Solen stekte från en obarmhärtigt klar himmel. Den svarta vargen tittade tungt upp mot himlen och hostade till när hon sänkte huvudet. Hostningen fick den magrade kroppen att rysa till. Hon visste inte vart hon var i öknen, bara att hon antagligen gått bort från numoorislätten. Hon hade varit en idiot som inte gått in i skogen som gränsat till öknen innan hon somnade då det under natten hade blåst ganska våldsamt och omvandlat den svarta randen av skog till sand. Som om det inte räckte med det hade hon ju snurrat runt i panink ett tag innan hon kommit på att hon skulle ha använt det lilla lokalsinne hon haft när hon vaknade, men då var det ju försent. Så hon hade helt enkellt bara börjat gå åt ett håll. I början hade det gått bra, solen hade inte hunnit gå upp och det var snarast kallt, men så gick solen upp och började långsamt steka henne. Den svarta pälsen hjälpte henne inte precis, men det extra ögonlocken gjorde däremot det. Så här var hon, vilse i öknen och med torr strupe.
-Idiot! morrade hon skrovligt till sig själv och fortsatte gå.
Då det sved i halsen av den av misstag inandade sanden slutade hon prata för sig själv och var tyst medan hon fortsatte vandra genom den rasslande öknen med tung andhämtning.
Dystert undrade hon om Dark någonsin skulle få veta att hon dött i öknen, av någonting så svagt som uttorkning. Tanken på den svarta fakargen som hon älskade fick det att smärta hårt i bröstet på henne och hon höjde huvudet en aning. Om hon skulle dö här ute så skulle hon dö medan hon gick med stålthet, även om det bara skulle dröja några timmar till, villket var lite ortoligt eftersom det antagligen skulle ta minst en dag för henne att torka ut, men vad visste hon? Det här var ju bara andra gången hon varit i öknen, och första gången hon gått något längre in i den, villket hade resulterat i den här katastrofen.


(Pax till Azazel
P.S., du får ha överseende med det extremt korta inlägget -.- suger på det första)

Solen sken på det vida himlavalvet och dränkte världen nedan i sitt obarmhärtiga ljus. Värmen fick luften att dansa över de heta sanddynorna och spruckna lermarkerna. Vid horisonten skymtades intet moln. Himmelen var fri. Och friheten var en som vinden kände. Vinden som steg i värmen och bildade en varm termik. På de varma uppåtvindarna seglade en gam. Dess skugga avbildad mot det torra landet inunder dess vingar. Landskapet var öppet och sträckte sig mot horisonten. Långt borta, bortom öknens rand, kunde döda skogen skymtas för en på denna höjd. En som seglade på vindarna. Solens strålar värmde ryggen av den som för de på marken kunde liknas vid en gam.

Fakargen slog med sina kraftiga vingar för att öka i hastighet, men lät dem sedan vila ut åt sidorna och tillät vinden att bära honom framåt. Sedan han hamnade i öknen var detta det mest positiva. Friheten. För ett ögonblick av hans liv, en vecka i bur, hade han trott att friheten vad honom förlorad för alltid. Han hade aldrig uppskattat vinden som nu. Den var en del av honom, hans vän, hans älskade, hans kropp och själ. Den enda han litade fullt ut på. Vinden inom. Hans vind.

Tassarna trevade i luften som för ett språng och hölls sedan mjukt upp mot den lejonlika kroppen. Den himmelsblå blicken studerade landskapet. Betraktade det revir som tillhörde den familj han hoppades på att kunna se sig som en del av en dag. Han skulle visa sig värdig. En dag. Han tog in landskapet, memorerade det långsamt. Sand och sten, kaktusar, torra buskar, sprucken lermark, träd och mer sand. Sandsten, klippor, buskage. Det var ett stort område och mycket att lära.

Skepnaden av en varg fångade Azazels blick och han valde att sjunka en bit närmre. En devil? Eller en främling? Vargens trötta gång, stapplande steg, men stolta hållning talade inte för en devil. Om det inte var ännu en nykomling. En han inte kände till. Vingarna fälldes mjukt in mot fakargens kropp och han lät sig falla mot marken. Vinden smekte hans ansikte och viskade i de små öronen när han hastigt närmade sig marken. Vingarna fälldes ut och tassarna rätades ut framför kroppen för att ta emot marken. Det dova ljudet av luften som fyllde vingarna ekade lätt i Azazels öron och han slöt ögonen för en sekund för att slippa sanden i ögonen när denna flydde åt alla håll. Tassarna sjönk aningen i sanden, och värmen brände lätt de ännu inte helt vana trampdynorna.

När han väl landat och kände sig bekväm nog att förflytta sig travade han långsamt över sanddynans krön. Främlingen såg inte ut som en devil när denne dök upp i hans synfält. Inte det minsta. Kanske borde han tala om detta för ledaren. Kanske.

"Vem är ni?" Den djupa, lena, stämman var rättfram och kortstavig. Han var inte på humör för småprat och ville hellre veta vem främlingen var så att få det överstökat. Kanske sökte denna någon på reviret. Kanske visste den inte om reviret. Oavsett hade den inte att göra här utan uppsyn.

[Det var ju absolut inte kort eller sögit! Bra tycker jag ;D
Btw, så dör man (medvetslöshet först dock) ganska fort av vätskebrist - kan ta ett par timmar bara, men skit i det, det här är ju numoori *vifta avfärdande med handen* XD Ville bara nämnat' C;]

Då detta rollspel varit inaktivt i över en månad, och jag har grav brist på plats i min tidlinje kallar jag det härmed avslutat. Ingenting hann påbörjas, så vi kan låtsas att det aldrig hände...

AVSLUTAT