Åska. Utan regn.

En blixt fick hela skogen att för en halv sekund skina upp och bli kritvit. Mullret som åtföljde den fick de kala träden att vibrera. Tramptass låg stilla på ett klippblock och stirrade fascinerat upp mot himlen. Han hade varit på jakt, men avbrutit sig då han hörde det avlägsna, välbekanta mullret som varnade om att ett åskoväder var på väg att dra in över skogen.

Åska. Utan regn.

Tass fann det ovanligt. Han hade alltid förknippad åska med regn, blöt päls och en översvämmad lya. Men nu var det annorlunda - och det var han tacksam över. Den ensamströvande, vilsekomna hinden han hade smugit efter i timmar var som bortblåst i hans tankar. Han hade knappt kunnat hålla blicken stadigt och fokusera på att inte bli upptäckt då han först hade fått vittring på henne, saliven hade droppat från hans läppar, darrande av iver hade han smugit efter henne. Det var sällan hjortar vågade sig in i den döda skogen, han hade levt på harar och ett och annat avmagrat rådjur i veckor.

Men nu hade han övergett sitt byte, låtit henne smita förbi hans klor. Det var ovanligt. Men Tass brydde sig inte, att se på blixten och åskans mäktiga skådespel var viktigare för honom.

När ovädret bedarrat kunde han ju jaga ifatt hinden och döda henne genom telepati om det var så. En hög knall fick den gamla hanen att rysa av välbehag och tankarna på hinden försvann helt. Det var så vackert och farligt på samma gång.

Åska. Utan regn.

Besynnerligt. Tass log.


[Zazzel tassel! ]

Den mörka skogen inunder fakargen hade inte gett mycket till varma vindar att stiga på. De vida vingarna hade kämpat för att hålla den stora kroppen i luften. Han var visserligen undernärd, alldeles för mager för att ännu kunna kallas riktigt frisk. Det till trots var den lejonlike på bättringsvägen. Han mådde mycket bättre än då. Än när den vite ledaren hämtat honom ur buren. Än då han sänts iväg för att jaga en björn i onödan. Onödig. Något man ville bli av med. Det var vad han var. Det var vad han varit.

Himmelen ovan skogen och fakargen var lika grå som resten av omgivningen. Kall och mörk varnade den om regn. Om oväder. Tecken som hotade en i luften. Vingarna hade fällts in mot den långa kroppen och han hade låtit sig falla ner bland träden. Bland de stela, mörka, stammarna hade han låtit sig landa. Med ett mjukt ljud hade vingarna bretts ut, fyllts med luft och saktat gamens fart. Skogens dimma hade flytt för vingarnas drag och dragit sig undan för att lura i skogens skuggor. Den första åskknallen hade viskat på avstånd. Viskat om oväder. Regn som inte föll.

De stora tassarna rörde långsamt den långa kroppen framåt. Svansen gungade i takt med stegen och vingarna låg mjukt mot den fjäderklädde ryggen när Azazel lunkade fram i skogens dunkel. Planlöst till synes. Mer än till synes. Han hade inte fått några uppgifter. Hade inte ens haft någon som sett åt hans håll. Ingen som ville veta av en sådan som han. En som inte var värd mer än sanden de alla stod på. Skogens mark knastrade lätt under fakargens mjuka steg. Han hade ingen anledning att smyga, så tystnad var inget han lade vikt vid just nu. Just nu var tankarna viktigare. Tankarna och hoppet. Skogens träd slöt sig kring honom likt burens galler och hotade att bilda ett fängelse han aldrig skulle bli fri från. De mörka stammarna verkade ständigt närma sig. En rysning for genom den lejonlike kroppen. Han ogillade skarpt den känslan. Planen hade varit att passera över skogen, i himmelens öppna fält, över trädens hungriga grenar som reste sig likt klor ur marken. Inte i skuggorna. Inte bland de hotfullt trånga passagerna mellan stammarna.

Åskan dundrade med ens på närmare håll och blixtens sken fick Azazel att stanna upp. Han hade inget emot oväder. Hade inget emot åska. Så länge han inte befann sig högre än träden. Det var något han lärt av en annans misstag. Blixtarna störde honom inte, så länge de inte siktade på honom. Det bländande ljuset fick pupillerna i de himmelsblå ögonen att krympa till små cirklar, innan mörkret åter föll, med ens mer påtagligt. En glänta längre fram uppenbarade sig så snart mörkerseendet återvänt. En liten glimt av ljus - även om det inte var ett skarpt sådant - vittnade om en öppning. Långsamt bar stegen ditåt.

Ett muller fick marken att skaka, de mörka molnen var rakt över den gamla vargen nu. Han såg fridfullt ut över skogen och skulle just höja huvudet och yla ikapp med åskmullret då en rörelse i skogens mörker fick honom att stelna till. Reflexmässigt snuddade han vid den främmande varelsens sinne och snappade upp den grundläggande informationen: varghane, devils.

Tass såg in i mörkret och följde den stora hanens rörelser då han närmade sig gläntan. Han steg ut ur mörkret och Tass reste sig upp och studerade den bevingade vargen. Det var burfågeln. Första gången de hade träffats hade den bruna hanen suttit i en bur, Nevada hade samlat flocken och alla hade studerat den främmande fjädervargen. De hade skrattat åt honom. Han hade varit svag, undernärd och låg. Nu såg han piggare ut. Tass hade för sig att hans namn var Azazel, han hade snappat upp det någonstans. Numera medlem i Devils, det vill säga hans egen flockbror. Tass hade inte fått chansen att tala med den egendomliga vargen innan.

Han visste inte vad han skulle tycka om fågeln, men han litade på Nevadas omdöme. Tyckte han att han var värd en plats i flocken så var han det.

"Var hälsad."

Sa den gråbruna hanen kort då Azazel kom närmare. Han klättrade snabbt ner till en lägre klippa och hoppade sedan mjukt ner på marken och vände sig mot den bruna hanen igen. De väldiga vingarna hade fällts in, men fortfarande var han större än Tass. Det var inget som gjorde Tass obekväm, men han gillade inte riktigt att behöva se upp till vargar som han inte hunnit lära känna. Det kändes sårbart, på något sätt, men han sa ingenting om det och visade heller inte sitt missnöje för den andre.

När han kom ut från trädens dunkel möttes hans blick av en klippa mitt i gläntan. På klippan en mörk varghanne, vars gestalt Azazel väl lagrat i minnet. Tramptass. Kanske hade han inte talat med Betan förut, men det betydde inte att han inte lärt sig dennes namn. Den gråbrune vargen talade och tog sig sedan ner för klippan, fram till Gamen.

Azazel böjde märkbart på nacken. "Hälsad." Kortstavigt, men absolut inte oartigt. Än kunde fakargen inte påstå att han kände sig hemma i flocken. Och ännu skrämde de flesta av familjens medlemmar honom. En djupt rotad skräck, källan till hans ogillande och nervositet till trängre utrymmen. Han ville aldrig sättas i buren igen.

Han mötte för ett ögonblick den andres blick, men lät den snabbt sjunka. Osäker på om han borde säga mer eller stå tyst. Han ville mer än allt visa sig värdig en plats i flocken. Men osäkerheten gick före, och innebar att han kröp i stoftet för de andra. Han var inte värd något i deras ögon. Inte mer än öknens sand. Så han stod kvar, men blicken som vandrade mellan Betan, marken och omgivningen. Av vana sökte han redan flyktvägar. Patetiskt.

[Funderade kort på att skriva "Hälsad ers Tassighet" men ångrade mig snabbt XD]

Tramptass studerade, om än något nyfiket den andre hanen. Osäkerheten strålade om honom, han hade svårt att hålla ögonkontakt med betan. Tass klandrade honom inte. Det var inte alltid lätt att komma in i en ny flock. Han hade själv upplevt rädslan, osäkerheten och samtidigt den djupa förundran över flocken, som trots sitt hemska rykte faktiskt behandlade sina flockbröder och systrar med respekt.... oftast. Det var många år sedan han för första gången kommit i kontakt med Devils, men han mindes det som igår.

"Hur trivs du i flocken?"

Mest för att vara artig. Tass brydde sig inte om vad svaret skulle bli. Trivdes inte fågeln så var det hans problem, inte Tass (Tasses? Tass'? .__. ja hatar namn som slutar på S ). Kanske skulle de kunna få igång ett samtal. Trots allt så visste ju faktiskt inte Tass någonting om Azazel. (Eller förresten så borde ju Tass ha kollat igenom Zazzels huvud, det gör han ju på alla nykomlingar. Vi kan ju säga att han kollat igenom hans huvud men inte brytt sig om att memorera orelevanta saker... eller vad säger du?)

Azazel kanske till och med var intresserad av att se lyan som han och Zemi grävt ut några kilometer därifrån. Zayev hade blivit mycket imponerad av deras arbete och Tass hade uppskattat lite bekräftelse på deras slit. Han var själv väldigt nöjd med deras verk, trots att det behövdes lite finslipningar och småjusteringar här och där. Dessutom skulle Tass sätta några valpar i arbete med att gräva ut en extra sovsal när han fick tillfälle till det.

[lol, charmigt xD]

[1. Tror att du kan skriva Tass' .... Men är inte helsäker XD Alla gör olika~
2. Kyoko sökte igenom Azazels huvud utan att förvarna eller fråga, så det får Tass också göra om han känner för det XD Jag kan rabbla upp vad som står att finna C; ]

Patetiskt. De blå ögonen flackade och fästes för ett ögonblick vid Tramptass när denne tilltalade honom. Om han trivdes? Vad svarade man på en sådan fråga? Han hade blivit indragen i detta av en okänd anledning, vilseledd av en utmaning från den vite ledaren. Satt i bur för att dö. Utsänd att döda en björn innan han hunnit tillfriskna, i onödan visade det sig. Tvingades vara Saturns inträdesprov - den friska tigerfalken mot en sjukligt undernärd lejongam. Verkade inte erkännas som en medlem av någon förutom Kyoko och Shiro. Klart han trivdes! Patetiskt. Blicken vändes åter mot Tramptass, med betydligt mer fokus än tidigare.

"Jag ska inte ljuga och säga att jag känner mig hemma. Det är inte mycket av 'hemma' som jag mött här, men jag vet inte om jag ens borde vara förvånad." De kalla orden till trots hölls den artiga tonen kvar, om än aningen avhuggen. "Jag vill inte påstå att min invit till denna familj var av det... välkomnande... slaget."

Det var sant. Om än inte lika rättfram som hans tankar, men sant. Nevadas Invit hade inte varit den mest välkomnande. Om man kände sig välkomnad efter en veckas svält i öknen så måste hjärnan fått solsting.

Åter lämnade blicken betan och vandrade över platsen. Han ville inte låta dum. Ville inte få Tramptass att tro att han inte ville vara här. Det ville han. Nu ville han det. I buren hade han väntat sin död. Han hade välkomnat den avdomnade känslan. Men så dog han inte. En andra chans. En han inte tänkte låta gå till spillo. Han skulle visa sig mer värdig än sanden de stod på. En dag.

[Aha, okej, dåå litar Tass på Kyoko... for now >8) ]

Blicken vilade neutralt på den kattlike hanen då han talade. Hans ord var fyllda av kyla, men Tass kunde inte låta bli att småle. Kanske skulle Azazel tycka det var oartigt, rent av elakt. Den gråbruna hanen brydde sig inte det minsta.

"Devils behandlar inte alltid nykomlingar väl." svarade han sedan, fortfarande småleende. "Men att Nevada överhuvudtaget tog in dig i flocken bevisar att han tror på dig. Att du kan bidra med något i flocken. Glöm inte det."

Tass blick var allvarlig, han log inte längre. Det var inget försök till fjäskande, långt ifrån, hans ord var hårda som sten, det närmaste till uppmuntran som Tass kunde få ur sig i nuläget. Men han hade ändå varit ärlig mot den brune. Nevada hade välkomnat honom in i flocken och vem som helst kunde inte bli medlem i Devils. Flocken var inte heller känd för att ge sina nykomlingar varma bemötanden den första tiden. Men Tass visste att det inte var något att fästa sig vid. Det gick över med tiden. Tankarna gick till Shiros valpar, Nevadas "välkomnande" till dom kunde man kalla brutalt, på riktigt.

Men nu var dom fullt accepterade av flocken, även om dom var minst sagt annorlunda hela bunten.

Tass blick hade vandrat iväg från hanen, han betraktade för några sekunder de knarrande trädtopparna som sakta svajade i vinden. Åskmolnen hade börjat segla iväg, längre och längre ifrån gläntan. Bara ett svagt muller hördes i bakgrunden. Den gråbruna vargen vände åter uppmärksamheten till lejongamen. Tyst betraktade han den storvuxne i väntan på att han skulle börja tala.

Han lyssnade till betans ord och nickade kort för att bekräfta att han hörde. För ett ögonblick hade den gråbruna hannen framför honom lett, men leendet försvann och ersattes av en allvarlig min. För ett ögonblick stod de och såg på varandra. Osäker på vad han skulle säga lät Azazel sedan blicken svepa över området på nytt. Leta sig upp mot himmelen. Sökande efter ord.

"Kan jag ställa en fråga(, Ers Tassighet)?" Tonen var väl så artig och frågande. Han tänkte inte tillåta sig själv att verka framfusig. De blå återvände till Tramptass i väntan på ett svar. Åskan mullrade svagt i bakgrunden. Långsamt drog sig ovädret undan. Åska utan regn. "Kanske är det inte rätt av mig att ställa en sådan fråga, men jag är väl ännu inte nog lärd för att veta det i sådana fall." Ursäktade han sig kort, mest för att vara på den säkra sidan. Han ville absolut inte råka förarga någon. Speciellt inte någon så högt uppsatt som flockens beta. Men han ville veta. Ville veta om det var rykten, eller sant. Ett krig.

[Det får duga XD Alltid lika kul att skriva/läsa så seriösa roll med dessa avatarerna XD]

När den andre hanen artigt bad om lov att få ställa en fråga nickade Tass kort men undrade i sitt stilla sinne vad det var som Az undrade och lade ner så mycket energi på att få tillåtelse till att fråga. Kunde det vara något känsligt ämne? Malvado?

"Fråga på om du måste."

Sa han bara och väntade tålmodigt på att den bruna fjädervargen skulle ta till orda.

[JA eller hur! Tror nog att alla icke devils har svårt att ta oss seriöst 8) ]

Azazel hade inte insett att han spänt sig, men vid Tramptass godkännande slappnade han av. Blicken sjönk för ett ögonblick när han valde ord, för att sedan åter vändas till betan:

"Jag talade med Kyoko." Det ryckte omärkligt i den lejonlikes mungipor. "Hon talade som i förbigående om en strid. Ett annalkande slag mot Qu. Ett krig." Han pausade och letade åter efter rätt ord. "Jag har funderat, men kan inte komma till någon slutsats på egen hand, om detta skulle vara skrönor eller sanning." De blå fokuserade för ett ögonblick på vargen framför honom innan han än en gång lät dem svepa över området. Oroligt? Kanske. Men allra mest - och tydligast - i jakt på ett svar. Skulle det bli krig ville han veta det. Han ville känna sig förberedd.

[Kyoko nämnde kriget lite förbigående i ett rollspel vi hade ;D Vad vet Tass om kriget må tro? Azazel har inte hört om Malvado än :/ Så det ämnet borde han upplysas inom!]

[Han har lite koll ja och ska genast upplysa lilla Az ^^ ]

Egentligen blev Tass inte alls förvånad över frågan. Kriget med Qu. Han berättade gladeligen om det, faktum var att han kunde tala om Qu i timmar. Men det betydde att han var tvungen att berätta om Malvado också. Det var en öm punkt i hans stolthet. Den gråbruna hanen sköt tankarna på förrädaren åt sidan och nickade åt Azazel.

"Du har all rätt att få veta vad som händer. Slå dig ner." Svarade han och harklade sig för att visa att det han nu skulle berätta kunde ta ett tag. Han satte sig tillrätta och sa ingenting på några sekunder, för att fundera ut hur han bäst skulle börja.

"Det du har hört är sanning. Vi ligger i krig, vi har alltid legat i krig mot Qu. Men de senaste åren har vi haft en form av outtalad vapenvila. Qu har hållit sig borta från våra marker och vi har hållit oss borta från deras marker. Men vapenvilor är kända för att inte hålla så länge." Tass gjorde en kort paus och fortsatte sedan. "En förrädare ibland oss vars namn jag inte längre vill uttala förrådde oss och gick över till Qu, det avskummet. Vi kan bara gissa vad han har avslöjat om oss, våra planer, våra stridstaktiker och svagheter, ja, han kan ha avslöjat allt om oss..." Tass darrade av undertryckt ilska.

Alltid hade han haft svårt att lita på andra, men hans närmsta vänner i devils hade han litat blint på, så även Malvado. Han blev arg på sig själv dom gånger han hade kommit på sig själv med att tänka tillbaka på tiden då Malvado var en flockbroder. Han saknade sin vän, även om han aldrig skulle erkänna det för någon, inte ens sig själv.

"Och jag hoppas någon har underrättat dig om vad straffet för flockförräderi är... Döden."

Tass log svagt, mest för att få honom själv att må bättre.

"Så vi står på randen till krig."

Så det var krig. En strid han kastats in i med huvudet före, omedveten om att den ens existerade. Han hade satt sig ner när Tramptass påbjudit detta, och söp in vart ord betan yttrade. Vetgirigt tog han till sig informationen som gavs. En förrädare. Det förklarade en del. Azazel rynkade omärkligt på nosen när detta nämndes. Av de ting den bruna fakargen ogillade, så var förrädare bland det värsta. Ordet, tanken, akten. Han ogillade allt som hade med det att göra. Han må själv ha varit en slug, ojust, karaktär... men aldrig skulle han gå till den gräns som var förräderi. Hellre såg han sig själv likvärdig med sanden än det. Och sanden ville han helst stå över. På.

Han kunde se ilskan i betan. Se hur denne skakade och höra tonfallet. Det var fler än han själv som ogillade detta. Hatade det rent av. Ogilla kanske var ett alldeles för tamt ord. Han studerade den brungrå betan när denne log. Det var något komiskt i det hela.

Azazel nickade kort. "Då är det sanning jag hör." Ett litet, snett, leende letade sig in i hans egen ansikte för att försvinna nästan lika snabbt. Blicken tog än en gång in gläntans utseende. Ännu höll han koll på flyktvägarna, omedvetet och av dålig vana. Det till trots kände han sig inte riktigt lika skrämd längre. Det kändes lättare att sitta ner. "Om det är det som nalkas kanske det vore bäst att försöka finna de där musklerna som verkar ha försvunnit för min del." Skämtade han, på egen bekostnad. Trots det hölls tonen allvarlig. Han ville inte förringa innebörden av ett krig. Men han behövde verkligen träna. Buren hade tagit allt från honom. Svultit honom så att kroppen livnärt sig på alla reserver han haft. Han var mycket svagare än vad han varit, och det behövdes göra något åt detta. De blå sökte sig till Tramptass på nytt efter att ha studerat fakargens egna tassar och bringa en kort stund.

[I brist på idéer får Azazel ta en risk med att skämta lite XD Hoppas inte Tass är helt humorlös~]

Den gamla hanen såg på den bruna, men hans kroppsspråk avslöjade ingenting om hur han kände för ett krig. Men Tass visste att han inte var rädd och det var ett gott tecken, även om han antagligen skulle drabbas av krigsnerverna någon gång innan kriget skulle börja.

Då fjäderhanen skämtade på sin egen bekostnad grymtade Tass till och log svagt. Han visste att det låg sanning bakom Azazels ord.

"Oroa dig inte, än finns det gott tid kvar att förbereda sig. Du hinner bli lika fet som jag innan det är dags."

Även Tass kunde inte låta bli att skämta på sin bekostnad, ett grovt skämt för den utomstående. Men att skämta om hans egen tjockhet hade blivit någon slags intern grej som hela flocken skämtade om. Det hela hade börjat med Zemi och sedan tog Kyoko efter det, sedan rabiesligan som hade spridit det som ett virus i flocken. Tjocka, feta Tasselitassen. Tass hade hatat det från början, blivit riktigt förbannad, men det var flera år sedan. Nu hade han vant sig, hade till och med börjat skämta om det själv, när han var på humör. Och kanske hade Zemi rätt som kallade honom fet, hade han inte blivit lite rundare på äldre dagar? Nej, det var nog bara inbillning.. eller var det?

"Skämt åsido. Men du är alltid välkommen att dela vår måltid här i döda skogen, när vi lyckats få tag i någon."

En inbjudan, en vänlig gest. Tass tyckte Azazel förtjänade det, han var ju trots allt relativt ny i flocken och dessutom visste han hur man uppförde sig mot de högre rankade i flocken.


[Lol, tjocka tassen <3 Kommer inte kunna svara förrän på söndag tidigast, ska på kryssning med tjocka släkten ^^ I och för sig är jag alltid seg på att svara men nu kommer ja va ännu segare o.o just so you know ]

[Det är lugnt ^^ Jag kan vänta C; Tack för att du talar om att du åker iväg i alla fall 8D Ha det så kul på kryssningen!]

Ett litet leende dök upp och försvann när Tramptass kom med ett eget skämt som svar. Smått förvånat ögnade fakargen betan. Han hade inte väntat sig att den gråbrune skulle ha den typen av humor. Ärligt talat hade han inte mött allt för mycket humor mer än ren och skär skadeglädje inom flocken än. Lite, men det var så ringa att det knappast kunde räknas. Det kändes skönt att veta att det fanns lite komik bakom den mordiska fasad som mött burfågeln.

När Tramptass fortsatte att tala visade sig de små öronen som dolt sig i den tjocka manen om Azazels huvud. Han böjde huvudet i en klar bugning.

"Jag tackar ödmjukast..." Osäker på om han borde säga mer än så lät han meningen avslutas där. En liten känsla av välkomnande ville gro inom den fjäderklädda. En liten känsla som visat sig även när han mötte Kyoko och Shiro. Kanske, kanske, kunde han få en plats här trots allt. Kanske. Men det fick ta sin tid. Allt fick gro långsamt. Inget sådant kunde hastas fram och det visste Azazel mycket väl.

[Falala~ ]

Då Azazel bugande tog emot hans erbjudande log Tass svagt men sa ingenting. För stunden kände han att deras möte var över, men än hade de mycket kvar att lära om varann. Den gamle hanen kände att han hade dröjt kvar här för länge, åskan hade för längesedan skyndat förbi. Reviret skötte inte sig själv. Mycket hade han att göra i skogen och ingenting hade han fått gjort än.

"Om du ursäktar, jag har många ärenden i skogen idag." Sa han hastigt och såg på den bruna hanen. "Min lya är öppen för dig när som helst. Adjö."

Med de orden vände han, med en sista blick på Azazel innan han satte kroppen i rörelse och började trava in i skogens mörker igen. En besynnerlig varg, den där Azazel. Men Tass hade gillat honom.


[Avgör du om vi ska avsluta där eller om Azazel erbjuder sig att hjälpa Tass ^^ ]

"Jag förstår." Azazel satt kvar, med låg profil och blicken stadigt fäst på betan när han vände sig om. "Adjö."

När Tramptass försvann bland trädens skuggor var det med en lättad känsla som fakargen reste sig upp. Han hade fått svar på sina frågor. Det fanns mer att veta än, och fler funderingar lurade under pannbenet, men det fick vara för nu. Den blå blicken sökte sig mot himmelen där ovädret långsamt dragit förbi. Han kunde fortsätta sin vandring. Sin resa genom Devils revir. Genom seder och för att lära känna medlemmarna. Kanske kunde han snart få se sig högre värderad än stenen och sanden. Kanske.

Ett litet leende lekte i den lejonlikes ansikte när denne vandrade bort bland träden. För en gångs skulle omedveten om deras trånga stammar och snäva grenar som tycktes bura in honom på denna plats.

[Jag tycker vi kan avsluta här XD De har åtminstone fått en liten uppfattning av varandra, och de kommer säkerligen träffas fler gånger C; ]

AVSLUTAT