten hon hade haft det senaste.
"Bättre än så, kära Nibber", svarade hon med ett leende. "Jag är flockens ledare", denna gången valde hon bort att säga att hon 'för tillfället' var ledaren. Mer och mer började termen 'för tillfället' ligga längre och längre bort. Hon växte mer och mer in i rollen som ledare för var dag som gick...

Vilket lycklig sammanträffande. Nibber tog ett litet steg n'rmare på grenen, en smula säkrare med tiden som gått. Det ryckte lätt i nosen.
  "Vilka är ni? Vad vill ni uträtta?" Han skärskådade ledaren i väntan på svar. Det var det intressanta, vad de hade för mål. Om de hade något, de kanske bara var en familjeflock. Det vore ju givetvis det optimala, men han tvivlade. En simpel familjeflock kunde väl knappast vara så rädda om sina revirsgränser, något sade honom att där fanns mer än bara vänskaplig sammanhållning.

Aisu log.
"Vi är Draugai", svarade hon. "Vi är en flock med modiga vargar som inte skulle backa för att försvara en frände. Jag vill personligen se oss bli en sammansvetsad flock, en enhetlig familj", någonstans tyckte hon att det lät lite som Devils struktur och något man skulle kunna höra från en medlem där. Det fanns dock stora skillnader.
Aisu såg på Nibber. Hon undrade lite vem denne valp var som han färdades med, och valde sina ord utefter de två vargar hon hade här framför sig (även om endast en var i hennes synfält).
"Jag är till stor del en krigare, och jag ser gärna att flocken är det också. Men jag skulle aldrig döda för nöjets skull eller utan anledning...", hennes ord hårdnade lite. Aisu förkastade nöjetsdödandet, och det var inget som hon tolererade. Det var väl det som skilde Draugai från en del andra flockar i Numoori. Som TBB eller Devils till exempel. "...och inte heller låter jag någon annan medlem göra det heller", fortsatte hon. "Vi söker inte efter att skapa kaos, och i nuläget har vi inga fiender, även om vi fått vår ära bestulen. Och att ta tillbaka den skulle jag väl kalla vårt långsiktiga mål", sade hon sedan. Det var i och för sig sanning med modifikation. De var inte på bästa fot med TBB i nuläget, men trots det visste inte Aisu om hon ville kalla dem för fiender. Men TBB hade tagit en ära hos Draugai som Aisu tänkte se till att vinna tillbaka. Det skulle inte bli idag, och inte imorgon, kanske skulle det ta lång tid. Men hon kunde vänta...
"Kort sagt; vi är en flock med vänskap och respekt, där man ställer upp för varandra. Vi söker inte krig, men vi är stolta över vilka vi är och backar inte för att försvara det."

Nibber lyssnade noga, men sade ingenting annat än att nicka svagt efter varje avslutad mening. Han väntade tålmodigt, memorerade vartenda ord tills hon talat till sista punkten. Ett fundersamt ljud, "hmmm", kom från unghanen, innan han återigen blev tyst. Tomstirrande ut i luften övervägdes möjligheterna. Draugai. En familj, vänner, men de var allihopa krigare.
  "Mmm.. Jag är ingen krigare", sade Nibber, och log ett snett leende. Öronen vreds ursäktande bakåt, innan de återigen tippade fram mot ansiktet. "Och som sagt, den andre är nog inget framtida krigarmaterial heller." Tycha på frontlinjen. Aldrig i livet. Hon som inte ens kunde se skillnad på sin tass och svans, som fortfarande var helt bombsäker på att han var minst hälften geting. Något sade honom att hon knappast skulle vara särskilt klipsk som äldre heller, om än hon inte på långa vägar var dum. Bara extremt uppe i det blå. Tungan fuktade nosen, innan han fortsatte. "Men.. Vill ni välkomna två till, så finns det annat jag kan göra för att.. Hrrm, tjäna vårt upphälle."

Han småskrattade roat. Även om Nibber sa att han inte var en krigare så såg han i alla fall ut mer som en krigare än vad Alexia gjorde, och den taniga lilla vargen var medlem i flocken. Exakt vad Alexias roll i flocken var visste nog inte ens den tiken själv riktigt alla gången. Men hennes styrka låg inte i det fysiska dock.
"Jag tvivlar inte det minsta på att ni kan erbjuda någonting annat", svarade hon med ett litet leende. "Och jag skulle aldrig putta ut någon av er i krig om ni absolut inte vill", försäkrade hon. Det var hon fullständigt ärlig med. Även om Aisu värdesatte krigare väldigt högt så skulle hon aldrig tvinga ut någon i strid.
En krigare som inte ville slåss, eller inte kunde, hade ingenting att göra på ett slagfält. Troligtvis skulle det bara göra allting värre. Och i ärlighetens namn så behövde en flock vargar som inte var i strid om ett sådant event skulle komma. Att lämna ett revir fullständigt obevakat var dåraktigt.
"Ni är välkomna till Draugai", svarade hon. "Om er unga följeslagare är med på det, det vill säga", tillade hon sedan med frågande ton i rösten.

"Säkert?" Nibbers ögon blev runda, sedan log han glatt. Det här hade gått lättare än väntat. Den tjocka svansen knyckte som på reflex till bakom honom, vilket inte resulterade i annat än att han vinglade till och snabbt var tvungen att bredda bakbenen för att inte glida ner från grenen. "Jag.." Han hukade sig ner tills huvudet nästan var vid tassarna, och tog ett smidigt skutt ner mot marken. Han landade med en lätt duns och fick sedan höja nosen för att kunna se upp mot ledaren igen. Så stor hon var här nerifrån. Väl i marknivå fortsatte han meningen. "Jag ska väcka henne. Uhm.. Vänta." 
  Med ett sista, tacksamt leende och en mycket mer begränsad viftning på svansen pilade han iväg från platsen, dit Tycha fortfarande sov i närheten. Ett stort problem hade plötsligt blivit mindre.

[Avslutat <3]